El chorro vivo trepando en el vacío, curvándose en olas retorciéndose en el canto de las llamas, hirviendo bravío en el ruido de las cosas en el fuego, y ante él, paralizada, Mara miraba unos momentos, vestida apenas con su bata en el patio de su casa; las voces de vecinos, alarmadas; la gente agolpándose ante la fogata; no recordaba Mara cuándo había empezado, ¿era ella?, ella lo nutría, lo nutría, miraba crecer las llamas en el vértigo y veía vagamente aparecer más rostros en los patios circundantes alarmados, señalándola y hablando, pero el velo de las llamas ante ella la abrazaba, la cubría; ¿bajaban a la altura de sus ojos?, corría entonces a la casa y saqueaba cómodas y armarios y roperos, cargaba libros en los brazos y maderos arrancados a las mesas o manteles: todo alimentaba al fuego, elevada hacia el azul en el calor del amarillo rojo y vivo de las llamas. -¿Qué pasa, mamá? ¿Qué estás haciendo? Árbol vivo que elevándola danzaba. -Mirá los vecinos. Te van a creer loca, mamá. No te acerqués tanto. Crepitar desgarrado de las llamas. -Estás casi desnuda. ¿No te importa que te vean así? Árbol que desgarraba la memoria. -¿Qué estás quemando? ¿Tu propia ropa? Y la revolvía eterna, fuera de sí misma. -Tus libros más queridos. Tus apuntes. Tus cartas. Árbol que ardía en el estruendo más profundo de sí misma. -¿Éstas son fotos? ¿Qué fotos son? ¿De cuando yo era chica? ¿Las estás quemando? -metió sus manos en el fuego, Lía, entre las chispas-. Todos los demás tienen fotos de cuando eran chicos. ¿Qué es lo que estás quemando? -metió sus manos, Lía, entre las llamas-. ¿De dónde vienen todas esas fotos? ¡Yo nunca vi esas fotos! -sus manos con las fotos se quemaban-. ¿Y las estás quemando? ¿Las estás quemando? ¿Esos rostros devorados, que volaban como pájaros ardidos? -¿Y él? ¿Dónde está él? ¿No está él ahí? ¿Papá? Árbol que al tiempo la giraba al sol y sola, frente al mundo. I Aldos trädgård Den livliga strömmen klättrade uppför tomheten, böljande i förvridna vågor till lågornas sång, häftigt glödande i larmet av det som elden slukade, och inför den stannade Mara till paralyserad, endast iklädd morgonrock i sin egen trädgård. Grannarnas upprörda röster, betryckta människor inför lågorna. Mara kunde inte minnas när det hade börjat. Var det hon? Hon lade på mer ved, ännu mer och såg hur lågorna växte i maggropen. Hon uppfattade vagt fler upprörda ansikten i trädgårdarna runt omkring. De pekade på henne och pratade, men lågornas slöja omfamnade henne och skyddade henne. Sjönk de till ögonhöjd? Så sprang hon in och länsade lådor, skåp och garderober, släpade ut böcker och brädor losslitna från bord, och dukar: allt slukade elden och lågornas rödgula flammande hetta sträckte sig mot skyn. - Vad är det mamma? Vad gör du? Livliga träd förde henne virvlande med sig uppåt. - Titta på grannarna. De kommer att tro att du är galen mamma. Gå inte så nära. Sprakande slitet loss från lågorna. - Du är nästan naken. Bryr du dig inte om att de ser dig så här? Träd som slet sönder minnet. - Vad är det du eldar? Dina egna kläder? Och förde henne med sig, utanför henne själv. - Dina mest älskade böcker. Dina anteckningar. Dina brev. Träd som glödde med sitt allra djupaste dån. - Är det här foton? Vilka foton är det? Från när jag var barn? Eldar du upp dem? - hon stack in handen i elden, Lia, in bland gnistorna. - Alla andra har foton från när de var barn. Är det dem du eldar upp? - hon stack in handen, Lia, in bland lågorna. - Varifrån kommer alla dessa foton? Jag har aldrig sett de här! Hennes händer med bilderna brändes. - Och du eldar upp dem? Eldar upp dem? Dessa ansikten, uppslukade, som svedda fåglar? - Och han? Var är han? Är inte han här? Pappa? Träd, som samtidigt vände sig mot solen, ensam inför världen.
|