-Installationen är resultatet av utvecklingen i mit arbete, en konsekvens av mina undersökningar i konsten som under tiden har förändrats och omformats efter en ständig och pågående reflexktion och de uppkommande slutsatserna. Installationen, dess relation mellan de olika föremål och rum, kom på ett integregrat sätt att bidra och kompletera i en enda kontext urs-prungliga fragmenterade idéer och koncept som jag hade. Jag karakteriserar installationens begrepp som en rumsmäsig organisation som skapar en relation mellan de olika rum som bildas i ambientationen och som har för avsikt att väcka en reaktion hos betraktaren i sitt rörelsemässiga deltagande (vandringen mellan och i rummen). Utgångspunkten i detta arbete (1985) hade som materiell motivation, liksom tidigare, stålull, i huvudsakligen textilt ett språk. Detta på den tvådimentionella planen experimenterad i sina mångsidiga möjligheter och utpräglad av den geometriska abstraktionismen där cirkeln dominerade (som form och symbol). Från den tvådimentionella planen gick jag över till den tredimientionella och erövrade ett skulptoriskt språk genom en värld varje gång mer surrealistisk och symbolisk. I denna formens bana (som struktur, form och innehåll) kom de idéerna jag hade från början många gånger isolerade, fragmenterade, men de kvarstod genom utvecklingen av mitt arbete. Genom installationen kunde jag förena, breda och integrera dessa idéer (ge dem mer djuphet) i en enda kontext. Installationen möjliggör en inter-relation mellan det inre rummet av varje struktur/objekt/movil med det yttre rummet (ett objekt i förhållande till en annan) och med rummmet/miljön och uppmana till en integrerad läsning i ett enda rum (självrefererande).

-I installationen är det fysiska rummet verkligt. I konsten, är det virtuella rummet ett referentiellt rum där de symboliska och poetiska funktionerna dominerar och det betyder inte bara till dess information utan snarare en interrelation av det informerade och det preexisterande rummet. Som auto-referent rum uppfattar jag, i installationens fall, de element som denna innehåller och som gäller som referens. Det är själva rummet, men inte bara med information som ljud, ljus, bilder, objekt, utan snarare ett rum som skapar en ömsesidig relation mellan besökaren (den informerade) och det föreslagna rummet.

Användningen av samtids instrumentalmusik (metalliska ljud) i rummet kommer att ge detta altare en rymd och en futuristisk känsla. Genom att använda ljud (batuque/ afrikansk trumma, ljud från naturen) kommer detta altare att förflyttas till en privitiv värld. Att skifta olika ljud var i detta fall mitt förslag. Med en variation av ljud blir i samma installation den rumsmässiga informationen förändrad, inter-relationen mellan rum och besökare blir annorlunda.

-Enligt min åsikt skapar det faktiska rummet ett annat rum, ett imaginärt. I intallationerna leder de sammanställda estetiska och konceptuella elemeten och de skapade av konstnärer till en specifik läsning av platsen. De leder till en brytning med det verkliga och förflyttar besökaren till en imaginär värld. Jag tror att «det imaginära rummet» är en verklighet som uppstår utifrån bilden (det imaginära arbetar med bilder och inte med föremål) överförd genom det verkliga rummet (föremål, ljus, ljud, osv).

-Installationerna karakteriseras av dess förgänglighet, dess dokumentation sker genom videospelningar. Dess tid är en tid av dess varaktighet. Temporaliteten i installationen, dess provisoriska karaktär, varierar från installation till installation men den begränsade tiden är en del av dess struktur. Jag tycker att den provisoriska karaktären stärker dess mening och leder besökaren till att ifrågasätta det som installationen verkligen står för. Installationerna har där en förgänglighet som är en del av konstnärens koncept, speciellt där temporaliteten har en början och en slut (begränsad tid inom tid). Till exempel installationer med förgängligt, i upplösning (växter) eller i uppväxt material... Den frågan kräver en analys av de olika sorters installationerna..

-Tiden av installationens perception är friare. De tredimentionella formerna innefattade i själva installationen betraktas som om de hade en rumsmässigt relation till platsen den är installerad i och som besökarens perception; de blir inte längre en sak utan en plats. Skulpturens begränsade tid och rum förvandlas genom den reela tid-rums erfarenhet.

-I installationerna kan ämnet vara en motivation eller flera motivationer som kan leda till valet av ett tema och till begränsningen av en handfull estetisk-konceptuella, ideologiska och t o m av känslomässigt intressen. Jag tycker att konstnärens egen motivation somäven omedveten påverka kan hör till konstens process. Utanför konstens process kan vilket tema som helst väljas, eller bestämmas, genom att beakta andra impulser som inte riktigt kan stämma med konstnärens inre motivation.

-Subjektens engagemang är för den typen av konst väsentligt. Besökarens deltagande, som en av installationens bestående kvaliteter har, för många, uppfattats fel. Behovet av medverkan över det utställda materialet, som förvandlas i ludiska spel kan enbart vara en förutsättning som konstnären skapar för att provocera perceptioner genom förutsedda aspekter i sitt arbete. Detta deltagande bör förstås som möjligt hos besökarens inre, utan någon extern manipulation. Observationen kräver avstånd mellan betraktaren och det analyserade objektet, vilket sker med den traditionella skulpturen. Det fysiska avståndet utgör en viktig skillnad: den påverkar objektens perceptiva avstånd (objektens fysiska närvaro bidrar till en verkligare perception). Perceptionens fenomen behöver ett aktiverat sensoriellt nät för att dekodifiera det verkliga. Resultatet går genom ett urval för att komma till en figurativ signifikation av det sensoriella, i motsatsen till observationsfenomenet som är knutten till sinnen. Rummet (imaginärt) tar en viss grad av verklighet i vårt psyke, den rör instanser, väcker känslor, etc. Meningen i subjektens deltagande går än observationen i förhållande till installationen längre. I majoriteten av projekten där det konceptuellt- diskursiva dominerar, kräver föremålen som där installeras en inter-relation av perceptiva läsningar.

-I installationerna existerar samtidigt det oförväntade och det förutsedda. I första hand det förutsedda och därefter det oförväntade. I installationen Resonancias räknar jag som det förutsedda den rumsmässiga organisationen av de olika föremålen (movil) och belysningen. Som vanskliga, räknar jag föremålens rörelser och skuggar. De kan aldrig definieras eller upprepas på samma sätt. På det sättet är de oförutsegbara. Om vi ser dem från en annan synvinkel: så kan en installation ställas i en specifik plats eller kan förflyttas, utan att för det förlora sina betydelser. Det är ytterst svårt att utställningslokalerna kan vara lika. Utställningen Resonancias monterades aldrig på samma sätt och det användes inte heller samma föremål och belysning (det förutsedda). Det visuella resultatet var alltid olika beroende på de olika uställningsmöjligheterna (det oförutsedda).

-Miljöerna eller ambientationerna är kritiskt knutna till den arkitektoniska dekorationen, den ironiserar med dess funktioner. Happenings är ett kollektivt spel, den spelar med betraktarens förvåning. I installationen är det konstnärliga rummet skapat fritt från spelens funktioner. Den har mer djuphet. Konstnärerna gör ett urval, som kan vara omedvetet. De kan vara en lagring av estetiska -och konceptuella element gemensamma till andra underlag i konsten. När jag pratade om «happenings spel», syftade jag på dess grundlägande karaktär som är improvisationen. Det som karakteriserar vägen från «happening» till peformance var just en större förberedelse, till bekostnad av improvisationen och det spontana. Dess föreställningar är evenemang. Enligt min uppfattning har intallationen mer djuphet ty tiden är fri, besökaren bestämmer sin egen tid.

-Jag betonar mer det känsliga. Tankarna som motiverar mina installationer kommer från koncept som har sina rötter i det paradoxala mellan det heliga och det profana; det religiösa och det rituella, det sensuella och det mystiska, det primitiva och det rumsmässiga. Dessa idéer-koncept tar form och betydelse i ett visst «rum» (plats). I installationen Resonancias fall komplementeras verket av rörelsen och ljus, som i sin tur skapar en inter-relation med besökaren. Denna relation möjliggörs för de oberoende rörelserna av varje objekt som ett svar till den manipulativa aktionen. Detta genererar en avmaterialisering av formerna (skuggor) genom ljuset. Detta rum med alla sina element, den konstnärliga behandlingen av de olika objekten, dess ambientation, presenterar som resultat ett självrefererande rum som en stark kallelse till det känsliga.