ALDA SIMON
Uruguay
                
 
                   El Traje                    
             
           Alcanzadme mi traje de poeta
el de muchos bolsillos
el de robar relojes
y estrellas.
O el otro todo en flor
hasta el suelo.
Mejor aquel invisible
a llevar tan sólo
el viento en mi pelo.
¿Pero qué digo?
Esta noche quiero
Un traje perverso.
Perlas y palomas
por fuera.
Por dentro
en cada pliegue de seda
filtros de veneno
para matar la muerte
donde se cruce
donde se encuentre.
Que no venga
no pase por la puerta
no baile con los poetas.
Brindis, licores
alegres cantos funerarios
por ella. Sí
porque hoy murió la muerte
             a la orilla de mi traje
            perlas y palomas de fiesta.
 
 
Hacia el exilio
 
Quiero llevar mi cielo
sus estrellas
el mar dentro de mis ojos.
Las gaviotas de mi costa
las golondrinas del octavo piso
mi joven lluvia uruguaya
mi luna épica
todos los árboles siguiéndome.
Crucemos el miedo.
Atrás rejas, soldados, cadenas.
Me voy envuelta en mi patria azul.
Así ocurrirá de fascinante.
Las regias palmeras andando
entre mis pobres cosas
la colcha de retazos
día a día
tejida en el celdario.
Mis fetiches
mi perro
mi cuaderno.
Alguien que esté a la ventana
dirá cuando yo pase:
¿Quién será esa mujer tan acompañada?

Dräkten
 
Giv mig min diktardräkt
den med många fickor
för att stjäla klockor
och stjärnor.
Eller den där i blom
över jorden.
Ännu bättre är den osynliga
för att bära
vinden i mitt hår
inget annat.
Men vad är det jag säger?
I natt vill jag ha
en ondskefull dräkt.
Pärlor och duvor utåt.
Och inuti varje sidenveck
giftblandare
för att mörda döden
där den korsar vår väg
där den finnes.
Så att den inte kommer
inte går nära dörren
inte dansar med poeterna.
Skål, likörer
glada begravningssånger
till henne. Ja!
för idag dog döden
vid min dräkt
pärlor och duvor firar.

 

Mot exilen
 
Min himmel vill jag ta med mig
dess stjärnor
havet med i mina ögon
fiskmåsarna från min kust
svalorna från min åttonde våning
mitt nya uruguayanska regn
min episka måne
och alla träd som följer mig...
Låt oss tränga genom rädslan
bakåt galler, soldater, kedjor.
Jag går med mitt himmelsblåa folk.
Så livsbejakande kommer det att bli.
De vackra palmerna vajande
mellan mina enkla ting
lapptäcket som dag för dag
blev virkat i en cell
mina fetischer
min hund
min skrivbok
Någon som råkar stå vid fönstret
kommer att säga när jag går förbi:
Vem kan den kvinnan vara
som har så mycket sällskap?