La utopía de la globalización



Silvio De Gracia c/o Hotel DaDA

Ända sedan Ray Johnson, som anses vara dess officiella fader, gav den ett ursprung genom sina utskick av “moticos”, har Mail Art vuxit och utvecklats tills den förvandlats till konsthistoriens största rörelse. Ingen annan konströrelse har någonsin haft ett så oändligt antal deltagare över hela världen och uppvisat ett så rikt innehåll av debatter och polemik. Utan tvekan var det, det demokratiska deltagandet som kom att legitimera iden om att varje person är potentiellt kreativ, som från början gjorde att den spreds som ett virus över hela världen. Men en rad principer, som ärvdes från andra rörelser måste tilläggas introduktionen av den rena demokratin. Något som också tillförde ytterligare en attraktionskraft för alla dem som kände att ingången till “Konsten med stor bokstav” var förbjudet område. Extremt dadaistiska principer som avvisandet av underkastelsen av den konstnärliga kreationens regler, motståndet till konstmarknaden och till och med förnekandet av själva kategorierna “konst” och “konstnär”.

Mail Art utvecklades under mer än fem decennier och har lyckas överleva nästan utan att göra avsteg från sina principer eller sin själ. Men ingen förnekar, och detta bevisas av ett flertal essäer och artiklar, att rädslan för institutionaliseringen kvarstår. Naturligtvis har det skett en utnötning och det verkar som om Mail Art nöjer sig med att enbart överleva. Men medan fler och fler Mail Art-konstnärer är överens om att det viktigaste är att överleva så kommer Mail Art att bli allt mer hotad. Det är inte tillräckligt att Mail Art överlever, det är nödvändigt att det lever.

Mail Arts aktuella situation uppvisar en rad aspekter som hotar den mer allvarligt än någonsin tidigare. Det är inte en överdrift. I första hand, skulle det kunna säkerhetsställas att det så väl kommenterade och uppmuntrade demokratiska deltagandet till slut avslöjats som en av de farligaste faktorerna för dess framtida överlevnad. Allt fler personer börjar arbeta med Mail Art, men de flesta av dem förpliktigar sig inte och förväntar sig enbart dra fördelar från den. Ingen förnekar att nykomlingarna förtjusas av att se sina namn i dokumentationen och av att ställa ut på de mest spridda platser över hela världen. Men hur många av dessa “Weekend Mail Art-konstnärer” förstår verkligen vad det är de håller på med? Hur många av dem lyckas bryta sig loss från den första förtrollningen och fortsätter arbeta inom rörelsen tills de förstår dess verkliga anda? Svaren på dessa frågor kan vara modfällande.
En annan negativ faktor som markerar Mail Arts nötning och korruption är förökningen av kallelser som organiseras av museer och gallerier, och , än värre, de konstnärer som enbart använder sig av Mail Art som ytterligare ett sätt att sprida sina alster, och samtidigt är helt ovetande om dess mest grundläggande syften. Motsägelsen som finns i allt detta är märkbar. Men ifrågasättandet av kallelserna går ännu längre. Även om vilket ämne som helst är av värde när det gäller att föreslå utbyte och vänskap mellan Mail Art-konstnärer, så verkar det allt mer uppenbart att man föredrar triviala och till och med löjliga teman. I Europa framförallt, verkar stora och voluminösa kataloger med hög tryckkvalitet vara det allra viktigaste, även om kallelserna står i total motsats till Mail Arts mest kritiska och humanistiska innehåll. Det finns så klart undantag. Men de är inte tillräckliga för att dementera att slitaget av Mail Art i den Gamla Världen är ett manifest och att det kommer att ske en undersökning av rörelsens deskonceptualisering.
Institutionaliseringen verkar redan blir ett allt mer kroppsligt spöke. Det finns många Mail Art-konstnärer som flirtar allt för mycket med systemet och de riskerar att göra avsteg från den rätta vägen. De har förlorat utopin och de ansvarar inte heller för att tillrättavisa nykomlingarna om att Mail Art inte enbart är rolig och kuriös, eller ytterligare en merit på CV:t. Situationen är tydlig och extremt farlig. Om ingen intresserar sig för att försvara Mail Art ursprungliga anda, så kommer den att försvinna. Mail Art kommer att fortsätta, precis som Robert Fillius Eternal Network kommer att fortsätta, men det kommer att bli en Mail Art helt tömd på sitt innehåll.

Vi måste fråga oss vad det är vi förväntar oss av Mail Art. Vi kan inte fortsätta att svara på så många kallelser som möjligt, utan att stanna upp och tänka igenom på vad det är vi gör och varför vi gör det. Om vi verkligen tror på rörelsens oförlikneliga potens och bevarandet av dess principer, så kan vi inte upprätthålla ett tvetydigt ställningstagande. Det är nödvändigt att vi antar utmaningen att omdefiniera vårt uppdrag som Mail Art-konstnärer och samtidigt ge Mail Art en ny betydelse.

Alla rörelser slits ut, föråldras och institutionaliseras. Det är oundvikligt. Icke desto mindre har Mail Art lyckats undvika detta under decennier. Hur länge till kommer den kunna göra det? Inte länge till om vi inte gör något åt saken. Mail Art föddes full av utopi och humanism och grundlade en tradition av värden så som tolerans, solidaritet, vänskap, fred och rättvisa. Den agerade som en bekräftande och politiskt konst och den tjänade som vittnande uttryckskanal för konstnärer som levde i antidemokratiska regim. Finns något av allt detta kvar? Eller har det postmodernistiska fönstret som suddade ut alla utopier även suddat ut Mail Arts utopier? Är konstnärerna fortfarande förpliktigade till de stora kamperna och de värden som en gång berörde dem eller har de gått förlorade i uppgiften att bana sina respektive vägar på Mail Arts bekostnad? Var och en har sitt svar. Och det är inte väsentligt att beklaga sig över det som inte kan återvinnas.
Det är vår uppgift, vi som fortfarande tänker på Mail Art med dess ursprungliga utopi, att rädda den och föra den i en ny riktning. Vi kan inte tillåta att rörelsen förlorar all sin energi och essens för att förvandlas till en simpel modefluga, en hobby, eller ytterligare en konstnärlig “disciplin”. Vi måste återuppliva Mail Art och ge den en ny vitalitet eller förlika oss med att den kommer att upphöra. Jag tror att Mail Art har sin framtida horisont i att påta sig rollen som politisk och konceptuell konst och uppta utrymmen som “den officiella konsten” inte kan uppta eller inte intresserar sig för att uppta. När jag talar om politisk konst så talar jag självklart inte om politiserad eller ideologiserad konst. Jag talar om en kritisk och angivande inställning till de verkligheter som inte kan förbli främmande i konstdebatten.

Om Mail Art inte längre föreslår sig själv att ange och anfalla orättvisorna som slår hårt mot världen, så är det ingen mening med att fortsätta med den. Om Mail Art förlorar sin humanism och inte längre bryr sig om annat än kataloger och utställningar på museum och gallerier, så har den inte längre något innehåll som gör den annorlunda än andra konstarter Vi bör åter globalisera den stora utopin som ramar in Mail Art. Vi bör opponera vår utopi mot icke-förtrollningens, likgiltighetens, avhumaniseringens globalisering och överkörandet av de politiska och ekonomiska krafterna som inte vill ge oss utrymmen för skapandet och friheten.

Vi befinner oss inte på en högslätt, vi befinner oss i en uppförsbacke. Antingen så faller vi eller så övervinner vi hindret. Antingen så hänger vi oss åt kompromisslöshetens hegemoni och likgiltigheten, tömmer Mail Art på dess innehåll och kämpar enbart för våra individuella projekters skull. Eller så förpliktigar vi oss till utopin och fortsätter försöka få Mail Art att förbättra världen genom att globalisera vänskapen, freden och solidariteten mellan människorna.


(Översättning: Lorena Acevedo)