Om hur man överlever det mångkullturela samhället utan att förlora humöret... eller jobbet. (Ett latinamerikanskt bidrag) - Myrna, är du snäll och kommer hit ett ögonblick? Här finns en man som talar «utländska» och vi kan inte förstå vad han säger. Jag tar det som ett komplimang: när folk på den lilla socialbyrå där jag arbetar som socialsekreterare, tror att jag klarar alla språk i hela världen. En gång frågade de i receptionen om jag kunde agera tolk till en man som undrade var någonstans han kunde få lösa ut sin vinst från ett lokal lotteri - Manen talade vietnamesiska! Och det kunde vara ett komplimang om jag inte visste att det inte handlar om min presumtiva språkliga kompetens utan att det handlar om att Birgitta delar värden i två -enligt hon själv- ganska homogena lag: Sverige, vars navel förstås, är den lilla byn där vi arbetar, och «restenavvärlden» som omfattar allt annat som herren skapade. Det är jag som bär skulden till att folk tror att jag klarar alla språk som talas i «restenavvärlden», därför att jag alltid ställer upp och försöker, med mitt indianska tålamod, att förstå vad folk vill säga med sina brutna substantiv, felböjda verb och desperata miner och gester. Och jag tror att jag förstår dem därför att jag upplevde identiska situationer när vi kom till Sverige och inte kunde språket. Den där gången var det Emir som stod framför receptionen, en arabisk fyrabarnsfar som jag otaliga gånger hade talat med, i samband med en stor kris som familjen upplevde under sin första tid i Sverige . Hans fru hade varit i hemlandet, och kom tillbaka med en present till mig: en vacker guldring. Där stod Emir, vid Socialförvaltningens reception och försökte säga, stolt, att han hade en julpresent till mig, i ett land som betraktar presenter till myndihetspersoner som mutor. Men Emir var så stolt och belåten över sin present!! Det kändes som att han ville återställa sin familjs sårade stolthet i detta land där de hade blivit «hjälpsökande». Nu var det hans tur att «ge», och då ville han göra det generöst. Han väntade framför receptionens lucka med halva kroppen vänd mot de andra som satt och väntade i väntrummet . «Aha, ni tror att jag endast är en stackars invandrare som får socialbidrag! Men jag kan också ge som en herre!!» När jag kom in, kände jag sexton blickar över mitt utländska skinn som uppmärksammade varje detalj av mig och vad jag skulle göra. Jag beslöt att ta emot ringen för att Emir skulle slippa ett offentligt «kulturellt tillrättavisande», och bokade en tid med honom dagen efter för att med tolk förklara ordentligt varför jag, enligt Förvaltningslagen, inte kunde ta emot en guldring från hans familj. Jag tänkte att jag också skulle informera min chef om min lösning så att hon hade färdiga svar i fall åskådare som satt i receptionens väntrum ringde Kvällsposten i sin strävan att bevara de svenska myndigheternas moral. Så fort Emir hade gått, kom Birgitta till mitt rum - hon också intresserad av den allmänna moralen - för att kommentera att hon tyckte att det var så roligt att våra invandrare hade anammat våra seder och bruk. Hon syftade nog på att det var en julpresent som Emir hade med sig och ville se den lite närmare. Jag skämtade lite med henne och kommenterade att Emir och Jesus var landsmän, eftersom Emir var palestinsk. Är det inte VI som har anammat DERAS seder och bruk? - Nej, sade min arbetskamrat: Jesus kom från Israel, och folk är mest västerländskt där: de talar också engelska. Det hade hon konstaterat på en charterresa. Emir kom punktligt till besöket dagen efter. Jag började förklara, med tolkens hjälp att jag var så glad och tacksam för presenten, men att förvaltningslagen nämligen säger att... Emir tittade på mig med häpen min, utan att förstå ett dugg. Vad hade förvaltningslagen med detta att göra? Här handlade det om en privat angelägenhet: hans plikt som familjefader att bevara hans familjs heder och stolhet. Vi diskuterade frågan fram och tillbaka i en halvtimma utan att komma någon vart. Jag försökte med de mest varierande argument under samma tema utan att få honom att rubbas en millimeter. Men Emir, jag kan förlora mitt arbete, ni vill väl inte att jag tar skada p.g.a. detta? Det var klart att han inte ville skada mig, men varför behövde jag säga det till någon? Detta kunde väl förbli en hemlighet mellan honom och mig. Visste jag inte redan alla hans familjehemligheter? Såsmåningom förstod jag att vi inte kunde komma någonstans i denna eviga förhandling och kände mig trött, när Emir sade någonting som räddade situationen.: - Det är din man, inte sant? Vaddå min man? tänkte jag. Min man och jag talar sällan om jobbet när vi är hemma, han hade inte den ringaste aning om mitt tvärkulturella dilemma. Blixtsnabbt fattade jag vad han menade: Män styr sina kvinnors moral, en anständig kvinna är underkastad sin mans vilja, och jag var en anständig kvinna i hans ögon. Det kanske var så att jag arbetade här och lät svenskarna tro att jag var självständig bara för att behålla jobbet... Jag erkände att det är min man som inte låter mig ta emot presenter med lögnaktig pragmatism, och litade på att Emir trodde att mitt röda ansikte berodde på att jag skämdes för att han hade avslöjat min hemliga underkastelse till min man. Han gav upp. - Du behöver inte oroa dig, sade han med belåten min. Det kan jag förstå. Vill du att jag försöker tala med honom? Nu hade han den självbelåtna min som jag mycket väl kan minnas från alla patriarker som befolkade min barndom där i El Salvador. - Åh nej, sade jag, det kan bli värre. - OK sade Emir, beredd att acceptera den allmänna sanningen att det är män som bestämmer över självständiga kvinnor, satte sin höger hand över hjärtat och böjde huvudet lite med respekt. Sedan gick han. Sedan dess har han kommenterat att jag är en väldigt ärbar kvinna. När jag berättade denna historia, som gav mig titeln ärbar, för min man, kunde jag också se i hans ansikte denna lilla patriarkaliska gest av tillfredsställelse för att vara gift med en så ärbar kvinna. Överättning: Myrna López/Språkgranskning: Miguel Gabard
|