PRESENTATION


Ximena Narea

Limes är ett konstnärligt/kulturellt projekt som enar konstnärer och kulturarbetare från olika delar av världen i ett gemensamt rum för utbyte av idéer och erfarenheter. Rummen kan vara kulturella institutioner av nationell karaktär (med ett internationellt erkännande), som ett museum, eller platser som är främmande på institutionskartan men erkända av den traditionella kulturen, som kollektivtrafikens bussar.

Konceptet
Konceptets ursprung har att göra med det romerska Limes, där imperiets arméer var utposterade för att skydda den romerska civilisationens gränser mot barbarerna. Limes var inte bara en militär utpost utan även en jordlott som armen odlade för att kunna täcka sina egna behov. Många gånger gick barbarerna med i den romerska armen och åtnjöt därmed de privilegier som denna situation medförde. Det som är intressant i denna bild är blandningen av olika kulturella element som denna limes ackumulerar i och med införandet av “utländska” element till den “officiella” kulturen. Denna jordremsa bestod av ett land som låg mellan en kultur som blev allt mer mumifierad och en icke-kultur som beboddes av en befolkning som önskade “höra till” kulturen och som till slut ansträngde sig till det yttersta, tog över makten, och därigenom skapade en ny hegemoni.

I globaliseringens era finns det inte arméer som skiljer den hegemoniska kulturen från de perifera kulturerna på bestämda platser. Globaliseringens hegemoni har gått över alla gränser och posterat sig i hjärtat av kulturer som till alldeles nyligen ansåg sig vara “oberoende”. Detta gör att limes eller interkulturella jordremsor idag är virtuella och befinner sig inom det globaliserade kulturella utrymme som den nya hegemonin har skapat. Limes är en virtuell kulturell remsa där möten mellan olika kulturella uttryck produceras och där huvudrollsinnehavare och publik härstammar från olika geografiska, kulturella och konstnärliga områden.

Limes första steg
Limes har sitt ursprung i Heterogénesis nr. 17 (oktober, 1996) i vilket sju konstnärer skapade speciella bilder med tidningens format i åtanke. Detta gav upphov till ett tidskriftskonstverk, vars original visats vid flera tillfällen. Vid detta tillfälle deltog konstnärerna Åsa Maria Bengtsson, Juan Castillo, Casmo Info (Alfredo Castro & Hans Anders Molin), FA+ (Ingrid Falk & Gustavo Aguerre), Peter Jönsson, Max Liljefors och Gunnar Sandin.

Sedan dess har Limes sökt efter nya rum, alltid genom deltagarnas kulturella och konstnärliga utbyte. Inför Heterogénesis 10-års jubileum i oktober 2002, deltog samma konstnärer samt Carin Carlsson, i en utställning i Galleri 18Procent i Lund. I denna utställning visade vi för första gången det internationella videoprogrammet som utgjorde grunden för visningen som ställdes ut i Montevideos Nationella Museum för Visuell Konst i oktober och november 2003.

Denna senaste versionen av Limes lämnade det svenska territoriet och förflyttade sig till Latinamerikas södra spets, Argentina, Chile och Uruguay, där erfarenheten förverkligades på viktiga konstinstitutioner i respektive land: Nationalmuseum för Visuell Konst i Montevideo, Konsthögskolan vid Universidad de La República, Uruguay, Nationalmuseum i Buenos Aires, Argentina, och Museet för Samtidskonst (under ledning av Chiles Universitet), Santiago, Chile.

Projektet utvecklade sig i tre inriktningar och inkluderade deltagandet av konstnärer från 18 olika länder i Asien, Europa och Latinamerika. Den första inriktningen bestod av tre videovisningar i vilken 40 konstnärer deltog, den andra bestod av två performance cykler där 16 konstnärer deltog och den tredje bestod av 3 konstnärers deltagande i en biennal. Två av de tre inriktningarna, en av videovisningarna och performance cyklerna var oberoende utrymmen i institutioner medan den tredje var inkorporeringen av två videovisningar och två konstnärsprojekt i ett större projekt, en internationell biennal. I varje inriktning och etapp i projektet deltog lokala och internationella konstnärer.

Performancefestivalerna
Platserna för performancefestivalerna, Montevideo och Buenos Aires har liknande kulturella drag men tillhör olika politiska enheter och är geografiskt åtskilda av Rio de La Plata. Dessa karakteristika tas i beräkning i verken Four Tango lesssons av Hans T Sternudd (Sverige) och La Plata av Joan Casellas (Spanien). Även om Casellas i princip gör samma sak, arbetar han i båda fallen med väldigt lokala element som han upptäcker under sin vistelse. Sternudds framställning är densamma på båda platser och förstärker därmed ett kulturellt uttryck som enar de båda länderna och som börjar lämna spår i kulturer som ligger så pass långt borta som den svenska, tangon. Den andres blick genom “instruktioner” som Sternudd arbetar med är dock uppenbart lika svår att förstå som att förstå denne andres universum utan att ha upplevt liknande situationer, som exempelvis upplevelsen av militärdiktaturen.

Daniel Acostas (Argentina) och Clemente Padins (Uruguay) verk ger en mer direkt bild av denna erfarenhet. Båda genomled förtrycket och fångenskapen. I Aparecidos (Återfunna), arbetar Acosta med idén om framväxten av konstuttryck i marginaliserade utrymmen där huvudrollsinnehavarna rör sig i skuggan av en förtryckande och avhumaniserande kultur. Padins Punto Final (Slutpunkt) är å ena sidan en direkt hänsyftning till de som försvann under militärdiktaturen i hans land (sår som utdelades under de åren, som historien inte lyckas läka). Å andra sidan försöker han avsluta ett kapitel av konstaktioner som har sträckt sig över mer än 30 år.

Blicken av den andre har många fler dimensioner i denna festival. Alexander del Re (Chile) arbetar å ena sidan med idén om den manliga blicken på kvinnan i Secretos (Hemligheter), i vilken han försöker komma in i det kvinnliga medvetandets intimitet som en “förtrogen” och å andra sidan, som den dubbla tolkningen av den andra som jag i El curador is dead (Curatorn is dead). Martín Molinaro (Argentina) använder delade grapefrukter som en metafor över sökandet efter den andre. Han tar personer ur publiken i handen och söker efter direkt visuell kontakt för att sedan dokumentera mötet med fotografier som han och det kontaktade objektet tar.

Angel Pastor arbetar med idén om att transportera eller transportera sig. Han transporterar vatten och transporterar sig, först från en världsdel till en annan och sedan genom staden Montevideo. I salen delas han upp i tre personligheter. Vi ser honom när han lyssnar till ett inspelat band i form av en docka som han bygger av de kläder han har på sig, i filmprojektionen av hans resa genom staden då han bär på en vattenhink och i egen hög person då han fyller en hink med kranvatten. Han ger sedan hinkar till olika personer i publiken och fyller dessa med vatten ur sin egen hink. På så sätt skapas en känsla av kommunikation mellan glasen.

Ett verk som är mer centrerat kring den inre blicken förverkligar de tre konstnärinnorna: Tamara Cubas (Uruguay) Su-En (Sverige) och Nieves Correa (Spanien). Tamara visar ordagrant upp sitt inre med en liten kamera som hon håller i handen. Denna fångar upp rörelserna och ljuden i hennes mun när hon andas medan hon springer eller dansar i salen. Med butohdansen som källa och kroppen som huvudelement i sina verk, för Su-En långsamma och precisa rörelser som sjunker in i åskådaren i en miljö som är dramatiskt laddad och oviss, som jag icke desto mindre ser som poetisk. Nieves visar sitt inre i en lek som vi alla känner igen från vår tidiga barndom och som förbereder oss inför den andres och ens egna “försvinnande”: “Tittut”. Hon gömmer huvudet i olika påsar med olika meddelanden och gör en oväntad rörelse för att sedan förbli orörlig under ett par minuter. En av påsarna innehöll en massa klistermärken med texten “av vad lever konstnärerna”.

En del av svaret gav konstnären Antonio Cáseres, utexaminerad från Montevideos Konsthögskola, i en “performance i vardagslivets sammanhang” i vilken han gjorde det han måste göra varje dag för att tjäna sitt levebröd: spela flöjt på kollektivtrafikens bussar för några pesos. Det är en väldigt vanlig bild i de latinamerikanska länderna.

Biennalen
I detta nummer av Heterogénesis, skriver jag också om Åsa Maria Bengtssons (Sverige) och Heath Buntings och Kayle Brandons (Storbritannien) verk. Åsa Maria visade videoinstallationen [just water] och Heath och Kayle genomförde verket Red-Net, som i många andra av deras verk, har konstruktionens fysiska del i form av ett nät och dess dokumentation i det virtuella nätet, Internet.

Jag tackar i första hand deltagandet och förpliktigandet från konstnärerna som deltog i projektet. Jag tackar även för det varma mottagandet vi fick i Montevideo, Buenos Aires och Santiago och särskilt Fernando Martínez Agustoni, professor vid Konsthögskolan vid Universidad de La República, Jorge Glusberg, direktör för det Nationella Konstmuseet i Buenos Aires och Néstor Olhagaray, direktör för den 6:e internationella videobiennalen i Santiago.

Denna tidskrift innehåller tre nya projekt:
Heath Bunting och Kayle Brandon: A guide to net making
Åsa Maria Bengtsson: If you can’t make the world a better place to live in…
Nieves Correa: Bolsa_de_Aire(s)

(Översättning: Lorena Acevedo)