«Den sociala verklighet som vi deltar i har de senaste åren kritiskt avgränsats genom förnyande konstnärliga språk som öppnar en ny diskusion om traditionerna och om den samtida västerländska människans kulturella rötter. Ur konstnärens vission födds en «sociologisk läggning» gentemot människan och hennes deltagande i den komplexa verklighet hon befinner sig i. Bernardita Vattiers utblick över de konstnärliga koncepten, blottlägger temat människa-stad in till ett kritiskt ifrågasättande med en känslig intensitet tillhörande det estetiska skeendet». (1)

Jag håller mig till det konstnärliga kontingent vars åtagande huvudsakligen är socialt och som strävar efter ett urbant samhälle som ger oss den enklaste mänskliga rättigheten att ha ett värdigt liv. En civilisation genereras när det finns samlevnad mellan ordning och framväxt inom konsten, vetenskapen, kulturen, arbetet och ett samhälles sociala organisation. Denna civilisation kommer att vara en produkt av den maximala harmoni som var och en av de konstruktiva processerna har och dess största utveckling kommer att utgå från människans bästa kombination av systemets olika element. Om vi inte erkänner och väljer ut de urbana elementen kan vi inte räkna med den nödvändiga harmoni som behövs för att leva gott i staden. Genom att inte göra det, förnekar vi vårt val att utöva rättigheten till en bättre livskvalité och till en större grad av kultur, därför att de representerar den grupp av värderingar och icke-värdefaktorer som antingen förstärker eller försvagar ett samhälle.

Som sagt tillhör jag den grupp av konstnärer som utför sitt arbete baserat i det djupa betraktandet av den nutida verkligheten. Den här sortens arbete utgår från inblicken i och utforkningen av skeendet eller skeenden som man syftar till, vilket tvingar konstnären till empirisk och intellektuell utveckling. Resultatet av detta är den teoretiska uppläggningen eller den lilla essäen som medföljer konstverket som visas.

Genom att använda den här metoden, vilken hjälper mig att klargöra mina egna syften, söker jag att min konst ska ha sin referent i den empiriska erfarenheten. Därför måste den bara ses som en metafor eller som en fantasifull reaktion till den information som man fått. Denna kreativa process är inte lätt. Många gånger, när jag ingående analyserar en fråga, kan den intellektuella bearbetningen och konceptet att försvaga den nödvändiga visuella bildens identifikation som hjälper till att nå fram till betraktaren.

Om vi tar hänsyn till att den visuella stimulansen reflekteras på ytan av vårt medvetande, kommer ett konstverks betraktare att behöva en noggrannare betraktelse av bilden för att den ska gå in och stanna i medvetandet. Tack vare denna betraltelse kommer betraktaren att kunna «tillägna sig» konstverket. Efterforskningens text, konceptens bearbetning och verkens rubriceringar kommer att delge betraktaren ett nytt sätt att observera verket.

«Vattiers verk är på samma gång diagnostik och anklagan. Två ikonografiska element utformar den primära betydelsen: byggnader, skyskrapor och kor. De är Vattiers syntes i observationen av storstaden och massmänniskan. De formella och materiella variationerna i hennes verk ‹så som i musiken‹ förstärker temat utan att ³repetera² det. Hennes avsikters omfattning kräver ett närmande som går igenom den ikonografiska ytan fram till det symboliskt konceptuella planet.

Jag förnimer i Vattiers verk, när det gäller det urbana fenomenet, ett motsättningarnas spel:
1- Den primära motsättningen nötkreatur-människa
2- Motsättningen «objekt-nötkreatur»/«levande- nötkreatur»
3- Motsättningen «nötkreatur-människa/objekt

Vilka är de möjliga projektionerna av dessa motsättningar? Det är av intresse för mig att framhäva att varje projektion understrycker en kontrast: (1) Nötkreatur och människa kontrasteras som det mänskliga och det djuriska. Enligt min bedömning måste man inte förstå motsättningen som om Vattier nedsätter djuriskheten. Hennes val pekar inte på det animaliska paradigmat utan på paradigmat «nötkreatur». Detta eftersom nötkreaturboskapet manipuleras in till slakthuset, dit de passivt och som ett omedvetet hav kommer. Nötkreatursymboliken är redan en anklagelse om brist på värderingar och på personlig karaktär. Det metaforiska mötet av dessa element är konfliktiv: föreslår som en oacceptabel devalvering. (2) Motsättningen «objekt-nötkreatur»/«levande-nötkreatur» beskriver det avståndsnät som krävs för att ett levande fenomen ska fylla estetiska funktioner. Det handlar om ett kontextutbyte som förbereder symbolen. Nötkreaturobjektet (skulptur, teckning, målning) kan vara symbolens råvara och medla i förvandligen från det verkliga levande fenomenet.

De omnämnda motsättningarna manifesterar en större miljö, nämligen det urbana och det lantliga. Icke-kontexten som en form av förvirring är här en fruktsam kritikmetod. Det handlar om ett förslag presenterat bl.a. av Mc Luhan och citerat av Vattier: konsten är antidoten mot miljön. Med andra ord gäller detta konstens negentropiska funktion, vikten av förhållandet mellan figur och bakgrund. Det metaforiska spelet intensifieras i förhållandena mellan det direkta och det indirekta. Inom konst kan en ko symbolisera en ko, men en konstnärlig ko kan symbolisera massmänniskan. Samtidigt kan symbolen ko vara ett objekt (i polyuretanskulpturerna): man kan sätta sig på den.

Staden presenterar för konstnärinnan förföriska drag, spegling, transparens, glans, neonskyltar. Staden är, samtidigt, massornas säte, källa till multipelsmitta. Hennes anklagan föreslås också som en poetisk kontrast: det är vad vi förnimer i hennes arbete «Troleybus» i vars interiör, drömmer skulpturellt klädda individer om en framtid med ren miljö. Staden är källa till informationsflöde (radio, television, tidskrifter, tidningar, böcker). Men den är också plats för skyskraparna, dessa uttrymmenas jämställare, fönstrens homogenitet, fyrkantigt mönster. Dessa polariserade känslor, tror jag, är samtidigt former av utopi, när hon strävar efter städernas harmoni, och av skepsis, när hon tvivlar på just den möjligheten. De skulle med andra ord vara en spegling av fantasins närvaro (i utopin) och av det rationelt konceptuella (i skepsis).

Kvar blir frågan om ett tredje stöd till den spirituella strukturen: sensibiliteten... Den hittar vi i hennes tvådimentionella arbeten, i användningen av fläcken, eftersom hennes plastiska känsla tränger sig på när den talar med dramatismen i de svart-vita färgerna. Dess abstraktionsnivå understrycker paradoxalt nog det sensitiva.» (2)

Som jag nämnde innan, är människan som socialt väsen det centrala temat i mitt verk. Jag började mitt arbete genom att observera de stora bostadsområdena och dess uppstapling vilken sänker stadens livskvalite. Nästa steg var att studera arkitekturen och de verk som beblandas med boendeplatserna. Detta med syfte att rikta en anklagelse mot de felaktiga attityder som exempelvis Santiagos kommun har haft, liksom skapandet av gågatorna och som förstör den urbana människan samt en parallell analys av stadens förorening.

Efter tio år lämnar jag mitt arbete inom ekologin. Inte för att jag inte har något intresse av att försvara miljön men för att jag tror att ekologin på ett felaktigt sätt har kommit att bli en målsättning i sig. Numera centreras intresset i mitt arbete kring människan, utan att mista intresset för miljön, men ur en mer antropologisk och fortsättningsvis också social synpunkt. Därför vill jag referera till antikens «hekatomb» (dödandet av 100 oxar). Jag tar temat djur som offer och jämställer det med de offer som den oharmoniska utvecklingen tvingar människan till.

I min utställning i maj återupptar jag gågatan som tema och konstaterar ännu mer dess fördärv. Jag ser den som platsen dit offermänniskan välviligt kommer för att få utnyttja de tjänster som där erbjudes. Det är «Dag för Dag», 2000-talets urbana hekatomb.

«Den konst som Vattier utvecklar avslöjar det ohållbara och manifesterar den förgängliga karaktären i några fantasifulla verk som inte ligger så långt ifrån den information som födds ur massmedierna och filmvärlden genom dess fotoregi.1 Konstnärinnans skapade objekt har hittat diverse stöd, papper, plastbitar, tyg, skinn som presenteras som andra pälsar, andra tyg som omsveper bilder, så som filmens närvaro är ursprunget i dess presenterade arbeten, somliga som felaktiga, fragmenterade som väsen som vi inte kommer att känna igen men som vi önskar oss förnima.

På det sättet oroar Vattier oss med sina «cameos», med närvaron av andra konstnärer i sitt verk, ... som konstaterar originalitetens ifrågasättning, som ivrigt diskuteras i slutet av detta sekel. Vattier presenterar det för att observera och diskutera.(1) Närvaron av Terry Gilliams film (The King Fisher, Brasil) och Ridley Scotts film (Blade Runner), vilka har medverkat i sökandet i filmens värld så som Ercher, talar om ett perspektiv vars genesis är Fritz Langs film; det är på det sättet som dessa element är utgångspunkten i Vattiers verk. (2) De så kallade inbjudningarna till snabb medverkan i andras filmer som filmstjärnor får, återupprättas här av Vattier när hon bjuder in andra visuella konstnärer att medverka i sina utställningar med gemensamma verk».(3))

Det intresserar mig att införa en annan konstnärs verk och närvaro i mina installationer. Det är intressant att se hur förhållandet mellan oss skapas kring hur vi bearbetar temat. Den inbjudna konstnärens verk måste underställas mitt installationsprojekt och de tecken som jag brukar använda i mina bilder. Å andra sidan måste jag anpassa mig till konstnärens förslag och till det material som väljs för verket. Resultatet av denna erfarenhet är att temat förstärks genom tillkomsten av andra synpunkter och andra annorlunda bilder.

«... Vattiers reflexioner är uttrycksfulla och personliga, och i sina rubriker är hon enormt ironisk, till den punkt att hon verkar stå för en skeptisk tro eller ett skeptiskt humor. På det kreativa planet stödjer hon sig i skådespelare eller filmer där den urbana begravningen visas: filmen Brazil, musiken Oxígeno, Pink Floyd, Génesis. Allting har sin teatrala effekt av städer och otydliga förmörkelser. Kanske den latinamerika bilden är värd denna globala och konceptuella representation av den «avfärgade», den latinska stadens döva och kalla eller varma imperium.» (4)

Musiken som jag tillägger verket är produkten av ett av mina barns arbete som enligt de koncept som ska nämnas, tar åt sig det preliminära musikurvalet. Den definitiva musiken är vi alla med om att bestämma. Jag utnyttjar multimedia som kommunikationsmedel och filmen som bildlaboratorie.

«Behovet av att kommunicera med bästa möjliga exakthet och djuphet (den aktuella människans väsen) har gjort att hon i multimedia sökt och hittat det effektiva instrumentet. ... Å ena sidan gör skulpturen sig gällande och visar oss några kodifierade varelser utan någon som helst identifikation. Å andra sidan har vi installationerna som har som syfte att skarpt fördjupa sig i det de uppmärksammar. För det tar hon till hjälp oxars och kors skelett och skallar vilka dramatiserar ännu mer hennes förslag och avslöjar människor som går omkring i staden utan klara ideal och intentioner.

Slutligen har vi målningarna, som en markerad grafisk tendens visar oss den kalla och omänskliga arkitektur som karaktäriserar detta 1900-tal och denna missförstådda västerländska värld. Vattier erövrar det urbana uttrymmet. Hennes tvådimentionella verk begränsas av en komposition vars element finns i den urbana organisationen. Huvudsakligen gäller det projekt om monumentala byggnadsstrukturer. Uppåtgående perspektiv föreslår en visuell linje som anspelar motstridande känslor. En av dem är att känna att man observerar från djupet, från avgrunden. En annan är att vara medveten om att man gårn igenom en labyrint. Dessa byggnadsfasader är helt enkelt murar av döva färger, med avsaknad av ljus och individualitet. Dessa slutna kompositioner utan dörr- eller fönsterhål, utan inre uttrymmen, gör inget annat än avslöjar människans existensbegränsning. Denna betydelseförlust för människan gör att detta verk blir till en ovillkorlig acceptans av icke-hoppet. Korna spelar en fundamental roll i verket. I detta spel är bondemänniskan ersatt av kon. Instinkterna ersätter det vardagliga. Djurets lugn ersätter rebellen människan.» (5)

Mitt ursprung i konsten gällde skulpturen. Jag har alltid varit intresserad av volymen i, kontakten med och manipuleringen av olika material: lera, avgjutning, sten, järn, akrylplanscher. Idag, använder jag mig av gamla kläder som jag samlar från second hand-affärer och bygger upp mina skulpturer med förstelnade tyger representerande avförmänskligade människor. Dessa modeller kommer att vara basformen för andra skulpturer genom kontinuerlig transformation och presentation i kommande utställningar.

«Den kritiska laddningen i denna grafikkonst är ihärdig och mynar ut i det centrala hos den «vattieranska» grafiken. Utsiktens opacitet, dvs denna effekt av ogenomskinliga transparenser, understrycker betraktarens objektiva behov av att förstå. Det figurativa temata påkallar medvetandet genom ett glanslöst arbete som grumlar den fördrömda urgamla utsikt där den mänskliga rusningen rör sig som ett enformigt och dominerat flock.» (6)

En annan genre som karaktäriserar mitt arbete är grafiken. Det är i den som jag hittat det bästa instrumentet för kommunikation mellan min känsla och min urbana existens. Grafiken är mitt oavbrutna verkstadsarbete och det som tillåter mig den största teknik- och materialundersökningen. För att utföra grafikarbetet utnyttjar jag all teknologi jag har till hands och alltid med utgångspunkt från ett hantverk som sedan undergår ett ingripande. Detta tvingar mig att hålla mig ajour om allt det nya som kringår människan. Om den teknologiska utvecklingen sker inom grafiken, desto mer anledning för att det händer i dess omgivning.

«Men en större uttrycksprojicering och djuphet låter sig ses när konstnärinnan arbetar igenom installationen. Här får varje ingrediens förenas till skapelsen av en miljö, laddad med sensoriell intensitet. Välordnade objekt inom ett precist område och heliografier placerade i form av plakat, summeras till musikaliska ljud och ackord och utformar ett klimat som är både av burlesk karaktär och av dold dramatism. Det är så att Vattiers visuella metaforer manifesterar oroande tvetydigheter: stallhuset, komannen, slakthusmetropolen. Som om de materiella förhållanden som påtvingas av stadens byggnader skulle ha tämjt sina invånare tills inga individuella impulser visades.» (7)

Mitt andra ursprung är den teatrala designen. Jag fantiserar fram mina installationer som uttrymmen där verkligheten scensätts. De tvådimentionella verken, objekten och volymerna blir till stycken placerade på en avantscen. Dessa tillsammans med bilderna de representerar, kommer att ge liv åt de skådespelare som de själva innehåller. Å andra sidan söker kontrasten mellan plasttransparenserna och akrylplanscherna, och tygerna, skinen och pappren, provocera funderingar över vad som är verkligt och vad som är imaginärt, vad som är framme och vad som är bakom på scenen.