|
DANIEL OLIVERA Uruguay
Enfrente
a mi ventana duerme un nido solitario, en
una rama finísima un
pájaro pequeño está posado. El
último reflejo del sol incendia otra ventana. Encima
de los techos, los miembros desgarrados de una nube se
hincan en el gris cristal uranio antes
que lo ganen los negros nubarrones que vienen en descenso, más
arriba, detrás del brazo descarnado de la grúa, y
en el cenit se bate un agujero de celeste. Luego
todo se cubre con el mantón ora morado ora
mezquino del crepúsculo, y
las cosas mudan poco a poco su máscara corpórea hasta
convertirse en sombras, hasta
convertirse en polvo. Los seres de la noche La
luz, como una bruma que vagara en la mente, de
la mágica cueva de Platón las siluetas mortigua
largamente con humores violetas, y
los cúmulos moros se hacen transparentes. Aurora
unge su cuerpo de niña adolescente en
bálsamo de sándalo y en sangre de poeta, e
inmola el molibdeno de la noche obsoleta Azur
enceguecido por la niña de oriente. De
infernales bramidos las máquinas pesadas inundan
el silencio numinal de los cuartos, un
sonámbulo culmina su pesada marcha. Los
objetos retornan al nombre que los nombra, el
sol prodiga luz, y en los charcos ya blancos se
han desvanecido los seres de las sombras. Värdelöst
offer Svarta
dofters ros, du,
ympning som inte bär frukt, den
dunkla, flytande flintakniven kokade
i din hand som känner sunnanvinden, och
du stack in den i en jungfrus kött, öppnade
hennes unga bröst, ryckte
ut hennes hjärta, för
att blidka Orcans vrede. Din
blodiga kropp avtecknar sig i stormen, ett
overkligt klagorop höjer sig från jorden, och
blixtorgien i skyn upphör. Det
regnar. Mellan de sista gnistorna kan
man höra som en darrning det
ljud som kajmanerna utstöter. Kvällen
griper tag i det kvadratiska raster
i huset mitt emot. Ur
kaoset på gården stiger ångor, och
ovanför lyftkranens vassa ben, svärtade nu, utvecklas
molnens plymer som
om hela världen brann i is. Ett
sällsamt sken antänder de rektangulära rutor när
skyarnas metall börjar att smälta, och
moln i knippen av silver och stål befruktar
med guld molnämnet av bly i
det kokande täcket i himlen. Allt
vibrerar i skymningens mäktiga hand och
för ett ögonblick verkar tingens gång stanna. Jag
frågar mig då, innan
nattens oändliga tyngd faller på och
lyktorna där ute tänds: Vilket
oerhört mysterium har gjort av mitt hjärta sin boning? Utanför
mitt fönster sover ett ensligt rede, på
den tunnaste grenen i trädet sitter
en liten fågel. Solens
sista strålar antänder ett annat fönster. Ett
molns sönderslitna lemmar faller på knä i
den grå himlakristallen ovanför hustaken, innan
den blir intagen av de svarta molnmassor högre
upp, som stiger ned bakom lyftkranens köttlösa arm, och
i cenit kämpar ett hål av himmelsblått. Sedan
täcks allting med skymningens ömsom vinröda ömsom
småsinta mantel, och
tingen mister sakta sin kroppsliga mask för
att skuggor åter varda, för
att jord åter varda.
|