1.-
De första månaderna år 2004 är trista och grå, som om de vore gjorda av stål eller ett kallt och bitande material. Inte heller har spillrorna från Irakkriget lämnat hornhinnan och nu är mina ögon infekterade av skräck. Och till och med bananplantorna som jag dagligen från mitt fönster observerar verkar vara insjunkna i vintern och förnekar mig färgen varje vår. Jag skriver dessa rader den åttonde april. Måste lämna exakt besked om datumet eftersom bakom varje nummer döljer sig en historia, ett jubileum, en död, en funnen eller en känslokallt avrättad kärlek. Och eftersom minnet smälter som smör i elden. Kanske vi kan erinra oss, efter viss ansträngning, det som hände den åttonde april för ett år sedan, men det kommer att vara omöjligt att återberätta det efter tio år.

Men nära Malleza förra lördagen såg jag de första körsbärsträden blomma. Jag överraskades av dess vita blads mjukhet i kontrast mot himlens blå och jag blev kär i denna skönhet och den doft de avgav, precis som det händer bina när de omedvetet påbörjar parningsceremonin. Polineringen är en omedveten kärleksakt, kortvarig, ett möte och ett definitivt adjö. På en annan blomma glömmer de den skönhet som några sekunder innan fångade dem. Och fortsätter den naturliga återupphämtningsprocessen med en enkelhet som är omöjlig att beskriva med ord och som bara kan jämföras med det meningslösa med en kyss.

Men Greenpeace har ett otal gånger påpekat attackerna mot en exploaterad och döende natur, en tragedi på många ställen. Kapitalismen, som har färgat sin historia med död och förstörelse har tagit sig an planetens skogar, och de stora företagen opererar med att kalhugga stora trädrika arealer för omedelbar profitering. Europa, med största delen av sin primala skog förstörd, vidhåller en marknad som ansvarar för destruktiv och olaglig skogsskövling i länder som Indonesien, Brasilien och Camerun. Men Raimundo Silva, ledare för Piquia-kommunerna på Amazonas, kommenterade en gång att “Jag har som enda arv skogarna och min pappas sorg. Om skogarna förstörs är det bara sorgen kvar”. Enligt Greenpeace har femton procent av Amazonas skogar förstörts. Man har förlorat en area som är lika stor som Frankrike. Och en viktig resterande del är nu utrotningshotad. Ekogruppen bedriver diverse kampanjer mot skogsföretagen och försöker bevara dessa primala skogar och dess biodiversitet. “Skriv –föreslår organisationen- till byggföretagen, möbelfabrikerna och de stora grossisterna. Säg till dem att inte använda sig av eller sälja trä som kommer från primala skogar. Be dem använda sig av FSC-certifierat trä”. Och de vidhåller att flera vetenskapsmän tror på världens största utrotning någonsin efter dinosaurernas försvinnande för 65 miljoner år sedan. Det anses att 24 procent av däggdjuren, 12 procent av fåglarna och nästan 14 procent av växterna är utrotningshotade. Stora delar av utrotningen kommer att bero på förstörelse av boplatser och de flesta boplatser finns just i primala skogar.

I Asturias, som Devillier 1862 definierade som den mest skogstäta provinsen i Spanien, har hundratals hektar skog gått förlorade pga skövling, bränder, föroreningar och mänskligt intrång samtidigt som infödda sorter har ersatts med snabbt växande, och förödande sorter som eucalyptus. Ett ständigt växande som diverse forum diskuterar, förutsätter ett kompromisslöst agerande från regeringar och medborgare för att stoppa kalhyggen som de i Nava, en följd av ett tillåtet illaluktande pappersbruk.

2.-
Jag tittar nu på en kalender utgiven av den asturinska regeringens jordbruksråd, med anledning av godkännandet av den första skogsplaneringen. Man bjöd tretton asturinska konstnärer att genomföra diverse konstaktioner i de olika skogarna i Asturien och bilderna trycktes i 2003 års kalender. Jag har den framför ögonen och har inte velat hänga upp den för att inte kväva dagarna, bläddra i den eller springa efter det förflutna. Så går jag igenom den som om den vore en bok där alla historier kan skrivas, alla liv berättas. I gryningen den 20 mars började kriget och Bagdad bombades. Den 5 april reste jag till Malleza. Konst, natur och tidens gång träffas som biet körsbärsblomman och det plöstliga mötet polinerar tolv månader med tolv män: Ignacio Bernardo, Vicente Pastor, María Jesús Rodríguez, Fernando Redruello, Elisa Torreira, Ramón Rodríguez, Pablo Maojo, Francisco Fresno, Carlos Suárez, Fernado Alba, Bernardo Sanjurjo och Ricardo Mojardín. José Ferrero var fotografen som registrerade processerna.

Dialogen mellan Konst och Natur har varit konfliktfull och utvecklande. Även om vilken estetik som helst från Aristoteles till Kant, fram till 1800-talet försvarade naturens överlägsenhet och imitationsidealen. Oscar Wilde bryter med de etablerade reglerna och förespråkar att “Livet imiterar konsten mycket mer än konsten imiterar livet”. Moderniteten börjar och representationens tid är förbi. Naturen kan inte uppfattas som en scen, någonting externt, en betraktarplats, det sakrala idealet som vi kopierar för att etablera skönhetsideal. Tvärtom. Vi interagerar och etablerar förhållanden med det naturliga, etablerar informationsflöden och ekologin har konstaterat vårt beroende av diverse ekosystem. Idag ser vi att genetiken och kulturen omfamnar varandra kroppsligt och att vilka värderingar som helst representeras av horisontaliteten. Myten om det mänskliga liksom det gudomliga, faller efter sin egen vertikalitet.

Konstnärerna som deltagit i detta projekt har accepterat att deras reflexioner är en del av Naturen. Man kan inte förstå en tanke som är oberonde av biologin. Slumpen har format oss som känslig materia. Därför tycks skogaktionerna guidade av Bosgosu, som sägs kontrollera och skydda floran och faunan där Bosgosu bor, och lever för att söka efter sin sköna och oemotståndliga livskamrat vars namn har förlorats i legendernas natt, och det finns ännu inte i Asturien “poetiska läppar värda att hylla henne” som Mario Roso de Luna påpekade. Det mesta upplöses i en blandning av land-art och icke inramat landskapsmåleri, vilket skyddar myten och genererar en tvetydig diskurs. Konstnärerna har blåst på skogarna och väntat på vindens svar. De bryter med det etablerade och sprider skräck på stora avstånd, även om den förgängliga och mänskliga manipulationen försvinner. I fotokameran förblev händelsen bevarad, det avslöjade mysteriet som sticker ut bland månaderna.

3.-
Om jag börjar en berättelse med meningen “Första dagen på året började med snö”, är det möjligt att ingen fortsätter att läsa. Men jag har kommit på en annan början. “Under januari månads första timmar gick Ignacio Bernardo in i skogen”. Den berättelsen är min.

(Översättning: Miguel Gabard)