MYRNA LÓPEZ
El Salvador
 

De como sobrevivir el multiculturalismo

sin perder el humor... o el trabajo.

(Un aporte latinoamericano)

- Myrna, puedes venir a la recepción un momento? Aquí hay un hombre que habla "extranjero"

y no entendemos qué dice, puedes ayudarnos?

No deja de ser un cumplido que la gente en la oficina de asuntos sociales donde yo trabajo como asistente social, crea que yo hablo todos los idiomas del mundo. Una vez me llamaron para preguntarme si yo podía traducirle a un vietnamita que quería saber donde podía cobrar su premio de una lotería local. Y digo que podría ser un cumplido si es que yo no supiera de que no se trata de mi presunta competencia lingüística, sino de que nuestra recepcionista divide el mundo en dos universos homogéneos, a su modo de ver: Suecia en donde el centro de gravitación del mundo es la pequeña población en la cual trabajabamos ambas y "elrestodelmundo", que incluye todo lo demás.

La principal responsable de que la gente en el trabajo siga pensando de que yo hablo todos los idiomas del "restodelmundo" soy probablemente yo misma, porque vengo siempre y con mi paciencia indígena trato de entender lo que la gente quiere decir con sus sustantivos, verbos mal conjugados y gestos de desesperación; más por el hecho de que me identifico con personas que viven una situación idéntica a la que yo he vivido cuando recién había llegado a Suecia. Y entiendo casi siempre de qué se trata.

Esta vez se trataba de Emir, un padre de familia árabe con cuya familia yo había hablado muchas veces a través de una crisis muy difícil. Su mujer había viajado a su país, y había regresado con un presente para mí: un anillo de oro.

Y allí estaba Emir en la recepción tratando de explicar que quería entregar este presente de navidad en este lado del mundo, donde venir con presentes para una persona que es autoridad delegada por el estado

o la municipalidad es directamente traducido como intento de soborno.

Pero Emir estaba tan contento y satisfecho de poder dar este presente!! Era como reivindicar el maltrecho honor de su familia que desde que llegó a Suecia se había convertido en "receptora" de ayuda. Ahora que él iba a dar, iba a hacerlo en grande.Estaba parado frente a la ventanilla de la recepción con medio cuerpo vuelto hacia las otras personas que estaban en la sala de espera, como queriendo decir: Vean, yo no soy solo un pobre hombre que recibe la ayuda social de este país,

cuando yo doy, puedo dar como un gran señor !!!

Sentí inmediatamente dieciséis pares de ojos encima de mi extranjera piel, pendientes de lo que yo iba a hacer o dejar de hacer.

Decidí tomar el anillo para no someter a Emir a la vergüenza de hacerle una "corrección cultural" en público, y le di una cita para el día siguiente, donde pensaba explicarle cuidadosamente, con la ayuda de un traductor la razón por la cual yo no podía recibir un anillo de oro de parte de su familia, según la ley de La Administración Pública del Reino de Suecia . Pensé también que iba a informar a mi jefe de cómo pensaba resolver el problema para que ella tuviera argumentos en caso de que uno de los espectadores de la sala de espera decidiera cuidar la moral de los funcionarios de la municipalidad a través de informar al KvällsPosten

que nosotros recibíamos sobornos en forma de anillos de oro árabes.

Tan pronto como Emir se fue, vino nuestra recepcionista Birgitta- también ella celosa cuidadora de la moral de las gentes en general- a mi cuarto de trabajo para comentarme que - Qué maravilloso que nuestros inmigrantes habían aprendido ya nuestras costumbres- se refería naturalmente a la navidad. Yo le contesté, medio en broma, que Jesús era en realidad paisano de Emir. No seríamos nosotros que heredamos las costumbres de ellos? - No, me corrigió mi compañera de trabajo, Jesús nació en Israel, y en Israel la gente es más occidental: Hablan su idioma pero también inglés. Eso lo había visto ella misma en un viaje charter que hizo a Israel

Emir vino puntualmente a la cita conmigo. Le expliqué que yo agradecía muchísimo su gesto

pero que no podía aceptar el anillo porque la ley de La Adminisstsracion pública decía que...

Me miró sin entender una palabra. Qué tenía la ley que ver con esto? Aquí se trataba de mostrar el aprecio que su familia me tenía y de cómo uno pagaba las deudas para preservar la honorabilidad de la familia. Discutimos una media hora sobre el tema, durante la cual yo ensayé todas las variantes que se me ocurrieron, que yo podía perder mi trabajo,

por ejemplo, Emir no quería someterme a este riesgo, no es así.?

Por supuesto que él no quería que yo corriera ningún riesgo, pero porqué tenía yo que decirlo? Esto podía ser un secreto entre él y yo.... Yo sabía ya todos los secretos de su familia, un secreto más no importaba tanto...

Pronto descubrí que no llegaríamos a ninguna parte, y ya comenzaba a perder la esperanza,

cuando el propio Emir tuvo una idea salvadora al decirme:

Es tu esposo, verdad?

Al principio no comprendí la pregunta, que tenía mi marido que ver en esto? Tenemos un pacto tácito de no hablar de cosas ocurridas en el trabajo para no llevar los problemas a casa, así es que yo ni siquiera le había comentado nuestro dilema intercultural. De repente comprendí que para Emir era claro que mi hombre, rector de mi moral por mandato de Allah

tenía que aprobar o desaprobar si yo podía aceptar un regalo, y no una idiota ley de Administración pública.

- Así es, le dije, conciente de mi mentiroso pragmatismo, y confiando de que el tomara los claros signos de vergüenza en mi enrojecida cara por señal de que el había dado en el clavo: Descubrir que yo era solamente una mujer sujeta a su marido- como dice el Corán, como debe ser- fingiendo ser independiente en el mundo de los suecos para poder trabajar y ganarme la vida.

-No te preocupes, me dijo con aire suficiente. Lo comprendo. Quieres que hable con el y le pida que te deje aceptarlo?-Ahora tenía ese aire de perdonavidas, tan familiar para mí, recordándome los patriarcas que poblaron mi infancia en El Salvador.

-No, le dije, eso sería peor.

-O.k. me dijo dispuesto a aceptar la universal verdad de que donde manda capitán, no manda marinero, se puso la mano sobre el corazón mientras hacía una leve inclinación de cabeza en señal de respeto y se fue satisfecho.

Después he oído el rumor de que Emir opina que yo soy una señora muy honorable.

Cuando le conté a mi marido esta historia, que me dio el título de honorable, pude ver en su cara también,

ese pequeño gesto patriarcal de satisfacción por estar casado con una mujer tan decente.
 

 

 

Om hur man överlever det mångkullturela samhället

utan att förlora humöret... eller jobbet.

(Ett latinamerikanskt bidrag)

- Myrna, är du snäll och kommer hit ett ögonblick? Här finns en man som talar «utländska»

och vi kan inte förstå vad han säger.

Jag tar det som ett komplimang: när folk på den lilla socialbyrå där jag arbetar som socialsekreterare,

tror att jag klarar alla språk i hela världen.

En gång frågade de i receptionen om jag kunde agera tolk till en man som undrade var någonstans

han kunde få lösa ut sin vinst från ett lokal lotteri - Manen talade vietnamesiska!

Och det kunde vara ett komplimang om jag inte visste att det inte handlar om min presumtiva språkliga kompetens utan att det handlar om att Birgitta delar värden i två -enligt hon själv- ganska homogena lag: Sverige, vars navel förstås, är den lilla byn där vi arbetar, och «restenavvärlden» som omfattar allt annat som herren skapade.

Det är jag som bär skulden till att folk tror att jag klarar alla språk som talas i «restenavvärlden», därför att jag alltid ställer upp och försöker, med mitt indianska tålamod, att förstå vad folk vill säga med sina brutna substantiv, felböjda verb och desperata miner och gester. Och jag tror att jag förstår dem därför att jag upplevde identiska situationer när vi kom till Sverige och inte kunde språket. Den där gången var det Emir som stod framför receptionen, en arabisk fyrabarnsfar som jag otaliga gånger hade talat med, i samband med en stor kris som familjen upplevde under sin första tid i Sverige . Hans fru hade varit i hemlandet, och kom tillbaka med en present till mig: en vacker guldring.

Där stod Emir, vid Socialförvaltningens reception och försökte säga, stolt, att han hade en julpresent till mig,

i ett land som betraktar presenter till myndihetspersoner som mutor.

Men Emir var så stolt och belåten över sin present!! Det kändes som att han ville återställa sin familjs sårade stolthet i detta land där de hade blivit «hjälpsökande». Nu var det hans tur att «ge», och då ville han göra det generöst.

Han väntade framför receptionens lucka med halva kroppen vänd mot de andra som satt och väntade i väntrummet .

«Aha, ni tror att jag endast är en stackars invandrare som får socialbidrag! Men jag kan också ge som en herre!!»

När jag kom in, kände jag sexton blickar över mitt utländska skinn som uppmärksammade

varje detalj av mig och vad jag skulle göra.

Jag beslöt att ta emot ringen för att Emir skulle slippa ett offentligt «kulturellt tillrättavisande», och bokade en tid med honom dagen efter för att med tolk förklara ordentligt varför jag, enligt Förvaltningslagen, inte kunde ta emot en guldring från hans familj. Jag tänkte att jag också skulle informera min chef om min lösning så att hon hade färdiga svar i fall åskådare som satt i receptionens väntrum ringde Kvällsposten i sin strävan att bevara de svenska myndigheternas moral.

Så fort Emir hade gått, kom Birgitta till mitt rum - hon också intresserad av den allmänna moralen - för att kommentera att hon tyckte att det var så roligt att våra invandrare hade anammat våra seder och bruk. Hon syftade nog

på att det var en julpresent som Emir hade med sig och ville se den lite närmare.

Jag skämtade lite med henne och kommenterade att Emir och Jesus var landsmän,

eftersom Emir var palestinsk. Är det inte VI som har anammat DERAS seder och bruk?

- Nej, sade min arbetskamrat: Jesus kom från Israel, och folk är mest västerländskt där:

de talar också engelska. Det hade hon konstaterat på en charterresa.

Emir kom punktligt till besöket dagen efter. Jag började förklara, med tolkens hjälp att jag var så glad och tacksam för presenten, men att förvaltningslagen nämligen säger att...

Emir tittade på mig med häpen min, utan att förstå ett dugg.

Vad hade förvaltningslagen med detta att göra? Här handlade det om en privat angelägenhet: hans plikt som familjefader att bevara hans familjs heder och stolhet. Vi diskuterade frågan fram och tillbaka i en halvtimma utan att komma någon vart. Jag försökte med de mest varierande argument under samma tema utan att få honom att rubbas en millimeter.

Men Emir, jag kan förlora mitt arbete, ni vill väl inte att jag tar skada p.g.a. detta?

Det var klart att han inte ville skada mig, men varför behövde jag säga det till någon? Detta kunde väl förbli en hemlighet mellan honom och mig. Visste jag inte redan alla hans familjehemligheter?

Såsmåningom förstod jag att vi inte kunde komma någonstans i denna eviga förhandling och kände mig trött,

när Emir sade någonting som räddade situationen.:

- Det är din man, inte sant?

Vaddå min man? tänkte jag. Min man och jag talar sällan om jobbet när vi är hemma, han hade inte den ringaste aning om mitt tvärkulturella dilemma. Blixtsnabbt fattade jag vad han menade: Män styr sina kvinnors moral, en anständig kvinna är underkastad sin mans vilja, och jag var en anständig kvinna i hans ögon. Det kanske var så att jag arbetade här och lät svenskarna tro att jag var självständig bara för att behålla jobbet...

Jag erkände att det är min man som inte låter mig ta emot presenter med lögnaktig pragmatism, och litade på att Emir trodde att mitt röda ansikte berodde på att jag skämdes för att han hade avslöjat min hemliga underkastelse till min man. Han gav upp.

- Du behöver inte oroa dig, sade han med belåten min. Det kan jag förstå. Vill du att jag försöker tala med honom? Nu hade han den självbelåtna min som jag mycket väl kan minnas från alla patriarker som befolkade min barndom där i El Salvador.

- Åh nej, sade jag, det kan bli värre.

- OK sade Emir, beredd att acceptera den allmänna sanningen att det är män som bestämmer över självständiga kvinnor, satte sin höger hand över hjärtat och böjde huvudet lite med respekt. Sedan gick han.

Sedan dess har han kommenterat att jag är en väldigt ärbar kvinna.

När jag berättade denna historia, som gav mig titeln ärbar, för min man, kunde jag också se i hans ansikte denna lilla patriarkaliska gest av tillfredsställelse för att vara gift med en så ärbar kvinna.

Överättning: Myrna López/Språkgranskning: Miguel Gabard