LIMES 2003

KROPENS AV-FETISCHERING

LA DESFITICHIZACIÓN DEL CUERPO


Jorge Glusberg


Den gemensamma nämnaren för performance är, i princip, att av-fetischera människokroppen genom att skala av hänförelsen över skönheten som man, under flera sekler, ägnade sig åt att ta fram i skulpturer och målningar.

Åskådaren, än så länge intet ont anande, står inte inför förutbestämda stereotyper, utan inför autentiska, oförutsedda och spontana skapelser. Performancepubliken vet inte vad den har att vänta, i motsats till publiken på teater, opera eller dans. Även när åskådaren inte känner till argumenten har han en idé inför ett stycke teater, opera eller balett.

Konstnären agerar inte, hon/han genomför en aktion; hon/han representerar inte utan presenterar, hon/han ikläder sig inte en roll utan förkroppsligar den. I och med nittiotalets kroppskultur som värdesätter den för vad den är, ett objekt som kirurgin (inte för inte kallat kosmetisk) bör bevara från varje förändring som fysiken eller åldern gett upphov till, har det fallit på performancekonstens lott att bli en mot-kultur: “Att konstnären använder sig själv som exklusivt material i sitt innehåll, skulle kunna tänkas vara en manifestation för det extrema konstnärliga egot. Men om detta vore fallet -observerade Gregory Battcock, framstående kritiker och teoretiker från New York- så har alla dessa konstnärer misstagit sig. Konsten som de producerar är inte glorifierande. Det är inte heller personligt eftersom konstnären gör sig själv till ämne för verket. Ju mer konstnärerna närmar sig den mänskliga gärningen, och överträder en viss kulturs gränser, bortom en xenofobisk nationalism eller en stängd individualism, desto mer kommer de med säkerhet att närma sig en punkt som ännu inte upptäckts”.

Denna cykels målsättning är att sammanföra två kulturella svar, det europeiska och det latinamerikanska inför den nya hegemonin som globaliseringen föreslår. De europeiska deltagarna är från Spanien och Sverige, två länder med få kulturella band till varandra och med olika relationer till Latinamerika. De latinamerikanska deltagarna är från Argentina, Chile och Uruguay, länder med starka kulturella band till Spanien. De genomled militärdiktaturer, vilka gav upphov till en politisk emigrationsvåg till många länder, däribland Sverige.

(Översättning: Lorena Acevedo)

El común denominador de la performance es, en principio, des-fetichizar el cuerpo humano sacándolo de la exaltación de la belleza que con él practicaron, durante siglos, la pintura y la escultura, para traerlo a su verdadera ubicación.

El espectador, aun el menos avisado, no se encuentra con estereotipos preconvenidos, sino con auténticas creaciones imprevista y espontáneas. El público de las performances no sabe qué ha de ver, al revés del del teatro, ópera o danza, aun cuando no esté enterado de los argumentos, tiene idea concreta de hallarse ante una pieza de teatro, una ópera, un ballet.

El artista no actúa, sino acciona; no representa sino presenta, no encarna un papel sino se encarna (nunca mejor empleado el verbo). En los años naventa, con una cultura del cuerpo que lo valoriza por sí mismo, como objeto, un objeto al que la cirugía (no en vano llamada estética) debe preservar de toda alteración física o producida por la edad, la performance ha venido a ser una suerte de contra-cultura: “Que el artista se utilice a sí mismo como material exclusivo de su contenido, podría considerarse como una manifestación extrema del ego artístico. pero si esta fuese la cuestión -observó Gregoy Battcock, el excelente crítico y teórico neoyorkino- dichos artistas estarían todos equivocados. El arte que producen no es glorificante, tampoco es personal haciendo que el artista se torne tema de la obra. Cuanto más se acerquen los artistas al hecho humano, trascendiendo los límites de una cultura en particular, más allá de un nacionalismo xenófobo o un individualismo cerrado, seguramente encuentren un punto que no ha sido descubierto”.

Este ciclo se propone relacionar dos respuestas culturales, la de Europa y la de América Latina frente a la nueva hegemonía propuesta por la globalización. Los participantes europeos son de España y Suecia, dos países con pocos nexos culturales entre sí y con una relación muy diferente con América Latina. Los participantes latinoamericanos son de Argentina, Chile y Uruguay, países con fuertes lazos culturales con España y que sufrieron dictaduras militares que provocaron una ola de emigración política hacia muchos países, entre ellos Suecia.