Postkonsten eller Mail Art som anses vara den största kreativa utbyteskretsen i konsthistorian, har i våra dagar sett sig förnyad när man tagit till sig de nya elektroniska medel för produktion, reproduktion och spridning av budskapen. Och det är så att detta speciella kreativa uttryck, vars ursprung sträcker sig till början av 1900-talet då dadaisterna och futuristerna uppehöll regelbunden brevväxling, har inte slutat att växa sedan New York-konstnären Ray Johnson officiellt startade sin Correspondance Art School på 60-talet.

Postkonsten, som under en viss period kunde kallas för anti-konst, reser sig idag som ett ojämförbart alternativ för fri kreativitet. Den används av några latinamerikanska och europeiska konstnärer som ett verktyg för att med sin närvaro avslöja och bli vittne till sin samtid i alternativa offentliga platser (många gånger genom att skapa sin egen plats) och stå i öppen opposition mot produktionen och konsumtionen av det traditionella konstverket.

Det är ett intressant fenomen, starkt förbundet med de avantgardistiska rörelser som utmanar konstens traditionella koncept och som tar upp principerna och aspirationerna för en Utopi i kontinuerligt uppbyggande: det s.k. Eviga Nätet av Robert Filiou eller fussionen mellan Konsten och Dadas Liv. Eftersom Postkonstens huvudsakliga karaktäristik är att föredra utbytet framför handeln och vänskapen framför konkurrensen, d.v.s. kommunikationen i sig, har det dock tydligt, i direkt förhållande till människans omedelbart sociala kretsar, hörts oeniga röster som varnar oss om den förestående fara som globaliseringens tid utgör för Postkonsten.

Det finns en given princip mellan oss alla som deltar i detta globala nät som kan läsas i mottot “Mail Art and money don’t mix” (Postkonsten och pengar passar inte ihop) så som att vara mån om ett utrymme för frihet utan censur. Det är dessa två teman som har bidragit till Postkonstens utveckling hittills och som verkar ifrågasättas inom ramen för vissa aktuella överenskommelser som några Mail Art konstnärer har åtagit sig att skriva under. Är det de orubbliga nyliberala marknadskrafterna som kommer att avgöra framtiden för de kommande generationerna inom Mail Art konstnärer? Kommer rörelsen, den av några idag kallad “grundarströmmen” att överleva slagen från en allt högre kommersialisering och en institutionalisering inom biennaler, gallerier och museer?

Dessa frågeställningar är, i förbindelse med reflexioner kring den sociala och historiska utvecklingen av Postkonsten, en domän för kontinuerlig expansion och för ofantlig teoretisk forskning. Texterna som samlats här, avser inte att ge svar på dessa frågeställningar, än mindre föreslå lösningar till dem. Genom att vara trogen Postkonstens egentliga andemening som förankrar den diversifierade och pluralistiska kreativiteten, avser den snarare att vara en sorts “textcollage” som berikar diskursen och idéutbytet mellan Mail Art konstnärer. Rubriken “Mail Art i globaliseringens kontext” vid tidpunkten för kallelsen, avsågs endast vara en öppen referens för att kunna förse redaktionen med en slags tematisk enhet där varje konstnär skulle skriva utan att veta vad de andra hade skrivit och dessutom utifrån sin egen syn på världen och utifrån sitt eget kulturella sammanhang. En individuell manifestation för att bygga upp en kollektiv identitet. Det är Postkonstens mening.

Elías Adasme
September 2003

(Översättning. Miguel Gabard)