"Nuestros pecados los expiaremos dejando nuestros cuepos a disposición de la sociedad."

The Body Project se monta en el Teatro Anatómico del Museo Gustavianum en Uppsala durante dos días en agosto 2003. El teatro fue inaugurado por Olof Rudebeck el año 1663 y queda a pocos pasos de la catedral de Uppsala. En el teatro se disecaban cuerpos humanos ante espectadores atentos y excitados. El establecimiento religioso se puso furibundo. ¡El cuerpo pertenecía a Dios!

Con las disecciones esto cambió. Después de haber sido la morada de Dios el cuerpo pasó a ser más una máquina biológica manejada por sus funciones y necesidades. El cuerpo se dividió y los pedazos fueron separados y tuvieron especialidades. El cuerpo se convirtió en una fuente de conocimientos nuevos y al mismo tiempo creó nuevos prejuicios. Todo lo que no tenía una explicación científica era inútil e incluso peligroso.

¿Cómo son las cosas hoy? ¿A quién le pertenece el cuerpo? ¿Al individuo? ¿A la familia? ¿A la sociedad? ¿A la investigación? ¿Al que lo pueda pagar? ¿Al que lo necesita? 350 años después de las primeras disecciones el cuerpo humano sigue siendo un misterio y un secreto; está rodeado por tabúes. El cuerpo es más que nunca el portador de contagios de los que desesperadamente tratamos de escapar. Partes del cuerpo se pueden comprar y cambiar, órganos se cultivan y se engendran en otras especies.

"Memento mori!"

Yo opino que el cuerpo principalmente pertenece a sí mismo. El cuerpo es divino, justamente porque pertenece a sí mismo. Es una cantidad infinita de elementos y funciones que juntos crean un todo. La vida se manifiesta en lo corporal, la carne le da sentido a lo espiritual.

En mi propio trabajo como coreógrafa y bailarina investigo constantemente sobre la existencia del cuerpo humano. Escarbo en lo carnal. Esto a veces me lleva a expresiones o situaciones que a veces son percibidas como extremas, peligrosas o asquerosas por el mundo circundante. Ante el cuerpo que yo presento en mi arte me puedo encontrar con un tipo de resistencia de gente alrededor; cierto deseo de un cuerpo puro que no ha sido mancillado por algo asqueroso. Esto probablemente esté fundado en el miedo a lo desconocido e imposible de controlar. El miedo por ensuciarse o ser deformado.

¿Qué es realmente lo que es tan asqueroso en intestinos o gusanos que se mueven? Parece que todo lo que está en un lugar "equivocado" nos causa molestias, incluso puede causar peligro mortal. Pero todo, todos los materiales, todos los componentes tienen una función y un lugar y perciben a través de eso una belleza en sí mismos. Yo pienso que la obra de arte corporal ultimada debería poder verse dentro del propio cuerpo. Yo quiero ver un cuerpo que es mancillado por la vida. Justamente lo mancillado resucita lo divino.

"Ecce homo!"

El Teatro Anatómico ha inspirado muchos de mis proyectos. En el año 2002 hice una intervención corta con el artista de video Rickard Sporrong. Yo estaba en la mesa de disección y Sporrong trabajaba con proyecciones de cámara y a través de un proceso digital de la información en tiempo real la forma del cuerpo se podía disolver en una pantalla de video. Esta performance finalizó al poner yo una manzana en la mesa como un homenaje al conocimiento que nace al abrirnos.

El año 2002-2003 Sporrong y yo produjimos una obra de video, donde el tema era el mismo. El título es SLICE y el concepto también fue una función que está de gira por el mundo. En SLICE hicimos una disección artística, buscando un tipo de juego con el exterior y el interior. La filmación se realizó en el estudio de SU-EN Butoh Company durante tres días y yo estaba embadurnada con intestinos de pescados. También la música creada por Lee Berwick de Londres son sonidos grabados de vendedores de pescado y carniceros que cortan, pican y abren.

El concepto de SLICE:

morir en lo vivo, la disección de la carne
el deseo interno manda y captura
un corte, corte, otro más
la forma se disuelve

colgando
respirando de un hombro y hacia abajo
el baile de las costillas
el rostro verdadero

comido hasta la médula
un soldado desnudo, un esclavo de la disolución
unidad y separación
des-encarnación y fantasías secretas

volando
el insecto se destroza por la luz
un corte, corte, otro más
una caminata interna

En agosto 2003 la compañía Butoh SU-EN en cooperación con el Museo Gustavianum producirá un proyecto más amplio en el Teatro Anatómico. Durante dos días se montará una disección mediante expresiones académicas y artísticas: baile, performance, charlas, sonido interactivo, video interactivo e instalaciones de objetos. The Body Project surgió de mis conversaciones con la historiadora de las ideas Karin Johanisson, unida a la Universidad de Uppsala y escritora de entre otros "Kroppens tunna skal" (La cáscara delgada del cuerpo) y "Den mörka kontinenten" (El continente oscuro). Ella ha investigado el cuerpo desde distintos puntos de vista durante muchos años. Karin Johanisson dará charlas durante el proyecto vistiendo de este modo las intervenciones artísticas de palabras académicas. Otros participantes son, entre otros, el artista de acción Hans T Sternudd, el artista de sonido Lee Berwick y el artista de video Rickard Sporrong.
Será un evento coreográfico e histórico de idea que busca el límite entre idea y cuerpo. El límite entre la sensualidad y lo carnal.

Veremos qué se hará visible a través de este evento diseccionista artístico y si nuestra concepción del cuerpo ha cambiado algo desde el siglo XV.

"Espectáculo y ceremonia, moralidad y educación."


(Traducción: Lorena Acevedo)

The Body Project iscensätts i den Anatomiska Teatern på Museum Gustavianum i Uppsala under två dagar i augusti år 2003. Teatern invigdes av Olof Rudbeck år 1663 och ligger ett stenkast från Uppsala Domkyrka. I teatern dissekerades människokroppar inför andaktiga och upphetsade åskådare. Det religiösa etablissemanget rasade. Kroppen tillhörde ju Gud!

I och med dissektionerna förändrades detta. Från att ha varit en gudomlighetens boning blev kroppen mer en biologisk maskin styrd av sina funktioner och behov. Kroppen delades upp och delarna separerades från varandra och fick specialiteter. Kroppen blev en källa för ny kunskap men samtidigt skapades nya fördomar. Allt som inte kunde vetenskapligt placeras var onyttigt och till och med farligt.

Hur är det idag? Vem tillhör kroppen? Individen? Familjen? Samhället? Forskningen? Den som kan betala för den? Den som har bruk för den? 350 år efter de första dissektionerna är den mänskliga kroppen fortfarande ett mysterium och en hemlighet. Den är omgiven av tabun. Kroppen är mer än någonsin den bärare av smitta som vi desperat försöker undslippa. Kroppsdelar kan köpas och bytas ut, organ odlas och framavlas i andra djurarter.

"Memento mori!"

Jag skulle vilja säga att kroppen främst tillhör sig själv. Kroppen är gudomlig, just därför att den tillhör sig själv. Den är en oändlig mängd beståndsdelar och funktioner som tillsammans skapar ett sammanhang. Livet manifesteras i det kroppsliga, köttet ger en mening åt det andliga.

I mitt eget arbete som koreograf och dansare rotar jag ständigt runt i existensen av den mänskliga kroppen. Jag rotar runt i det köttsliga. Detta leder mig ibland till uttryck eller situationer som av omvärlden ibland uppfattas som extrema, farliga och äckliga. Inför den kropp jag presenterar i min konst kan jag stöta på en slags motstånd från människor runt omkring; en slags önskan om en ren kropp som inte befläckas av någonting äckligt. Dessa är förmodligen grundade i rädslor för det som är okänt och omöjligt att kontrollera. Rädsla för att bli smutsig eller deformerad.

Vad är det egentligen som är så äckligt med inälvor eller krälande maskar? Allt som är på "fel" ställe kan visst ställa till besvär för oss, till och med orsaka dödlig fara. Men allting, alla material, alla komponenter har en funktion och en plats och uppbär därmed en skönhet i sig själva. Jag skulle vilja säga att det ultimata kroppsliga konstverket torde vara att få kunna se in i sin egen kropp. Jag vill se en kropp som befläckas av livet. Just själva befläckandet återuppväcker gudomlighet.
"Ecce homo!"

Den Anatomiska Teatern har inspirerat mig till flera projekt. År 2002 gjorde jag en kortare intervention tillsammans med videokonstnären Rickard Sporrong. Jag låg på dis-sektionsbordet och Sporrong arbetade med kamera-projektioner och genom digital processering av informationen i real-tid kunde kroppens form lösas upp på en videoskärm. Denna performance avslutades med att jag placerade ett äpple på bordet som en hyllning till den kunskap som föds av att vi skär upp oss.

År 2002-2003 producerade jag och Sporrong ett videoverk, där temat var detsamma. Titeln är SLICE och konceptet blev också till en scenföreställning som går på turné runt om i världen. I SLICE gjorde vi en konstnärlig dissektion, sökte en slags lek med utsidan och insidan. Filmandet gjordes i SU-EN Butoh Company's studio och i tre dagar var jag inkletad med fiskinälvor. Även musiken, skapad av Lee Berwick från London, är inspelade ljud från fiskhandlare och slaktare som skär, hackar och sprätter.

SLICE konceptet:

dö i det levande, köttets dissektion
invärtes åtrå befaller och fängslar
ett insnitt, snitt, ännu ett
formen löses upp

hängande
andande från axeln och nedåt
revbenens dans
det verkliga ansiktet

uppäten intill benmärgen
en naken soldat, en upplösningens slav
enhet och separation
dis-inkarnation och hemliga fantasier

flygande
insekten krossas av ljus
ett insnitt, snitt, ännu ett
en invärtes vandring

I augusti 2003 kommer SU-EN Butoh Company i samarbete med Museum Gustavianum att genomföra ett mer omfattande projekt i den Anatomiska Teatern. Under två dagar iscensätts en dissektion genom akademiska och konstnärliga former: dans, performance, föreläsningar, interaktivt ljud, interaktiv video och objektinstallation. The Body Project är sprungen ur mina samtal med idéhistorikern Karin Johannisson, knuten till Uppsala Universitet och författare till bl.a. "Kroppens tunna skal" och "Den mörka kontinenten". Hon har forskat i många år kring den mänskliga kroppen och olika synsätt på den. Karin Johanisson kommer att föreläsa under projektet och därmed klä de konstnärliga interventionerna i akademiska ordalag. Andra medverkande är bl.a. aktionskonstnären Hans T Sternudd, ljudkonstnären Lee Berwick och videokonstnären Rickard Sporrong.

Det kommer att bli en koreografisk och idéhistorisk event som söker sig mot gränslandet mellan tanke och kropp. Gränslandet mellan det sinnliga och det köttsliga.

Vi får se vad som blir synligt genom denna konstnärliga dissektion och huruvida vår syn på kroppen har förändrats något sedan 1600-talet.

"Skådespel och ceremoni, moralitet och undervisning."