Diana Domingues (Översättning: Jorge Capelán) |
MS: Hur skulle du karakterisera begreppet installation? |
Installationen är en plats. Det rum eller annat utrymme där konstnären genomför sitt arbete behandlas också som material. Rummet integreras i begreppet arbete och ställs fram så att hela kroppen kan upptäcka det I alla dess förskjutningar. Installationen är en boplats för kroppen och tillhör en deltagandets konst, genom att erbjuda estetiska upplevelser som bara kan upplevas i just den plats och tid, i situationer av införlivande eller inkrustering, och av interaktion.
I mina produktioner på konstens och teknologins område, begreppet installation måste utvidgas till att omfatta ett rum där situationer skapas med hjälp av teknologiska medel: elektroniska kretsar, förstorade bilder, flerbildskärmar, ljudkameror, bevakningskameror, interaktionsanordningar och datoriserade interfaces rekonfigurerar miljön och tillåter kroppens naturliga energi att blandas med anordningarnas artificiella energi. I ett tillstånd av inkrustering, hela kroppen, i scenisk närvaro, övar alla sinnen. «Trompe l¹oeil» utvidgas till en «trompe les senses». Multimedia installationer, som termen antyder, för samman flera media och erbjuder stimulanser av visuell, auditiv och känslig natur, och på så sätt framkallar förnimmelser som kräver en sammanlänkning av de olika berörda sinnen under den spatiala forskningsresa. En synestesi (från Grekiskan sun och aisthesis, förnimmelse) äger rum. De av kroppen upplevda företelserna inom miljön upplevda företeelser gör att det visuella relateras till andra sinnen. Helheten muteras på grund av de teknologiska anordningarnas aktioner av respons. Besökaren bestiger helheten genom de olika konnektionerna i hjärnan under bearbetningen av sinnesintrycken, och på så sätt konstruerar meningen. |
MS: Vilket är installationens specifika bidrag till ditt konstnärliga arbete? |
Som konstnär har jag gjort multimedia installationer och interaktiva installationer med elektroniska och digitala teknologier för att människorna upplever utvidgningar av medvetandet i en blandning av organiskt och inorganiskt liv. Jag skapar miljöer där besökarens beteende bestämmer någon sorts mutation i sensoriserade utrymmen med svar son erhålles från anordningar. Jag erbjuder situationer för en teknologiserad kropp. Jag blir allt mindre intresserad av framställningens konst, som ett föremål gjort genom en målning, en skulptur, och till och med av installationer som utforskar materians fixerade utrymme. Jag vill inte erbjuda färdiga produkter. Jag föredrar tillfälligheterna, mutationer ur vilka nya identiteter kan uppstå. Jag manipulerar «det sublima teknologiska», som någonting som överskrider oss och som inte kan representeras på ett fixerat och oföränderligt sätt, som inte kan inneslutas av en ram, som i en målning, en fotografi eller en video. När vi interagerar får vi svar från maskinerna som ger oss tillbaka en förändrad identitet. Det är vi själva vad vi ser, men vi är annorlunda, i omständigheter som expanderar vår biologiska kropp. Kopplade på detta vis erfar vi inte längre bara den rena tolkande subjektiviteten.
Begreppet interface är olika sur-face (Engelska el. Franska = surface, eller yta), eller «på en yta». När vi talar om interface måste vi tänka på beröringar mellan olika ytor som kopplas på något sätt och som gör att olika kroppar delar samma beslut. Interaktionerna är inter-relationer, eller delade beslut fattade av kroppar som är olika. I fallet med de interaktiva teknologierna är det den biologiska och maskinernas syntetiska kropp som är kopplade. Människans hjärna och datorns silikon hjärna. Det biologiska nervsystemet och maskinens neurala nätverk. I dessa förhållanden får vi feedbacks som annars inte skulle vara möjliga utan maskiner. I omväxlingarnas förgänglighet upplever vi muterande identiteter och i dessa omväxlingar omskapar vi oss själva, genom interaktionen med dessa teknologiska föremål. Det «verkliga» finns i denna övergångsintervall. Det är en enigmatisk upplevelse av TRANS-E. I mina installationer bebor kroppen «elliptiska zoner», eller intervallszoner som uppstår ur symbiosen mellan det naturliga och det artificiella livet. Alla dessa fenomen tillhör ett nytt perceptionsfält, ett stort fält av reflektion som uppstod i de senaste decennierna och som vänder sig mot strukturer av mentala processer och av subjektivitet placerade i kontexten av relationen människa/maskin i den digitala eran. |
MS: Hur uttrycks det konstnärliga rummet i installationerna? Har de, enligt dig, anknytning till fysikens aktuella rumsbegrepp? |
Jag ska reflektera mer konkret om mina installationer med teknologier, i en hybrid situation som kan sättas i förbindelse med vetenskaplig forskning som handlar om hastighet, rörelse, varak-tighet, optiska problem, komplexa system och med nyare teorier om varseblivning som studerar modeller för vår hjärnans funktion och som tillhör de kognitiva vetenskaperna, med frågor som robotik, artificiell intelligens, neurala nätverk, blandade med konstnärliga frågor. Det konstnärliga tänkandet fjärmar sig på så sätt, från det konstnärliga-estetiska området, för att peka på interdikursiva frågor med kunskaper härstammande från andra områden av mänsklig vetande.
Vad som äger rum är en blandning av det verkliga med det virtuell-teknologiska. Det sker ett dialektiskt förhållande mellan det stabila och det instabila, det fixerade och det rörliga, det oföränderliga och det föränderliga i oförutsebarheter, slump och andra karakteristiker hos komplexa system. Den här är idén av ett rum av intervaller, av en «elliptisk zon» där det som händer sker i förhållandet mellan kroppen och teknologierna. En viktig faktor när det gäller installationer med teknologier är att stimulansens mångfald är alltid betingad av inmaterialiteten, förgängligheten, instabiliteten, av processer av val och avgöranden, av flöden i navigationsstrukturer av labyrintisk natur och som kräver en dialog av deltagaren med det som konstnären föreslår, på det materiella planet såväl som på det planet som utgörs av data i de elektroniska minnesenheterna. I installationens rum finns topografier och kronotopier. Topografier, eller fixerade punkter som avgränsar rummet, och kronotopier, eller topografiska rum som uppstår i tiden ur teknologiska anordningar och under förgängliga kopplingar. Dessa svar ställer oss inför begreppet realtid, det vill säga omedelbarheten av svaren som rekonfigurerar miljön. Jag måste urskilja här mina installationer med anordningar av video och audio, som kameror, mikrofoner, ekokammare och andra analogiska teknologier som förlänger kroppens aktioner, från interaktiva installationer med digitala teknologier och sensorer, där förutom att fånga kroppens syntax i rörelse, finns det svar som bearbetas och presenteras av datorn i realtid. Rummets «liv», frambringat av datorns «hjärna», inte bara förlänger kroppen utan ofta flyr vår kontroll. Kroppen förlängd i analogiska situationer är fallet av min installation TRANS-E, Kroppen och Teknologierna (1994) och av dess fyra miljöer, vad det gäller min installation TRANS-E, My Body, My Blood (1977) och i mina projekt under utveckling, som OUR HEART, erhåller kroppens aktioner svar från digitala minnen och deras databaser. |
MS: Hur påverkar installationen rummet de installeras i? |
I konstens historia, konstnärernas intention av att uppmärksamma rummet har många föregångare. Bland de finns avspeglingarna i «Det Stora Glaset« av Marcel Duchamp som inkorporerar de som finns omkring verket. Installationerna tillägnar sig rummet för alltid, och föreslår det som ett rum av data som kräver ett minnesarbete under dess upptäckt. När konstnären installerar, programmerar han eller hon platsen för vissa sensoriska upplevelser. Installationen utgör en metafor av hjärnans arkitektur. I en plats bebodd av kroppen, helheten konstrueras av flödet, av mentala och fysiska aktioner i ett arbete av minnet. Deltagandet i ambientationerna äralltid neuro-motoriska aktioner. Jag skulle vilja länka begreppet installation t ill det av låda eller kub. Det finns fyra väggar som sluter ett rum. Det är en plats där man kommer in som en kropp och som inte kan tillägnas i totaliteten av dess spatiala och tidsmässiga relationer. I upptäckten av utrymmen som ett rum, en sal, eller andra, finns det saker som händer bakom, framför eller ovanför en. Helheten blir en veritabel sinnets arkitektur på grund av de olika delarna som summeras, inlemmas, skisseras. Vi skulle kunna ta som installationernas föregångare dessa konstnärliga upplevelser som engagerar hela kroppen, i en scenisk dimension och jämföra dem med engagemanget av kroppen hos estetiska upplevelser i en Grekisk tempel, i de stora katedralerna, eller i en målning av stora dimensioner. I dessa rum, minnets arbete äger rum när i ett sceniskt närvaro det upptäcker rummet och minnet registrerar och relaterar den lagrade informationen. På samma sätt, relationerna med rummet i en installation ger en rumslig dynamism vad det gäller förhållandet mellan kroppen och det arkitektoniska rummet. I installationerna med teknologier, blir informationen mer komplex, eftersom kroppen rör sig bland anordningarna, i takt med att bilder och ljud rör sig bland självlysande dukar som skapar och regenererar sig själva i en hastighet av trettio bilder per sekund.
Kropparna som förflyttar sig genom rummet intar inte en kontemplativ hållning, utan de måste ingå i förhållanden som stimuleras av mångfaldiga perceptiva elementa. Att gå, att lyssna, att se, att vidröra orsakar olika sorters relationer. |
MS: Hur artikuleras det «faktiska» rummet «mellan» de olika föremål som installationen innefattar, med det «imaginära» rummet av (det är min åsikt) varje konstnärlig fantasi? Betyder den första upplösningen av den andra? | Det viktigaste med installationerna med teknologier är att det imaginära löses upp, smittas och omskapas i det imaginära hos maskinerna och i interaktionerna, konstnärens fantasi sprids genom skeendena och provocerar fram tillstånd av slump och metamorfos. |
MS: Vilka temporala aspekter som är involverade i skapelseprocessen kan vara specifika för installationen? | Installationer som ger oss möjligheten att uppleva saker genom en dialog med minnet i maskiner som är externa i förhållande till kroppen utforska den verkliga tiden och omedelbarheten hos processer upplevda genom artificiella system. Datorn ställer oss inför idén av ett system i vilket helheten är större än summan av delarna: helheten är mångfalden av kopplingarna. Datorn betraktas som ett system och inte bara som ett målarverktyg. Datorn betraktas i dess förmåga att förstå vissa beteenden hos deltagaren. Det är idén av konsten som process och inte längre som verk/föremål eller annan sorts produkt som inte innehåller i sig själv föränderlighetens frö. «Betraktarens» ingripande är aktivt och participativt. Det här deltagandets resultat sker i realtid, eller under interaktionens gång. Det finns högre grader av interaktion, men i vilken nivå som helst äger transformationer rum orsakade av den som interagerar. Vi är inför en konst som understrycker förvandlingen, metamorfosen. |
MS: Tycker du att tiden hos betraktaren i vandringen genom installationen är friare än den till exempel han/hon upplever i betraktelsen av en skulptur eller ett arkitektoniskt verk? |
Installationerna kan placeras i området av en deltagandets konst som skulle kunna äga rum på olika sätt och på olika nivåer: införlivande-interaktion. I införlivadet besöker betraktaren verket, eller befinner sig inuti det. Betraktaren kommer in i platsen och inte betraktar den utifrån som en målning eller genom att röra sig kring den, som i en skulptur, utan att kunna bebo verket. I en ambientation, aktionen är performance och genom motoriska aktiviteter i ett avslöjande av rummet och i miljöer med teknologiska anordningar finns det ännu en fysisk interaktion som också är av kommunikativ ordning, eftersom den genererar responser av miljön. Den kontemplativa och sterila attityden av att titta på en målning, eller en skulptur, bytts ut mot begreppet «relation». Hos tidsrumsliga relationer upplever kroppen en direkt njutning, av kontakt, av att vara en del av.
I de interaktiva installationerna, den gamla betraktarens relationer adderas till de fysiska konsekvenserna orsakade av den direkta, kroppsliga kontakten med verket. Ett nytt relationellt fält öppnas med interfaces som fångar kropparnas signaler, som att flämta, att andas, att tala, att gå, att vidröra med omedelbara svar och som ger oss tillbaka svar i realtid. Bland de sistnämnda inräknas också den virtuella verklighetens införlivande ambientationer. I dessa produktioner kräver konstnärerna totalt deltagande av den gamla publiken, som måste agera i rummet, vid vite av att ingenting händer. |
MS: Vad betyder installationerna för subjektbegreppet: är detta ett verkligt «inre» subjekt, eller är det i varje fall extern till konstens konkreta process? |
Den «inre sanningen» är ett begrepp av det moderna subjektet. Den är kopplad till idén av ut-tryck (tryck som finns inuti och som kommer ut, eller exteriöriseras).Nu, med de elektroniska teknologierna och det postbiologiska, samtalar följaktligen subjektet genom att interagera med «yttre sanningar». Subjektets sanningar smittas av de elektroniska minnenas information. I mina installationer föreslår jag känslomässiga situationer i vilka de interaktiva teknologierna förmår att förse miljön med en förmåga att reagera och anpassa sig för att fortsätta fungera på ett effektivt sätt. Energiflödet mellan personerna och maskinerna främjar medvetande tillstånd i backpropagations upplevda i realtid genom kopplingar med logiskt-digitala kretsar.
Situationen av förväxling med det konstnärliga objektet möjliggör för publiken att vagt sätta sig in i principen av inkrustering eller införlivande, tillhörande sextio-talets participa-tionistiska poetiker, vars främsta källa är de teorier av Duschampiangskt ursprung, och som återupptogs på ett intensivt sätt av John Cage, av Fluxus gruppen, av happenings och andra yttringar från den tiden. Den här konsten, helt underordnad skeendet, det oförutsebara, har en syn på kroppen i rörelse som tar oss till gränsen för ritualerna för kroppen, det vill säga, en verksam kropp kring ett objekt, inneslutet i en plats eller engagerad i en viss aktion. Men i IK-produktionerna, eller Interaktiv Konst som jag har gjort, är det inte längre fråga om att bara inkorporera besökaren som en deltagare av en upplevelse, i en poetik typisk för de Duschampianska attityderna. Kroppens signaler i rummet kopplas till anordningarnas energi och manipulerar de osynliga minnen av deras informatiska rum i performativa aktiviteter i realtid i en summa av de organiska plus det inorganiska. I den interaktivitet som tillåts av de elektroniska teknologierna, när människan använder knappar, fjärrkontroller, terminaler av telekommunikation, tränger hon sig in i databasernas labyrinter, det handlar inte bara om att färdas genom rummet, utan av att etablera effektiva dialoger. Oanade världar uppstår av digitala landskap ur de blinda datorernas mörka informatiska inre. Sådana bilder är möjliga tack vore världar som överraskar eftersom de inte är möjliga i materians värld. Låt oss tänka på ett fraktalt landskap, på de spatiala vändningarna i 3D, eller på de konstgjorda neurala nätverkens reaktioner. Dessa och andra situationer överraskar oss. Vi förmår inte skapa dem i vår fantasi. |
MS: Är det, enligt din mening, avgörande för betraktaren-subjektet att engagera sig i ett verkligt rum (inte ett illusoriskt rum utan ett som är genomträngligt, farbart)? |
I mina installationer med analogiska teknologier, utforskar jag principen av collagen genom summan av olika media. De är videoinstallationer, eller multimedia installationer som möjliggör deltagarens införlivande och inkorporering i en förlängning av aktioner av analogisk art, det vill säga, som behåller de timliga och rumsliga karakteristikerna bestämda av kroppen i aktion. I en annan participativ/interaktiv dimension finns mina installationer med det numeriska språket av de digitala teknologierna i vilka jag använder datorer (där man kan förnima det elektroniska nätet), och som släpper lös beslut av hardwares och softwares programmerade för sådana miljöer..
I «TRANS-E»- Kroppen och Teknologierna erbjuder jag poetiska moment av den mänskliga kroppen undersökt av avancerade medicinska teknologier: ekografier, datoriserade tomografier och videolaparoskopier blandas med medicinska böcker, tunnor av rostig metall, stora dukar med projektioner av ekografier som landskap av hjärtat, personliga tillhörigheter, lamm skinn, förutom interaktiva anordningar. Kameror spelar in, mikrofoner förstärker besökarens röst och kropp. I installationerna, finns det förutom bilderna, infraröda sensorer som reagerar vid kroppens närvaro. TRANS-E är ett «organism» verk. När människorna hör sin egen röst, ser sig själva på TV:n eller verkar på vätskorna så att anordningarna intar organiska funktioner, eftersom de är kopplade till kroppen genom interfaces, uppstår liv i miljön och energierna avslöjas. Som andra konstnärer i den interaktiva konstens fält, jag är intresserad av att få reaktioner, av att lämna spår, om än tillfälliga sådana, genom metamorfoser som äger rum i verkets upptäcktsprocess. Teknologier av hög performance fångar tysta aktioner i förnimmelsens akt. |
MS: Hur möts där ‹i installationerna‹ slumpens (det vanskliga) och kausalitetens funktioner; det oberäkneliga och det förutsägbara? |
Det slumpmässigas, det förenandes, det oförutseddas och det förutbestämdas dimensioner, breddar ut sig med installationer och projekt inom den Interaktiva Konstens ramar med tillhörande digitala teknologier. Interaktionerna som produceras genom användningen av datoriserade interfaces, ställer oss framför den utbytesestetik som tillhör de komplexa datainformations- och dataöverföringssystemen. Övergången från det analoga till det digitala, dvs införlivandet av det nummeriska, gör det möjligt att nå högre nivåer av deltagande i bestämmelser, fördelade som maskinerna genom dataprocesser via realtiden. Jag söker då utforska poetiska situationer som framkallar tvivel och komplexitet som egenskaper av elektroniska datauttrymmen om överraskningar, slumpaktigheter och oförutsägbarheter.
I utställningen «TRANS-E», My Body, My Blood, undersöker jag Artificiella Nevronät för att kontrollera en interaktiv miljö. Näten och det sensoriella bestämmer miljöns liv som innefattar avancerade undersökningar i konsten integrerade till informatiken och automatiseringen. AN blir matematiska modeller som kommer att simulera hjärnfunktioner (funktioner som inlärning, igenkännande, etc) och, även om de är ganska begränsade, härmar det mänskliga nevrologiska systemet som kan behandla icke-linjära problem genom algorytmer. Det är möjligt att kontrollera vissa beteenden och programmera förändringar i miljö i en verklig tid. Miljön programmeras för att visa bilder som «visioner» kontrollerade genom AN som administrerar animeringar i programmerade variabler som kommer att tolkas av datorn. Nätet känner igen de förutbestämda mönstren och tolkar de inputvärden och ger tillbaka outputvärden som i sin tur tolkas av en mellanfas för animeringens aktivering. Kropparna tolkas av espaciala spänningar som sätts igång när miljöns sensoriserade fält aktiveras, eller även för den tid som kropparna tar vissa espaciala punkter i tecknen, sända av en eller flera deltagande, isolerade eller i förhållande med andra i en miljö delad i tre olika programerade faser under en «semantisk trance». Sensoraliseringen genom ett tapet ger en neutralnät de inkommande värde för processeringen (inputs) och beslutet ger lösningen att animeringen aktiveras genererar en «vision» i rummet. ANs impulser är värden som tas upp igen av sensorer och i nätets utgång utgörs i sekvenser från bilden till outputs. Dessa trance är «visioner» som AN bestämmer i bildernas uppkommande vilka resulterar från dialoger med osynliga databankminnen. |
Vad lägger du tyngden på i en installtion; den konceptuella, eller den «sensibla» polen? | Det som är intressant är att föreställa sig installationerna som ett nytt sensoriell-perceptivt område i en övergång från den föreställande konsten till en konst i process, som avslöjar vissa mänskliga beteenden delade med maskinerna. Som konstnär använder jag mig av de interaktiva teknologierna för att skicka, förändra och ta emot idéer, upplevelser, myter och värderingar upplevda av en teknologiserad kropp. Datorerna är hjärnproteser som leder oss till olika kognitiva och mentala processer och som tillåter spridningen av självbilden och identiteten utifrån situationer vi upplever med maskinerna. Kroppen lever utanför sig själv och under förbindelserna. |
Box 760, 220 07
Lund - SWEDEN
Tel/Fax: +46 (46) 15 93 07
E-mail:
heterogenesis@heterogenesis.com