Hacía mucho calor. La Ciudad Vieja de Estocolmo estaba resplandeciente, invadida de turistas que merodeaban por todos sus rincones. Con Marco nos confundíamos en esa masa humana. Entre alemanes, japoneses, italianos y españoles, descubrimos aquella tienda. Una de las tiendas más especiales que me había tocado conocer. "Antigüedades de Mar", decía un antiguo letrero que colgaba sobre la calle Österlånggatan.

—Esto parece interesante — dijo Marco. — ¿Entremos?.

Así lo hicimos, sin imaginarnos la aventura que nos esperaba. Al entrar sonaron unas campanillas, que colgaban en la puerta y tenían por deber anunciar (o ¿denunciar?) la llegada de eventuales clientes o, simplemente, de gente, de curiosos. Era un lugar maravilloso. Superaba la más rica de las fantasías. Miles de objetos relacionados con el mar. Los más diversos que jamás había visto. Mascarones de proa, lámparas, cuerdas, relojes, brújulas, escuadras marinas, ..... De todo. De los más variados tamaños y cantidades.

— Un museo para llevarse a la casa — acoté en voz baja.

Marco disfrutaba de cada cosa.:

— ¡Qué ganas de llevarse unas cuántas cositas! — agregó.

Mientras intercambiábamos estas frases en español, observé disimuladamente que el dependiente que atendía la tienda se despertó de su letargo veraniego. Noté como que salía de su aburrimiento y que se despertaba.

"Este tipo entiende español", fue mi pensamiento natural. "Nuestra presencia lo activó". Nuestro asombro iba en aumento. Marco detiene su enorme cuerpo bajo una maravillosa lámpara de bronce y vidrio.

— Mira, qué linda es esta lámpara. ¿Cuánto costará?— me dijo levantando algo la voz para que yo le escuchara desde unos metros más allá. Esta pregunta y el tono de la voz abrió la puerta para que el dependiente

se introdujera a sí mismo.

— Disculpe — dijo en un español con serias dificultades de pronunciación, pero perfectamente entendible. — Disculpe, pero quisiera responderle, señor. Buscaré el precio de esa lámpara — agregó, dándose vuelta y dirigiéndose a su escritorio, otra hermosa antigüedad. Yo me acerqué a la lámpara, o a Marco, que para el efecto era lo mismo, contemplando el objeto que había generado su atención y que estaba iniciando una nueva aventura en mi vida.

— Linda es, sin duda— señalé, sintiendo que mi comentario estaba absolutamente demás.

Mientras, el dependiente había encontrado entre sus papeles la respuesta buscada.

— Vale 2,650 coronas, señor— dijo mirando a Marco.

— ¿Cuánto es esto en moneda cristiana?—, se preguntó mirándome con su característica picardía.

— Son unos 320 dólares — respondí automáticamente, asumiendo por obvio que ésa era una moneda cristiana o, por lo menos, más cristiana que la corona sueca. Entonces me asaltaron unas profundas dudas: ¿Hay monedas cristianas? ¿Hay monedas más cristianas que otras?. Mientras estas preguntas recorrían mis neuronas, escucho la voz del dependiente.

— ¿De dónde son ustedes?.

— Somos chilenos— le respondí, nuevamente de manera automática.

— Ah. Chilenos— subrayó el dependiente, como confirmando algo que estaba pensando, agregando de inmediato:

— Ah. Chile de Allende, de Pinochet,... de Zamorano.

La cara se le llenó de una franca sonrisa, orgullosa sonrisa de quien quiere mostrar que conoce, por lo menos algo, de Chile. Debo reconocer que yo estaba ya algo interesado en este personaje. Otra pregunta evidente -¿cuántas obviedades y gestos automáticos hacemos cada día de nuestras vidas?-que me daba vueltas en la cabeza era ... ¿dónde aprendió español este señor?. Con mucho orgullo me dije para mí mismo, "... esta vez no voy a ser tan obvio". Y me contuve de preguntar dónde aprendió español. Al hacer su comentario se quedó algo pensativo, esperando una reacción nuestra.

— Sí, del mismo Chile que usted menciona— le acotó Marco, sin muchas ganas de abrir una conversación. El tono de su voz no preocupó al dependiente, que nos miraba y seguía con mucha atención.

— Esa lámpara que le llama la atención tiene una historia muy interesante y muy chilena — continuó el dependiente.

Nos miramos con mi amigo y sin decirnos nada, resultó evidente que el comentario escuchado había concitado nuestro interés.

— Sí. Esa lámpara tiene su historia. Cuando su gran poeta Pablo Neruda vino a recibir su Premio Nobel,... esto fue ... ¿a fines de los años sesenta? —dijo bajando la voz y por primera vez se mostraba dubitativo.

— Bueno, fue en diciembre de 1971— lo interrumpí con mucho ciudado de no interferir en su historia que me interesaba ahora aún más.

— Sí, en 1971. Yo ya trabajaba acá y me tocó atenderlo. Era un señor muy grande y gordo, que hablaba muy lento. Es inolvidable encontrarlo. Yo aún no había leído sus poemas, pero su foto estaba en todos los periódicos de entonces y creí reconocerlo cuando entró, acompañado de otro señor que parece que era el Embajador de su país, creo yo. Conversaban mucho entre ellos. El señor Neruda sabía mucho de mar, de leyendas marinas, de objetos de mar. Quería comprar toda la tienda y se reía mucho. Estaba muy contento. Se veía muy alegre. Esa lámpara le gustó mucho. La apartó para comprarla pero finalmente no la llevó. Compró otros objetos que se llevó en un auto. Esa lámpara la tocó mucho, ... yo diría que la acarició mucho. En un momento me pareció que le hablaba a la lámpara, ... la abrió y la disfrutaba. Era un señor muy poeta. ¿Sabe? Parecía que estaba siempre escribiendo sus poemas en su cabeza. A lo mejor le escribió un poema a esa lámpara y era eso lo que conversaba con ella. La limpió con un trapo que le pasé. Yo estaba seguro que la llevaría, pero, no lo hizo. Se llevó las otras cosas. La lámpara quedó aquí. Marco y yo estábamos fascinados con este relato y rodeábamos al dependiente.

— ¿La lámpara ha estado acá desde entonces? — interrumpió Marco.

— No señor. Eso es también muy interesante. Esa lámpara fue comprada después. No me acuerdo exactamente cuándo. Algún tiempo después la llevó un señor ya mayor que, al igual que yo había sido marino. El también se enamoró de la lámpara, al igual que Neruda y ... parece que usted— remató mirando a Marco. Continuando de inmediato:

— Pero esa lámpara volvió. Sí, es lo increíble. Volvió unos años

después. Usted a lo mejor piensa que es algo brujo, pero volvió. Yo la compré en un remate, acá mismo ... en Estocolmo. El señor ex-marino parece que murió y sus hijos no quisieron conservar la lámpara y yo la compré. ¿No es increíble?. Y aquí está conmigo ahora. Y con usted. Y la historia de Neruda puede continuar... ¿No es todo fantástico?.

A medida que seguía su relato, el dependiente se iba entusiasmando más y más con su historia. Sí, sin duda que era algo extraño. La lámpara había regresado. Y allí estaba.

— ¿Es una lámpara antigua? — dijo Marco, ya muy interesado en la lámpara y en su historia.

— "Sí, es del siglo pasado. Era de un vapor inglés construido en el siglo pasado. El barco fue desguazado en el sur de Noruega, donde sirvió muchos años al final de su vida. Yo compré varias piezas de ese barco. Yo siempre sé cuando se van a desguazar barcos. Es mi trabajo saber para comprar y para vender".

— ¿Porqué no se la llevó Neruda? me pregunté en voz alta, mirando atentamente a la lámpara de nuestras preocupaciones.

El dependiente se apuró en acotar:

— No sé. Le gustó mucho. La abrió y la puso encima de mi escritorio para admirarla con más calma. La tuvo un rato, largo rato encima del escritorio. Lo recuerdo muy bien. Tomaba notas en un papel. Lo recuerdo muy bien, ¿sabe porqué? — y sin esperar reacción alguna continuó fascinado, — porque es la única vez que ha entrado un Premio Nobel mientras yo he estado acá. Bueno..., quizás han entrado otros, pero yo no he sabido....

Sin dejar de perder la iniciativa, continuó con sus reflexiones:

— Después de esa visita, ..., me he leído varios libros de don Pablo Neruda. Está traducido al sueco, ¿sabe usted?. Pero he leído también algo en español, aunque sólo algunos poemas. Usted sabe, es tan difícil leer poemas en otros idiomas. Escribía mucho para marinos. Y yo fui marino— terminó orgulloso.

Salimos de la tienda con Marco portando su lámpara.

Cuando llegamos a mi casa, nos dedicamos un largo rato a contemplar el hermoso objeto. Era de cobre, que entonces brillaba pues el dependiente la había pulido con un líquido especial, y de un vidrio verde oscuro.

— ¿Abrámosla, como lo hizo Neruda?— le propuse.

—— Buena idea — asintió Marco.

La abrimos desatornillando unos pernos que la fijaban por arriba. En su interior estaba también bastante limpia, más limpia de lo que yo me hubiera imaginado. De pronto, Marco reparó en una punta de un papel que se asomaba tímidamente. Intentamos sacarlo, pero estaba muy escondido y en un lugar que no podíamos acceder con las manos. Busqué unas pinzas largas y ... finalmente pudimos tirar el papelito. Lo levanté con mucho ciudado y lo empezé a desenrrollar.

Oh, gran sorpresa!, estaba escrito en español, con una letra

pequeña y desordenada.

"Esta lámpara no es auténtica". Firmado Pablo Neruda.

Nos miramos incrédulos. Sin poder reaccionar. Sólo sorprendidos.

¿Sería una broma más del vate? ¿Una broma con efecto retardado de casi 30 años más tarde?

Nunca lo sabremos. No valdría la pena intentar urguetear la verdad. El mensaje valía por sí mismo. Y con eso, la lámpara era mucho más que una lámpara. Era parte de Neruda mismo. Era una lámpara nerudiana.

¿O era simplemente una broma del dependiente?

Lampan i Gamla Stan

Det var mycket varmt. Stockholms Gamla Stan var strålande, invaderad av turister som strök omkring. Tillsammans med Marco förblandade vi oss med denna mänskliga massa. Mellan tyskar, japanare, italienare och spanjorer upptäckte vi denna affär. En av de märkligaste affärerna som jag skulle lära känna. «Antikviteter från Havet» stod det på en skylt som hängde på Österlånggatan.

- Det verkar intressant, sade Marco. - Ska vi gå in?

Så gjorde vi utan att ens fantisera om vad som förväntade oss. När vi gick in klingade några små bjällror som hängde ovanför dörren och som hade som uppgift att avisera (eller varna?) de eventuella kundernas iankomst, eller helt enkelt bara de nyfiknas. Det var en underbar plats. Den överträffade den vildaste fantasin. Tusentals saker och ting relaterade till havet. De mest udda som jag aldrig hade sett. Galeonbilder, lampor, rep, klockor, kompass, navigeringsinstrument, ... Litet av allt. Av alla sorter och storlekar.

- Ett museum att bära med sig hem, påpekade jag lågmält.

Marco njöt av varje liten sak.

- Man får lust att ta med sig ett antal små saker, tillade han.

Medan vi växlade dessa meningar på spanska, lade jag försiktigt märke till att expediten vaknade till från sin sommaraktiga försoffning. Jag lade märke till att han liksom gick ur sin långtråkighet och vaknade till.

«Den här typen förstår spanska»,var min naturliga tanke. «Vår närvaro aktiverade honom». Vår förvåning bara ökade. Marco avstannar sin enorma kropp under en underbar lampa tillverkad av brons och glas.

- Titta vad fin den lampan är. Hur mycket kan den kosta?, sade han med något upphöjd röst så att jag skulle höra några meter därifrån. Denna fråga och rösttonen öppnade dörrarna för expediten så att han skulle presentera sig själv.

- Ursäkta, sade han med uttalssvårigheter men fullständigt begripligt. Ursäkta men jag skulle vilja svara på den frågan. Jag ska söka priset på den lampan, tillade han och vände sig mot sitt skrivbord, ännu en vacker antikvitet. Jag närmade mig lampan, eller Marco som i det här fallet innebar detsamma. Jag observerade detta objekt som genererade hans uppmärksamhet och som höll på att påbörja ett nytt äventyr i mitt liv.

- Den är vacker, påpekade jag och kände att min kommentar var överflödig.

Under tiden hade expediten hittat svaret på frågan.

-Den kostar 2.650 kronor min herre, sade han medan han tittade på Marco.

-Hurt mycket kan det vara översatt till kristet mynt?, frågade han sig medan han tittade på mig med sin karaktäristiskt gemena blick.

- Det är cirka 320 dollar, svarade jag automatiskt och gav för givet att detta mynt var kristet eller åtmisntone mer kristet än den svenska kronan. Då överrumplades jag av en serie tvivelaktigheter. Fanns det kristna mynt eller mer kristna än andra? Och medan dessa frågor vandrade genom mina nevroner hörde jag expeditens röst.

-Varifrån kommer ni?

-Vi är chilenare, svarade jag återigen automatiskt.

-Aha! Chilenare, underströk han som om han bekräftade något som redan var givet för honom, och han tillade...

-Aha! Allendes, Pinochets, Zamoranos Chile.

Hans ansikte fylldes av ett ärligt och stolt leende som kom från den som ville visa att han åtminstone viste något om Chile. Jag måste erkänna att jag redan var intresserad av denne typ. En annan självklar fråga -hur många självklarheter och automatiska gester gör vi inte varje dag under vårt liv- som spökade för mig var just var denne herre hade lärt sig spanska. Väldigt stolt över mig själv sade jag till mig själv, «... denna gång kommer jag inte att vara så självklar». Och jag höll mig från att fråga var han hade lärt sig spanska. Han väntade på en reaktion från oss efter hans kommentar.

-Ja. Från samma Chile som ni nämnde, påpekade Marco utan att egentligen vilja inleda någon konversation. Fast hans röstton oroade inte expediten som mycket uppmärksamt både följde efter och tittade på oss.

-Denna lampa som påkallar er uppmärksamhet har en intressant och mycket chilensk historia, fortsatte expediten.

Jag och min vän tittade på varandra och utan att säga ett ord blev det uppenbart att den kommentar vi hade lyssnat på hade påkallat vårt intresse.

-Ja. Den lampan har sin historia. När eran stora poet Pablo Neruda kom för att ta emot Nobelpriset,... det här var... i slutet av sextiotalet?, sade han tveksamt för första gången.

-Hur som helst... det var december 1971, avbröt jag honom försiktigt för att inte göra intrång på hans historia som intresserade mig mer och mer.

-Ja, 1971 var det. Jag arbetade redan här och fick ta emot honom. Det var en mycket stor och tjock herre som pratade mycket långsamt. Det var oförglömligt att möta honom. Jag hade ännu inte läst hans dikter men hans bild fanns då på varenda tidning och jag trodde mig känna igen honom när han klev in tillsammans med en annan herre som troligtvis var hemlandets ambassadör, tror jag. De talade mycket med varandra. Herren Neruda kunde mycket om havet, om marina legender och havsobjekt. Han önskade köpa hela affären och skrattade mycket. Han var mycket glad. Denna lampa tyckte han mycket om. Han tog den med sig som för att köpa den men till slut gjorde han inte det. Han köpte däremot andra objekt som han tog med sig i en bil. Denna lampa tog han mycket i... eller smekte den, skulle jag säga. För ett ögonblick trodde jag att han talade till lampan... han öppnade den och njöt av den. Han var en mycket poetisk herre. Vet ni vad? Det såg ut som om han hela tiden höll på att skriva sina dikter i huvudet. Kanske han skrev en dikt till den lampan och det var det han talade med den om. Han rengjorde den med en trasa som jag räckte till honom. Jag var säker på att han skulle köpa den men det gjorde han inte. Lampan stannade här. Marco och jag var fascinerade med berättelsen och följde expediten som katten runt het gröt.

-Har lampan varit här sedan dess? Avbröt Marco.

-Inte det min herre. Det är också mycket intressant. Lampan blev uppköpt efteråt. Jag minns inte riktigt när. Någon tid efter var det en äldre herre som tog den med sig och som hade liksom jag varit sjöman. Han blev också förtjust i lampan, liksom Neruda... och er ... avslutade han och tittade på Marco. Han fortsatte omedelbart...

-Men lampan återvände. Ja, det är det otroliga. Den återvände några år senare. Ni kanske tror att det är någon trolldom men den återvände. Jag köpte den på en auktion här i Stockholm. Den äldre sjömannen dog, såg det ut som, och hans barn ville inte ha lampan kvar och då köpte jag den åter. Är det inte otroligt? Och här är den med mig nu. Och med er. Och Nerudas historia kan fortsätta... Är inte detta fantastiskt?

Ju mera han berättade desto mera entusiastisk blev han med sin historia. Utan tvekan var det något märkligt. Lampan hade återvänt och den var där.

-Är det en urgammal lampa? Frågade Marco som redan var storintresserad av både lampan och historian.

-«Ja. Den är från förra århundradet. Den tillhörde ett engelskt ångskepp som byggdes förra århundradet. Båten skrotades i Norge där den var i tjänst många år på slutet. Jag köpte upp flera delar av denna båt. Jag vet alltid när en båt ska skrotas. Det är mitt jobb att veta för att köpa och sälja».

-Varför tog inte Neruda den med sig?, frågade jag mig själv högröstad medan vi uppmärksamt observerade våra bekymmers lampa.

Svaret lät sig inte väntas...

-Jag vet inte. Han tyckte mycket om den. Han öppnade den och lade den på mitt skrivbord för att beundra den ännu mer. Jag minns mycket väl. Han skrev ner saker på en notlapp. Jag minns mycket väl, vet ni varför? och så fortsatte han fascinerat utan att vänta på ett svar, därför att det är den enda gången som en Nobelpristagare kom in till oss sedan jag arbetar här. Eheheh... kanske har andra gjort det men jag har inte vetat om det...

Utan att förlora initiativet fortsatte han med sina reflexioner.

-Efter det besöket, ... har jag läst flera av don Pablo Nerudas böcker. Han är översatt till svenska, visste ni det?. Men jag har också läst något på spanska om bara några dikter. Ni vet. Det är så svårt att läsa dikter på främmande språk. Han skrev mycket till sjömän. Och jag har varit sjöman, stolterade han slutligen.

Vi gick ut från affären med lampan i behåll.

När vi kom hem till mig, tog vi oss en tid åt att observera det vackra objektet. Det var av koppar som då strålade tack vare det att expediten rengjorde det med an speciell vätska, och av mörkgrönt glas.

-Vi öppnar den som Neruda gjorde, föreslog jag.

-Bra ide, instämde Marco.

Vi öppnade den genom att lossa några skruvar ovanpå den. Den var renare in uti än vad jag hade föreställt mig.

Plöstligt uppmärksammade Marco en liten bit av papper som skymtade fram. Vi försökte dra i den men det var omöjligt med händerna. Jag sökte några långspetsade tänger och slutligen fick vi ut den lilla biten. Jag tog upp den med stor försiktighet och började veckla ut den. Till vår stora förvåning var det skrivet på spanska och med små bokstäver i en slarvig stil.

«Denna lampa är inte äkta». Undertecknat Pablo Neruda.

Vi tittade skeptiskt på varandra. Utan att reagera. Bara förvånade. Kunde det vara ännu ett skämt från poeten? Ett skämt med trettio års försenad effekt?

Vi kommer aldrig att veta det. Det skulle inte vara värt att rota i sanningen. Budskapet hade ett egenvärde. Och därför var lampan mycket mer än bara en lampa. Den var en del av Neruda själv. Den var en «nerudiansk» lampa. Eller... var det helt enkelt ett skämt från expediten?