|
Conexiones,
Infecciones y Estatizaciones.
Diez Fragmentos escritos por un huésped |
 |
 |
| Uppkoplingar,
Infektioner och Förstatliganden. Tio fragment wkrivna av en gäst |
||
 |
||
|
JAIME
LUIS MARTIN
|
||
 |
|
1. Men jag citerar José Luis Brea: “En fullständig integration har skapats i det lyckade spektaklet med teatraliseringen av hans kritik, den totala och inaktiverande absorberingen, av skenbilden av det revolutionära motståndet, av det emancipatoriska handlandet”1. Men den 15 januari 1990 orsakade ett mjukvarufel hos företaget AT&T i USA kaos, då deras långdistanscentraler kollapsade. Den första hackervågen hade brutit ut. Några år senare, i en intervju med Billy Belcebú, en spansk programmerare specialist på virus i elitgruppen I.K.X (International Knowledge eXchange), frågar journalisten: “Vad säger du om någon kallar dig för terrorist eller informationsmördare” och Billy svarar: “Jag är inte terrorist, jag är konstnär”2. Drömmen om ett motstånd som förmår förstöra systemet genom att en infektion sprids via den virtuella livmodern, är en av de senaste revolutionära utopierna. Men än så länge har man endast lyckats genomföra partiella attacker som visat att sådana attacker är möjliga och påvisat systemets svagheter vilket i sin tur lett till förbättringar av säkerhetskoderna. I själva verket kommer den utopiska nedbrytningen av systemet från konservativt håll, för att berättiga ökad kontroll över Internet, förstärka restriktionerna och undanskuffa de djupa debatterna om t.ex. koncentrationen av information och den fortsatta militariseringen av kunskap. Man får inte glömma att Internet är resultatet av Pentagons undersökningar under kalla kriget, tänkt att kunna fungera i en postnukleär tid som informationskanal för krigets kontrollcentral utan hänsyn till allmän ödeläggelse. Och som Paul Virilio påpekar: “Militariseringen av vetenskapen med det militär/vetenskapliga komplexet och militariseringen av all information med det militär/informativa komplexet, ställer oss inför fenomenet totalitarism utan föregående exempel”3. Egentligen har Billy Belcebú rätt då han framhäver den kreativa naturen i sitt arbete och undviker revolutionära utgångspunkter. Hans verksamhet liknar mer impressionisternas då han vänder sig mot kameran, än huvudpersonen i romanen Snow Crash4, den sista av de oberoende hackers (enligt hans eget visitkort), som försöker rädda världen från den onde Rifes kontrollmetoder och robotiseringsplaner. Det finns inga hjältar kvar, bara konstnärer och förtryckare. Det som egentligen hände då, den 15 juni 1990 på AT&T:s nät, var att en av linjerna i telekommunikationens mjukvaruprogram brast, men ingen la någon större vikt vid att en av det viktigaste multinationella kommunikationsföretagen kollapsade p.g.a. en kvick fläkt i cyberrymden. Och för USA:s invånare var det lugnare att en ondskefull grupp hade attackerat systemet och orsakat katastrofen. På så sätt började en av de största repressionerna mot “underground” - cybervärlden. 2. 1984 avslöjade artikelförfattaren A.K. Dewney i sin kolumn Computer Recreations i tidskriften Scientific Americain, att man i AT&T:s BELL-laboratorier arbetade med ett högteknologiskt spel, utvecklat av specialister på artificiell intelligens. I detta spel som fick namnet Core Wars, inprogrammerades två fientliga spel som skrivits på ett närliggande språk med förmågan att växa i minnet för att försöka eliminera det andra. Men det var Dr Fred Cohen, som anses vara den som skapade det första dataviruset Lehigh, som samma år definierade termen virus och drog paralleller mellan datavirus och biologiska virus. I båda fallen kan dessa virus paradoxalt nog i värsta fall förstöra samma organism som ger dem näring. Och de har båda en självförökande förmåga, de kan infektera andra maskiner via utbyte av infekterat material, de kan muteras och lägga sig latent hos den organism som smittats. Men vi får inte glömma att ett datavirus är ett programspråk sammansatt för att aktiveras, en aktiverad text, en datakodning, som då den infekterar systemet försämrar dess normala funktionsförmåga. Man kan söka ursprunget till dessa virologiska fenomen i det militärvetenskapliga intresset för kontroll och förgörelse, liksom resistenta minnesprogram, bakhåll, självförintelse, kärnvapenkrigsspel och förstörelse. Ökningen av militärindustrins virus på marknaden blev en stor affär och bidrog till att skapa ett skräckvälde, ett tillstånd av terror. Att öka säkerheten med risk för att bryta mot rättigheter och ifrågasätta friheten, är att skapa sig fiender och dessa fiender litar verkligen på sin roll som förstörare, (som händer med många cyber-romantiska aktivister som bibehåller strategier som hotar systemet) och på sin kapacitet att kunna erövra ett virtuellt katastrofterritorium, en kollaps för organismen. Därför får koderna i vissa fall politisk betydelse och i sin destruktivitet bär de med sig återupprättande komponenter. Ett av de virus som haft flest utbrott och som det finns flest varianter av är “Fredagen den 13:de”. Det upptäcktes för första gången i Jerusalem mot slutet av 1987, och det bar förutom namnet “Fredagen den 13:de” också initialerna PLO (Palestine Liberation Organization). Det som såg ut som ett hot, ledde till en metamorfos jämförbar med motståndskraftig publicitet, en konst som i och för sig var spridbar och anklagande, som hotade det likgiltiga samvetet gentemot det massakrerade palestinska folket. |
|
3. Det finns ingen som kan skapa infekterade organismer utanför de militära strukturerna, i stånd att aktivera massförstörelsekoderna. Men intresset för datavirus består inte så mycket i dess destruktiva funktion som i dess kommunikativa och överföringsbara komponenter, integration och extraktion av fragment, nedmontering av totalitarismer, att knäcka skyddskoder och främja skapandet av allt, från militaristiska och bakåtsträvande modeller till mer öppna, icke-hierarkiska, avreglerade modeller”.5 “Under vissa förutsättningar kan ett virus, menar Gilles Deleuze och Félix Guattari, koppla sig till genceller och överföras som en cellgen från ett komplext slag. Den skulle också kunna sprida sig, gå in i en helt annan sorts cell, fast inte utan att sprida information från den första värden (...) Vi gör rotstockar med våra virus, eller rättare sagt, våra virus tvingar oss att göra rotstockar med andra djur (...) att alltid söka det molekylära, eller till och med den submolekylära partikel som vi ingår förening med. Förutom våra ärftliga sjukdomar eller de som har sin egen förklaring, utvecklar vi och dör av polymorfa och rotstocksliknande virussjukdomar. Transversalitet och uppblandning möter den förvirring som utarmar evolutionen. Viruset som förändrar klonen försvarar sig och det särskiljer och berikar det i denna förändring även då det skapar systemfall och förlänger dess instabilitet, medvetet om sin meningslöshet för att störta det om det inte är via injektionen som förlängts av genetiskt särskilt material. Man försvarar modellernas destrukturering, centrumens söndring i periferier som ritar varierade, multipla och mellankopplade kartor utan en övre enhet. Man försvarar den nedärvda brytningen som härstammar från de militära miljöerna och mutationen i civila organ, strömningen som då den översvämmar flodbädden hastigt framkallar mångfalden av riktningar och flyttar gränser. 4. Uppkomsten av teknologiska sjukdomar är kännetecknande för de första arbeten som gjordes av gruppen Jodi6, bildad av Dirk Paesman och Johan Heemskerk. De lyfter upp programkoderna till ytan från substratet, utsätter skrivbordet och undersökaren för en kollaps, en patologisk kris. Spänningen etableras inte genom inympning av virus, utan genom visualisering av dataspråket som reflekterar smittosamma karakteristika, upphovsmännens intressen, ett tomrum av innehåll. Kodens arkitektur mynnar ut i ett spektakel som snarare liknar kaos än subversion och felet lyfts till en konstnärlig nivå. I dessa arbeten bemäktigar sig en minimalistisk oordning maskinen, som simulerar en tillämpning som från den mest strikta rationalitet förvandlas till programspråkets anarki. I sina senaste projekt varierar taktiken. Även om de perversa effekterna av en invasion kvarlever, manipuleras källkoderna i spel som Quake, (ett av de mest framgångsrika 3D-spelen) som berövad estetik och krigiskt innehåll, blir ett interaktivt äventyr, förvirrande och absurt7. Visst är det så att strategin saknar viruskomponenter, men det närmar sig det vansinniga språk som enligt Antonin Artaud leder till att “man finner sig själv i ett tillstånd av extrem själsrörelse, av strålande overklighet, likt bitar av den verkliga världen i ett av sina egna hörn”8. |
|
5. I ett nästintill epileptiskt anfall genererar Antonio Mendozas9 multimediala collages kramper hos forskaren, en översvämning av maskinen, en nedkoppling från omgivningen och en onormal perception. Flödet av bilder, ljud och scripts som skapats av temporärt smittsamma agenter skakar om medvetandet och skapar kaos och chock, vilket iscensätter ceremonin av störningar på skärmen, bildar ett kaos av referenser, fragment och tilldragelser. Interferenserna mellan kriget, pornografin, viruset, tillämpningen, copyrighten och det kriminella genererar en accelererande cirkulation, en nedbrytande påtryckning av rummet. I sina förslag dominerar hallucinationen av gränssnittet operatören som blir bestört, kraftlöst försjunken inför maskinen som inte svarar på de vanliga kontrollerna utan på instabilt utformade funktioner, vilket tvingar honom att stänga uppkopplingen för att återfå ordningen. På samma sätt som det i ett epileptiskt anfall skapas en väldig urladdning av neuroner, vilket också innebär häftig och övergående alteration av det sensoriska och auditiva, påverkas datorn såväl som forskaren. 6. På Biennalen i Venedig 2001 visades, som ett av alla konstverk, viruset biennale.py10 som i oändlighet reproducerar sin ursprungskod. Det är ett samarbete mellan 0100101110101101.org och epidemiC, som är två kollektiv med konstnärliga programmerare. Det hela kunde betraktas i en infekterad dator och koden som tryckts på tröjor bidrog på ett metaforiskt vis till att viruset kunde ses som en biologiskt överförbar epidemi. “Vi är inte intresserade av virusets destruktiva möjligheter och inte heller av en terroristisk användning av detsamma. För oss handlar det om en intellektuell lek. Vi ser ursprungskoden som en estetisk produkt och som den mest genuina och emblematiska konstform som frambringats i och från Nätet11”, säger Luca Lampo, grundare av epidemiC. Om vi ser viruset som en bit information med reproducerande egenskaper och förmåga att ändra systemets ordning, så var biennale.py en fortsättning på Duchamps Fuente, som förkastades i Society of Independient Artists. Richard Mutts pissoar, ett industriellt objekt upphöjt till konstverk, infekterade historien i dubbel mening: ready-made lätt reproducerbar och parasiterande ide, gäst hos artistiska cellen, krypterad i tusentals bilder i skuld till fontänernas pjäs. Men i själva verket är viruset biennale.py, om än med genetiska komponenter från Duchamp, ytterligare ett steg mot en brytning mellan idé och objekt i den konst som skakade det konceptuella. “Nästa brytning som konstnärerna i vårt vetenskapliga samhälle kommer att engageras i, blir separationen mellan idé och energi. Konstnären kommer inte längre att kunna kommunicera på elektronisk väg. Och den stora brytningen, möjligen den sista, blir separationen mellan idé och konst och mellan samvete och konstnär”12. Så säger filosofen Velimir Abaromovic i ett samtal med sin syster, performancekonstnären Marina Abramovic. I denna mellanperiod innan den förmodade hekatomben som kopplar bort samvetet, representerar viruset det minimala kommunikativa uttrycket, såväl för det organiska som för det artificiella livet. Det är troligtvis uttryckets sista tillflyktsort. Men oavsett vad som händer så representerar biennale.py en ny fas för konstnärliga infektioner, inympade virus, inaktiveringar, resistensens estetik, beredvilligheten att stanna kvar i utbytesområden. Även om 0100101110101101.org´s sabotageaktioner blir mer skadliga via den illegala kloningen och dess efterföljande öppna utställning på kommersiella webbplatser med förankring i net-art eller det radikala nymediala skådespel som lyder under Vatikanen. |
|
7. Irene de Guzmán anklagades av den filippinska regeringen för att ha skapat och spridit viruset I love you, som är ett av de mest aktiva och destruktiva på senare år. Carmin Karasic, en medlem av gruppen Teatro de la Resistencia Electrónica, deltog tillsammans med Brett Stalbaum i utformningen av FloodNet, en mjukvara som möjliggjorde massiva övergrepp och sabotage på valda webbsidor och blockerade användaren. Jenny Marketou är en hackarinna som via elektroniska agenter (som Chris.053) sökte raster av personliga IPs och dess profiler på nätet. På så vis kunde hon använda koder för att tillskansa sig information, invadera det privata och förstöra de algoritmer som tillhör rastren, för att därpå skapa installationer som byggde på undersökningarna. Med band till cyberfeminismen realiserade den kanadensiska konstnärinnan Mary Flanagan13 Phage14, en godartad viral tillämpning som absorberar identitets- och könsstrukturerna på hårddisken hos besökaren. Efter att ha laddat ner konstnärens webbhandling, utforskar datorn maskinens arkitektur och med denna uppnådda data omgestaltar den en feministisk diskurs. Den icke-hierarkiska och kaotiska kartan som skapas omgestaltar sedan informationen hos besökaren i textuella, ljudmässiga strukturer och i 3D, genom att slumpmässigt blanda bilder i en dans av fragment som förvirrar gränssnittet. Mjukvaran psykoanalyserar
hårddisken, djupdyker i informationen genom hasardmässig
praxis, skapar projektioner av det interna minnet och interaktiva mekanismer
associerade med kommunikation och erfarenhet. Och i denna friktion med
den lagrade och online-kulturen iscensätter den estetiserande teatern
cyberkonstnärens resistens för att åta sig ansvaret
för det linjära i berättandet och de maskulina myterna. Z.exe närmar sig som program virusens logik, fast utan destruktiva effekter. Denna parasit använder skrivbordet och etablerar kontakt med andra datorer som har applikationen installerad, utforskar det artificiella livets kommunikativa fält. Det handlar om en hemlig önskan att experimentera med sjukdomar, en självinympning som efterlämnar rester av liv och information. Flugornas samfund kommunicerar via en server som leder trafiken på ungefär samma sätt som instant messenger-systemen. Antoni Abad beskriver Z på MACBA:s Webb “som en freeware-fluga med varierande beteendemodeller. Varje fluga är genetiskt unik och lever bara när dess hem-PC är on-line. Uppfattad som en medlemsindivid försöker Z föröka sig på Internet genom användarnas fria användande (...). Användarna av Z kan manipulera det genetiska beteendet och sin flugas morfologi på Z.lab, det genetiska laboratoriet. De mutanter som blir följden av detta kan utbytas via kanal Z.” I själva verket är det en smittosam avaktiverad egenart, återförvandlad till en modell för experimentering med och estetisering av det artificiella livet, som analyserar möjligheterna för kommunikation och evolution, globaliserad i den mån att den distribueras gratis genom Windows-systemet och individualiserad i den mån den svarar mot de konstnärliga och obrukbara parametrarna. |
|
9. Dessa obetydliga ADN eller ARN- datalänkar förkroppsligar dataspråkets mest subtila paradigm vars slutgiltiga syfte är reproduktionen av de koder som det innefattar. Det är en grym kamp för överlevnad, ett försök att förlänga differentierad information. Som motståndets sista bålverk avprogrammerar de det som Guy Debord kallar “den byråkratiska maktens eget spektakel som några industrialiserade länder bemäktigat sig”. Och till det konstnärliga språket som beskyddas av de dominerande sektorerna, en absurd och programmerad fantasiskapelse av bilder med låg styrka, motsätter sig en konst som sträcker sig från de nya mediala strukturerna, ifrågasätter skönhetens absurda föreskrifter, kommunikationen förstådd som en pakt med de ideologiskt etablerade reglerna, och formulerar nya alternativ till gängse koncept som ägande, produktivitet och marknad. Upprepar sig den princip som i början av 1900- talet kom att revolutionera bilden? Medbrottsliga konstnärer, programmerare, hacktivister och crackers utgör en tunn linje som separerar konsten från livet, som suddas ut på samma sätt som det verkliga och det virtuella hotar smälta samman i en ny verklighet. Hur denna integration produceras och vilka typer av ägande, frihet, identitet och tillträde som etableras, beror framtiden av och konstens utveckling som frågeställning och drivkraft. Och språket med vilket denna värld konstrueras kommer att bli avgörande för att etablera förutsättningar, som Baudrillard påpekar: “med de virtuella språken är det inte längre fråga om formens traditionella patologi, utan om ett språk dömt till några förenklade operativa, cybernetiska befallningar. Det är då en bortrövad språkmångfald hämnas och dessa upplösta endogena virus installeras, mot vilka den lingvistiska logiken inte har en chans. Dömt till sin numeriska disposition, till det oändliga upprepandet av sin egen formel, från djupet av sin elakartade karaktär hämnas språket genom att det avprogrammerar sig självt och desinformerar sig automatiskt. (Språket tar självt ansvar för språkets avprogrammering! Själva systemet tar ansvar för systemets avprogrammering)16”. 10. Som Bruce Sterling skulle man kunna säga, att eftersom jag varken är moralist eller filosof, så ser jag inte heller mig själv som kritiker eller konstnär. Ni förstår dessa fragment av information som något virusartat som orsakar mycket liten skada, en förändring av den konstnärliga cellen som jag parasiterar. Jag är en gäst. (Översättning: Paul Nilsson) |
|
|
 |
Notas
1 Brea, José
Luis. La era postmedia. Centro de Arte de |
|
|
 |
 |
 |
|