För mig är en videoinstallation ett sätt att återfå kroppen, en tillgång av habeas corpus om man så vill. «Ta med kroppen», det är det det handlar om. Ett rättighets eller institutions verktyg enligt jargongen, för att sätta den rörliga friheten i säkerhet från människorna när man har fråntagit «kroppen» sin frihet. Ta med kroppen, uppmuntra den till rörelse. Men en förflyttning av kroppen i utrymmet är mer än att mobilisera kroppen, det har mindre att göra med en utbredning än ett veck i rymden. De olika resmålen är veck som vi effektiverar i rymden efterhand.

Min akademiska utbildning under 80-talet var inriktad mot skulpturen och i slutet av dessa år kände att jag inte hade någont att säga genom skulpturen. Mina tankar gick kring det verkliga av rörelsen i rummet och hur skulle man kunna artikullera detta «verklighet» i en konstnärlig diskurs. Det var då, mellan 89-90, som jag började undersöka andra produktionsmedel och jag tror att jag i installationenen fann en plat där jag kunde förankra mig. Nåväl, skulle man kunna säga att installationen innebär konstnärens ingripande i och om rummet, men detta är lika bred som oklar. I få ord skulle jag kunna säga att en installation kan inte tänkas annars än i termer av rum, eller med andra ord, att tänka en installation innebär att tänka (den) i rummet. Å andra sidan, dock i samma riktning, begreppet installation tyder på en plats och denna plats benämnar eller definierar ett symboliserat rum.

MS: Hur uttrycks det konstnärliga rummet i installationernar? Har de, enligt dig, anknytning till fysikens aktuella rumsbegrepp?

-Det handlar inte längre i installationerna om några konstnärliga produkter som ordnas eller disponeras i ett visst rum utan installationen «är» den konstnärliga produkten. Här har idén om det konstnärliga rummet inte bara att göra med ett symboliserat rum utan även med relationen som har detta symboliserade rum med en innehållare och ett innehåll. Skiljelinjen eller gränsen mellan dessa två begrepp är i en installation givetvist för mig lite oviss eftersom det kommer en punkt då det blir svår att åtskilja dem och då behövs det att ställa dem mot varandra. Handlar det om ett helhet-rum? Handlar det om ett självinnehåll? Jag försöker utge betydelse till rummet genom att ställa myntens två sidor mot varandra. Angående den andra frågan tycker jag att sättet att konceptualisera rummet ständigt omdefinieras och utvidgas i förhållande till kulturella enheter. I dess historia som vetenskap har fysiken utveklat olika uppfattningar som har artikulerat sättet att representera och sättet att föreställa oss saker och ting, rummet till exempel. Dessa ideer, betraktade som kulturella enheter, går igenom konsthistorien på olika sätt, tänk till exempel på rummet och tidens naturen i de kubistiska representationerna. Även om fysiken och konstens världar överlappar varandra, av fysiken kan vi säga att den formulerar lagar om sakers tillstånd, av konsten kan vi säga att den symboliserar en tillstånd av sakerna. Men det verkar som att alltid har funnits en viss solidaritet mellan de ideerna son circulerar i båda kretsar, framför allt när det gäller rummet. Om fysikens aktuella uppfattningar förklarar jag mig inkompetent och skulle inte våga mig på några formuleringar.

MS: Hur påverkar installationen rummet de installeras i?

-Min uppfattning är att installationen omsignifierar rummet, inte bara som installationens «plats» utan dessutom omsematiserar den rummets begrepp i det visuella konstens område. Jag skulle säga att installationen föreslår en säregenhet i ett rummässig läge, både i förhållande till arkitekturen och till landskapet (till det byggda eller till naturen). Den föreslår även att defininiera en plats av mening och understrycker det perceptuella innehållet av det designerade rum. Dessutom definierar installationen en plats av mening och undertrycker det perceptuella innehållet av det designerade rum. Det som installationerna gör med rummet den installeras i är att förflytta och omkonceptualisera rummets begrepp.

MS: Hur artikuleras det «faktiska» rummet «mellan» de olika föremål som installationen innefattar, med det «imaginära» rummet av (min åsikt) varje konstnärlig fantasi? Betyder den första upplösningen av den andra?

Låt oss tänka en stund på den minimala skulpturen och föreställ oss denna som ett objekt, som en kropp som tar en plats i rummet. Det som hände med den är att den delar och polarisera rummet. Vi kan säga att det finns en befodran av meningar mellan objekt och kontext-rum. I galleriets eller museets rum där den skulpturen ställs ut verkar rummet inte som ett passivt innehållare, d v s en sak som innehåller i sig en annan och låter den verka men själv blir inaktiv. Här aktiveras rummet, men det gör just p g a objektens kvalitetoch just i det ögonblicket som en betraktare (en tredje) kommer in i rummet. Nåväl, om det litterära i rummet blir det reella i det verkliga rummet (dvs det tredimentionella) skulle jag kunna säga att i några installationer det verkliga spatialitet mellan kropparna betraktas inte som en inaktiv «rest» eller utan mening. Tvärtom denna «mellan» är ett produktiv rum där det imaginära skulle verka om det finns en konstnärlig fiktion. För att uttrycka det i dina termer, denna konstnärlig fiktion skulle inte verka enbart för att artikulera rummet mellan detta och det andra utan den skulle artikulera meningen av en ny relation, d v s dessa säregenheten (som jag nämnde tidigare) som installationen ställer i ett rummäsig situation. Jag menar att när något upplöses är för att det finns en upplösningsmedel och jag tror inte att den litterära rummet upplöser det imaginära. Båda rum är en konstruktion, det är bara att det imaginära rummet är en konstruktion från ideerna värld. Det som jag tycker kan hända är att olika ideer kan upplösa en konstruktion, som en vätska som upplöser en kropp.

MS: Vilka temporala aspekter som är involverade i skapelseprocessen kan vara specifika för installationen?

Jag skulle inte påstå att dessa olika tids sidor är specifika för alla installationer. Men jag skulle kunna säga att vissa arbetar i den riktningen. Vi vet att om vi går tillbaka på vårt spår, skulle vi kunna säga att vi har gått samma sträcka men i en annan riktning. Erfarenheten visar oss att med tiden sker inte detsamma. Tiden går enbart i en riktning, den är oåterkalligt. Men i konst, liksom i vetenskap, av operativa skäl, tillåts att arbeta med en imaginär tid, som i slutendan är en referens som är liknande till det man kallar reell tid. Litteraturen och filmkonsten visar det. Nyligen fick jag veta att inom vetenskapen finns de imaginära tidsbegrepp. Det handlar om ett matematisk begrepp som arbetar med imaginära tal som ger negativa tal när man multiplicerar dem med sig själva (det kallas i). Denna har en effekt på rum-tid som gör att skillnaden mellan rum och tid försvinner. Det talas om en euklidiskt rum-tid, där det inte finns skillnader mellan de temporala och de espaciala riktningar eftersom i den temporala axel är värdena imaginära och då förlorar tidens riktning dess enskildighet. Detta för att påpeka att jag inte tror att tiden är något specifik för vetenskap utan hör bara till den operativa orden.

MS: Tycker du att tiden hos betraktaren i sin vandring genom installationen är friare än den till exempel han/hon upplever i betraktelse av en skulptur eller ett arkitektonisk verk?

‹Jag skulle inte våga säga att det är friare eller inte. Jag skulle kunna tänka det i en annan riktning. Jag menar att det i intallationen inte bara återvinns det reella rummets espacialitet som verkets plats utan dessutom det har till en viss mån får kroppen tillbaka sitt roll ty i andra konstuttryck har kroppen annulerats. Men vidare skulle man även kunna säga att man får tillbaka det mänskliga ingripandet till de visuella konstens område, grimasen, därför att det som är viktig är det praktiserade område och inte rums representation i meningen av en analogisk representation (en likhet av något som man antar måste representera). Rummet i installationen kräver en uppmärksam och inte en automatisk kunskap, som den vi har av kända rum eftersom man ha en tendens att understrycka vissa karakteristiska drag. Men denna uppmärksamma perception, som inte enbart är visuellt är förenad till kroppens rörelse och att sätta den i rörelse, att animera den. Det vill säga, för att kunna gripa rummet måste man våga ställa hypoteser, artikulera rummet med andra uttryck i betydelse-kedjan som satt i spel i varje installation. För det ser ut som att att i en första kontakt misslyckas alltid utforskandet av de som visas och för det mesta undrar vi vad är det som finns «där» och vilka rörelse skulle vi kunna göra. Nåväl, den ambulatoriska receptionens tid skulle i installationen ankytas med det som har precis sagts. Därför handlar det inte om att den är mer eller mindre fria än i skulpturen eller arkitekturen. Jag skulle kunna säga att den är friare men i en annan mening: Vi är medvetna om kroppen och dess egna rörelse och den mening existerar frihets rörelse, kroppen «animeras».

MS: Vad betyder installationerna för subjekt begreppet: är denne ett verkligt «inre» subjekt, eller är det i varje fall extern till konstens konkreta process?

-Subjekt-betraktaren är inre till processen, framför allt för att det inte finns ‹i nästa alla installationer‹ ett rummässigt segregering av subjekten i förhållande till konstverket. Subjekten befinner sig inte framför verket, utan i verket. Mer korrekt skulle kanske vara säga att det är rummet som har huvudrollen och att subjekten går från en utom-ergonal (utanför konstverket) till en annan ergonal (i rummet som ergon, som verk). Jag tror att det existerar inte subjektens «här och utanför» i förhållande till rum-verket. Många gånger är det subjekten som bestämmer sin egen väg, och på samma sät som utgör sin väg steg efter steg ‹ty han får möjligheten att uppta dessa rum‹ bygger han också de viktiga begrepp genom den processen. Det handlar kanske om mottagarens manipulering (av en handling från skaparens sida) som skulle kunna betraktas som en underförstådd kontrakt mellan produktor-manipulatör och den betraktande roll av den manipulerad subjekt-betraktaren.

MS: Är det, enligt din mening, avgörande för betraktare-subjektet att engagera sig i ett verklig rum (inte ett illusorisk rum utan ett som är genomträngligt, farbart)?

-Ja, eftersom den markerar en skillnad, framför allt i förhållande till den traditionella visuella konsten, närmare sagt målningen och gravyr. Från dessa blir avbildningens idée tydligare eftersom det handlar om tvådimentionella bilder, d v s att subjekten förhåller sig till dessa slätta bilder av det verkliga och inte med en reell sak. I installationen behövs det att den betraktare subjekten lär sig att läsa rummet, vad som är verklig och vad som är avbildning. Efteråt kommer subjekten att utforma sina egna mentala bilder, sin representation av tinget. Subjekten involveras ty innefattas, den är del av helheten. Den perceptuella erfarenheten i ett aktuellt rum slutar att vara enbart visuell, den är kroppslig-visuell. Jag skulle t o m våga säga att den fenomenologisk erfarenhet utgörs i en annan mening.

MS: Vilken mening kan betraktarens-subjektens medverkan i installationerna ha i jämförelse med andra visuella uttryck som arkitektur, ambientationer, happenings?

‹Jag tycker att den meningen skulle vara i ideen att involvera den subjekt-betraktaren i en espacial situation. Nåväl, om man jämför den med andra visuella former skulle man kunna säga att det inte är så mycket förhållande till rummet som är annorlunda utan själva meningen i förhållandet. Om arkitekturen kan man säga till exempel att den definierar en plats men den görs i mening av funktion, boplats, bostad. Däri kommer deltagandet av subjekten att ledas av de här primära ideerna. De mega arkitektoniska konstruktioner (handelsplatser, stora flygplatser) sätter plats begreppet. Studierna av några samtids antropologer har redan anmält de icke-platser som anonimytetens plats. Även i installationen definieras en plats, men den platsen får ett annat symboliskt värde. Några installationer avslöjar de olika övertalning och repressions former som platserna har på de mänskliga beteenden.

MS: Hur möts där ‹i installationerna‹ slumpens (det vanskliga) och kausalitetens funktioner; det oberäkneliga och det förutsägbara?

‹Jag är solidarisk med tanken att i de konstnärliga texter handlar det om att skissera eller förutse en ideel läsare, men jag tycker att även om man i en installation skulle kunna förutse en mottagar objekt i en nästan entydig mening, innebär detta inte alls att förhindra det oväntad. Slumpen agerar ‹alltid‹ som en möiljgt variabel. Vidare, tycker jag att lämna några «öppna» platser, eller bättre sagt inte bestämda, för att vem som helst och hur som helst skall kunna komma in och ut från texten. Jag vet inte om det är ett sätt att överstämma men det jat tror är att den är mycker mer produktiv. Grejerna som mycket förutbestämda är för mig synonym av totalitarism och jag tillbakavisar de totalitara ideer i alla områden.

MS: Vilka konceptuella specifika utrymmen öppnas tack vore kategori,n «installerion» om man jämför denna med andra liknande kategorier som «ambientationen» och happenings? Mer djuphet och mindre lek kanske?

-Enligt min uppfattning är installationen en variant av ambientationen. Men installationen har i sin tur varierat i sin historiska gång även om dess historia är ganska ny. Om det finns en specifikation i detta skulle det vara något som håller sig oförändrat och det ludiska tror jag att hittils var inte en variabel som togs i anskpråk i installationen men det gjorde i happening och i vissa ambientationer. Installationen skulle konceptuellt svara på en nomad modell av espacial gång som inte har att göra med det ludiska utan med en viss ibland vansklig vandring, ibland programerad eller mer eller mindre reglerad.

MS: Var lägger du tyngden på i installationen, i det konceptuella eller i det känsliga?

-Jag tror att jag nonchalerar aldrig den konceptuella motpolen, åtminstone försöker jag inte göra det, även om jag understrycker det känsliga. Det konceptuella är något som i mina verk och är något som dyker upp i den mån betraktaren arbetar.