Ahora voy sencillamente incendiando, voy incendiando, colocando mechas hasta que el barrio entero empieza a licuarse. Los torrentes de agua vencida avanzan por las calles, los polígonos de hielo vienen flotando.

Inicio el incendio. Sólo mi fuego puede curar todos los males, sólo el fuego es puro y purifica. Arden las braguitas, los pantaloncitos, los deliciosos blue jeans recien lavaditos, los guantes mutilados, los sombreritos con la punta recortada, las medias caídas al descuido, las armaduras de cuero curtido, las granadas estallando, los miembros mutilados, las torturas, el culto a la personalidad, las dictaduras, las palabras dejadas precipitar. Todo arde, con una intensidad máxima. Enceguezco. Ya no veo lo que quemo, ya mis límites se van mostrando, ya las fronteras se van esfumando, ya mis dolores me encierran en su cerco, ya mis placeres han alcanzado su límite, pero sigo quemando y quemando y piromanizando.

Este cuento debería arder, para ser verídico, por sus cuatro costados. Como si fuese un centro lanzado desde la izquierda y cabeceado justo en medio del área chica, o mejor, desde aproximadamente el punto del penalty. Las palabras deberían quemarse, hollinando las fauces del back, para que aprenda, para que la próxima vez recuerde que no alcanza con protestar ante el fallo del referee o ante el grito de la chusma ensoberbecida, o dejarse caer ante el más mínimo roce del cabello o de la entrepierna del contrario...

Nu går jag helt enkelt och tänder en eld, en eld, anlägger bränder tills

hela kvarteret börjar smälta. Det befriade vattnet forsar fram på gatorna, polygoner av is kommer flytande.

Jag släpper lös elden. Bara min eld kan läka allt det onda, bara elden är

ren och renar. Brinner gör de små trosorna, kortbyxorna, de läckra jeans som nyss låg i tvätten, de stympade handskarna, de små hattarna med avklippt topp, strumporna som fått hasa ned för att ge intryck av slarv, rustningama av garvat läder, de briserande granaterna, de stympade lemmarna, tortyren, personkulten, diktaturerna, de lössläppta orden. Allt står i lågor. Jag blir bländad. Jag ser inte längre det jag bränner, mina gränser kan redan anas, andra gränser går upp i rök, jag är redan instängd i min smärtas trollkrets, mina njutningar har redan nått sin gräns men jag fortsätter genom eld efter eld.

For att vara sann borde även denna berättelse gå upp i rök. Som när ett inlägg från vänster nickas vidare exakt från mittfältet eller snarare ungefär från straffpunkten. Orden borde få brinna och sota ned backens käftar så att han får sig en läxa, så att han minns till nästa gång att det inte räcker att protestera mot en felaktig dom eller mot den övermodiga hopen eller att låtsas bli fälld så snart motspelarens kalufs eller skrev nuddar honom...