Stalin Gamarra Durán (Översättning: Ximena Narea) |
|
Semiosis är, enligt Greimas och Courtes (1982: 364): «Tecknens produktiva verkan genom upprättandet av ett förhållandet av ömsesidig föruttsättning mellan uttrycksformerna och innehållet». Varje språkakt innebär då en semiosis. I den kända venezolanska Chimbangle riten, en kult kring sankt Benito av Palermo i den afrovenezolanska kulturen i Maracaibo sjöns södra område(1), känner vi igen att det på diskursiviserande planet fokuseras berättelsen i sändar-aktörens egenskaper (Agé, sinkretiserad afrikansk gud i sankt Benito) placerad både i det infrahumana och det suprahumana. Även om den allmänna semiotiska uppfattningen befinner sig livet efter detta i den mytiska diskursens temporaliserings process, har vi intresserat oss för att betrakta den rumsmässigt, just för att vi tycker att det mytiska rummet i denna kult (rit) är ett synkretisk yttryck av det proxemiska språket.
Om myten ‹såsom manipulationens fas som inrättar subjektets utförande kompetens i den sociala praktiken‹ kan bilda ett förbindande förhållande med riten, är subjekten i denne mottagare, medans det i myten bildas sociala performativa subjekts sanktioner. I Chimbangle, är sankt Benitos (Agé) afrikanska del (underliggande) den som utgör kompetensen såsom en kulturell axiologi. I denna rit, representeras de mytiska aspekterna av de verkande subjekt som fingerar de egna sociala vanorna med önskan att återställa det pålagda i koloniseringsprocessen som tidigare förlorat balansen.
I Chimbangle kan vi se två olika typer av kontrakt: a) det ofrivilliga kontraktet, vilken från slavens del betyder ett räddningsuppdrag av den ursprungliga afrikanska kulturen och b) ett frivilligt kontrakt från vilket det uppstår ett räddningsuppdrag som tolkas som enandets önskan med värde-objekten, dvs den afrikanska guden och det som denna representerar.
I förhållande till kulten är aktörerna: Kyrkan (Subjekt 1, dominerande) och de ursprungliga slavarna organiserade i brödraskap («cofradías»), som idag samlas i ett kollektivt subjekt (S2) vilket är resultatet av de så kallade Chimbangles auktoriteterna eller bröderna och vasallerna: den allmänna befolkningen.
Funktionerna som definierar förhållandena i kontrakten utformar ett samspel av antagande och tillbakavisningar av skyldigheter mellan parterna som orsakar rollernas ständiga ut -och omfördelning. Det primitiva kontraktet kvarstår för bröderna från det afrikanska arvet: sankt Benito måste firas under hela året «med undantag i fastan» med löfte om att det handlar om tacksamhet i form av fest. Man får inte lämna helgonet ensam och uttråkad i templet, «som om den skulle vara fånge», säger de.
Aktörernas gestaltning i berättelsen sker så här: a) på den mytiska nivån: Afrika (utopiska rum) versus Amerika (topiska rum); hjältarna är Agé, afrikanskt sändar-subjekt och sankt Benito, amerikanskt mottagar-subjekt. Mottagaren är S2; b) på ritens nivån: bröderna i förhållande till värde-objektet sankt Benito; c) på festens nivå: medhjälparen som är vasallerna. I kontraktparternas polemiska natur, blir kyrkan presenterad som en motståndare.
Den topiska delen av myten ‹i riten uttryckt som de berättande programens utförande vilka kommer att resultera i helgonets enande‹ uppstår som utförandet av det primitiva kontraktet (ofrivillig), som framgår av den begynnade sekvensen. Alla andra sekvenser är förenade med berättelsens kropp. Vi kan inrätta en motsvarighet mellan det berättande uttrycket och innehållets struktur som uttrycker sig på den mytiska nivån. Agé finns som paradygmatisk term av innehållets struktur och den berättande nivån existerar (nämns) som ett kontraktuellt förhållande som agerar när det kollektiva subjektet rituellmässigt sammanställs genom helgonet med det mytiska. Då genomförs provet på berättande nivån som uttryck av innehållets förvandling med de afrikanska ritualernas egna karakär. Agé förvandlas till mottagen vilken förenar sina bröder och vasaller med det mytiska, med de afrikanska ritualernas egna karatär, med den mytiska festen: för att det topiska rummets fest (av det «här») är en räddning av det som historien slukade; det är behovet av att bli ett med det fäderneärvda.
I det ofrivilliga kontraktet av denna kulturs genesis ‹kolonialtiden‹, accepterade afrikanerna sankt Benito som sin beskyddare, vilket efter alla förluster innebar en vinst. I hudfärg och i vissa berättelser spridda av missionärerna liknade Benito afrikanernas gudar. Det frivilliga kontraktet kommer senare, när slaven förstår att han eller hon kunde begagna sig av kyrkan för sitt ändamål: den egna kulturens överlevnad. Övergången från det ofrivilliga till det frivilliga kontraktet förs genom den dubbla förvandlingen av Agé till sankt Benito (ofrivilligt) och av denne till Agé (frivilligt). Dubbel förvandling av hjälte-aktörerna, överens om bedragelsen som S2 tilltygar S1.
När det ritualtmässigt «berättas» om det mytiska, utgör Chimbangle en berättelse full av hermetism, vilket uppfattas pga det dominerande förtryckande förhållandena. I det topiska rummet betraktas detta som ett uttryck av två isotopier samtidigt: det ena är närvarande i Benitos generativa vandring och den andra i Agés. Dessa vandringar blandas både tidsmässigt och rumsmässigt så att den isotopiska variationen visar oväntade förflyttningar från en vandring till en annan.
Dessa två isotopier visar inom det sinkretiska två olika kodifieringar av det mytiska i det rituella. Den fundamentala isotopin är i alla fall den som representeras som en sammanställning av afrikanitets semer: ritens hedniska karatär, fest, alkohol, helgonets bad i sjön, offrandet av djur, som är en ikonisation av fäderneärvda myter. Dvs: [+hednisk], [+fest], [+alkohol]....På så sätt är afrikanitetens semer som är situerade i den djupa nivån och det som ger dem den specifika Chimbangle karaktären: det som missionärernas präster har kallat «att partaja».
Objekten av mytisk-värde (Agé) är stilistiskt närvarande både i den musikaliska diskursen (den så kallad agé takten), och i bönen som Språk Kapten gör vid templets portik och när vasallen på gatan försöker provocera förvandlingen av sankt Benito till Agé. Denna musikaliska och anropande närvaro av ett eget afrikanskt innehåll, men det finns även avslägsna innehåll som har kvarstått som ikoniseringar av den afrikanska ritualpraktiken, såsom offergåvor av stora grenar och firande med dessa under festen till skogarna -och ogräsens gud, detaljer som officianterna inte känner till. Självklart är musiken med dess olika trum-takter ett element med eget innehåll pga att trummorna och takterna är av rent afrikanskt ursprung (särskilt från bantú kulturen). Även om man tar hänsyn till möjligheten av en överskikts effekt som kan ha förändrat takterna, måste vi notera att auktoriteterna och Chimbangle trummarnas mästare ständigt ser till takternas trohet. Detta kallar de för repetition. Den som inte vet hur en takt utgörs blir helt enkelt utanför. Dessutom blir man trummästare på livstid. Själva folket har ett så skärpt hörselsinne att de kan känna av den minsta variation i språket och därför begära att den bristfälliga trumspelaren blir borttagen.
Aktörernas lexemantiska uttryck upptar funktioner av en hierarkisk struktur som är en avbildning av livet under kolonialtiden, en värld i vilken det fanns som slavar, men i riten existerar som «fria» män. Till exempel, har den hierarkiska strukturen en Hovmästare, som tillsammans med Första Kaptenen, utövar den borgerliga auktoriteten unden festdagen. Det finns även andra auktoriteter i Chimbangle (Torg Kaptenen, Språk Kaptenen, osv) som uppfyller regerings funktioner.(2) Denna struktur påtvingades av kyrkan, mer eller mindre på samma sätt som den gjorde i hela det förslavade Amerika. Övertagandet av dessa avbildande funktioner leder dem till en förening med [+makt] och frihet; men allt i en teater som avbildar den grymma verkligheten, vilken även om den inte är den koloniala världen inte är mindre drastisk. Språk Kaptenen, ansvarar för sankt Benitos förvandling till Agé i det topiska rummet ‹templets tröskel‹ säger de rätta orden tillsammans med den inflamerade folkmassan (S2) som skriker efter Agé i ett ärofull ögonblik då det vardagliga helgonet förvandlas till den afrikanska guden. På detta sätt når helgonet det yttre rummet, gåtan, som egentligen inte tillhör honom utan templet.
Den som förenas med det yttre, frihetens rum, är Agé. Var och en av de andra bröderna är under ceremonin upptagna med att uppfylla sina specifika funktioner som hjälper förvandlingen: ritens mest euforiska del, eftersom den är, genom befogenheten, tillämpningen av det fängslade helgonet, i vilken tvillingbrodern Agé lever. Däri föreningen med det mytiska. På detta sätt löses, objektets brist av mytisk värde tillfälligt. Utan tvekan förenas de med sankt Benito, men euforin är hjältens uttryck, den som tillåter den dubbla generativa vandringen från det mytiska till det rituella och därifrån till Chimbangles utförande som den stora festen. Vi påpekade att lösningen är tillfällig ty även om en Chimbangle kan vara magnifik varar den inte en hel dag. Agé-hjältens återkomst från myt till rit, från templets fångenskap till det yttre rummet presenteras då i positiv form (den paroxistiska euforin) och dess första egenskap är en bekräftelse av livet borttagen från den dominerande: vasallens fest, eftersom avskiljandet från hjälten i förhållande till samhället har sammanstötningen med det dagliga livets tråkigheter som konsekvens, med ett liv av föga social protagonism. Därför behövs det en förekommande förening med helgonet (som tolkas i allmänna löften och skyldigheter,(3) och som betyder Chimbangle), för att på det sättet försäkra festen hela året. Detta var under kolonialtiden den enda springa genom vilken man kunde se den förlorade friheten; och som idag blir en lindring framför ett liv som ser ut som dottern till glömskan.
De två synkretiserade hjältarna (tvillingarna), som blir identiska i sitt uttryck har dock ett annorlunda beteende. Sankt Benito var, som kyrkans helgon, nykterist och eremit. Benito-Agé dricker rom, tycker om att dansa, partaja och att förföras av kvinnor. Han är den dansande Benito, som hans folk tacksamt kallar honom för helgonet som förvandlar det tråkiga till det roliga. Som man kan se, är skillnaden resultatet av aktörernas-subjektets sigtagmatiska stånd: eufori/Agé versus tråkighet/san Benito. Situationen kan man klart betrakta den 30 december, den katolska sankt Benitos festdag: det är en procession som alla de man brukar hålla till andra helgon, alltså en varsam, enkel och stel sådan; motsatsen till dansen och det bullriga beteendet. Samma vasaller som nästa dag kommer att vara med på festen, följer processionen med uttråkade ansikten.
Sekvensen som omfattar hjälte/sankt Benitos startpunkt från det inre rummet mot det yttre rummet, och konfrontationen som sker i huvudprovet som utförs i kyrkans mittskep, är avsedd att bedöma hjälten/Agé, att tilldela honom de egenskaper som behövs för hans återkomst till livet. Detta förblir i ett virtuellt tillstånd från en Chimbangle till en annan och som kommer att göra honom lämpad för att övervinna provet att vinna det topiska rummets tyngdkraft för att komma ut på gatan där hans vasaller, en kortvarig frihet och en fest väntar på honom. I vandringen från altare till templets tröskel sker en kamp mellan hjältarna, avbildad i en föra-fram-och-tillbaka-bild: Agé går tre steg fram och San Benito går ett steg bak. Denna förflyttning gör helgonbärarna i en dans-takt kallad «chocho», vilket förvandlas till agé-takten i ögonblicket då helgonet förvandlas. Hjälten Agé semantiseras med sina gamla egenskaper under förflyttningarna. Musiken, bönen «omklädningen» av helgonet till folkmassans vanvettiga skrik: «¡Agé, Agé, Agé! ¡Agé, Benito Agé!». Helgonet dansar, ler, gråter av lycka, så säger hans vasaller.
Det är förstått att Agés och hans tvillingsbrors sammanstötning enbart är möjligt tack vare medhjälparen, som är det kollektiva subjektet (bröderna och vasallerna). Utan denna starka önskan av förening med det som Agé står för (afrikaniteten), skulle det kollektiva subjektet placera sina afrikanska rötter i dödsbegrepp inom existenskategorin. Hedendomen över de katolska riterna som afrikanerna sägs ha haft är inte något annat än resultatet på de olika prov (bedömningsfullt, viktiga och glorifierande) som visar oss hur en dominerad kultur lyckas eller försöker överleva utrotningen när den upplever försvinnandet av sina religiösa subjekt och de värde-objekt med vilka de förenas.
Afrikanerna eller kreolerna tillät aldrig sina gudars nervärdering under den nya kulturens utformning. Detta syns i mer eller mindre grad hos alla afroamerikanska ritualer. Mot förtrycket, som försökte sudda bort de afrikanska gudarna, svarade akrikanen med ett oundvikligt antagande av det ofrivilliga kontraktet för att därefter förvandla den till ett frivilligt kontrakt i vilket vinsten blev fördelaktigt i införande av deras microuniversums betydelse. Därför blir firandeförloppet i sankt Benito där han agerar som om han hade varit en alkoholist, en kvinnotjusare och en gatudrivare istället för ett helgon med ett enkelt liv såsom han egentligen hade, ofattbar för de katolska prästerna.
Kyrkan försökte så fort som möjligt undvika klyftan som skilde de båda kulturerna åt. Man genomförde massiva dop och det tvingades fram litografier med den nya trons förebilder så fort en grupp afrikaner kom till hamnen. Allt detta med avsikten att motverka möjligheten för den afrikanska kulturen att bli en sorts anti-kultur. Den synkretiska integrerings processen representerar en syntes som är den kultur som vi har idag. Den kulturella brytning som afrikanerna tvingades på blev en del av den dominerande ansträngningen mot att en anti-kultur skulle ha någon framgång. Det frivilliga kontraktet som kunde instifta en ny kulturell ordning som i sin tur kunde rädda afrikanitetens kvarlevor bevarade afrikanen från den delningen som hatade hans kulturella utrotning. I Chimbangle, förblir de betydelsefulla kvarlevorna från det afrikanska mikrouniversumet hermetiska i riten. Det finns ett antal ceremonier och ikoniska aktioner som är svåra att utforska. Detta var en del av ett hemlighållande, nödvändig för den kulturella överlevnaden. Det finns många vittnesmål från missionärer från kolonialtiden i vilka de klagar över slavarnas knep mot att acceptera den katolska tron och få den till att bli deras egen.
Ritens underliggande diskursiva nivå är inte annat än den urgamla mytens bearbetning. Genom tolkningen av de praktiska nivåerna, dvs riten och festen ‹aktioner och de involverade aktörerna‹ får man möjligheten att följa en semiosis bland dessa isomorfa nivåer. Till exempel, vasallen dansar eftersom Agé, i sin supravärld, dansar. Även om prästen under alla sina år på trakten tjatat om att sankt Benito var nikter, dricker den kollektiva subjektet eftersom sin egen sankt Benito dricker.
Semiosis karaktären i den mytiska nivån ter sig, bl a, som den generativa vandringen som subjekterna gör i förhållande till sin värde-objekts sökning. Det handlar om delning och föreningar som hör till de djupa semiotiska organisationerna. Under tiden sankt Benito befinner sig i kyrkan är värde-objekten delad från det kollektiva-subjektet. Sankt Benito har en dubbel mytisk betydelse: sin egen historia som helgon och den afrikanska synkretismen som omformar den i en enda figurativ enhet, med en djup och komplex semiotisk organisation. Som Greimas-Courtes påpekar ställs den diskursiva myten, åtminståne i denna rit, på ett intuitivt sätt: «på en djup nivå sätter riten två relativt heterogena semantiska kategorier vilka behandlas som om de vore två scheman i ett enda mikrouniversum i förhållande till varandra. Dess fundamentala sintax skulle handla om att på ett omväxlande sätt hävda de två motsatta termerna i denna diskursiva universum som sanna.» (1982:261)
Den relaterande mytiska diskursen sätter i själva verket de relativt heterogena semantiska kategorierna i förhållande till varandra. Dessa kategorier finns representerade i den djupa nivån genom två hjälte-subjekt. De subjekten förenas och delas från det kollektiva subjektet och dess mikrouniversum, exempelvis i olika generativa vandringar. Även kategorierna är relativt heterogena: sankt Benito, i ett skickligt val, utnämdes som «herre/patron» i de trakter där han var som dem: svart, son till slavar....afrikanernas avbild och like. Den synbara heterogenitet som på detta sätt suddats ut. Afrikanerna å sin sida önskade få sina gudar tillbaka så snart som möjligt, eftersom man enligt deras religiösa uppfattning inte får avbrytas gudarnas dyrkan, fester och offergåvor. Tack vare deras gudarika tradition var de vana vid att ta in nya gudar. De anslutna semantiska kategorierna var, och är fortfarande, behandlade som två scheman i ett enda mikrouniversum: de skiftande påstås som sanna, motsatta termer: sankt Benito och Agé.
Chimbangle riten, som förverkligande av ett sematisk språk, värderar genom det motsatta, de figurativa aktörer som spelar i en pragmatisk dimension av diskursen ty Chimbangle är en rit i vilken det sociala uttryckes förlopp fragmenteras för att bilda ett somatisk verks pragmatiska avbildning. Till exempel, hovmästaren är en karaktär-aktör som har auktoritets värdighet under festdagen. Det har även de olika kaptenerna och andra «auktoriteter». Den somatiska kommunikativa avbildningen (betydelse genom gester, attityder, mimik) liksom teater är en överdrift. Den verbala kommu-nikationen mellan bröderna (Språk Kaptenen, till exempel) med helgonet är nästan helt hermetiska, åtminstone för alla andra.
I Chimbangles rit är allt simulerat. Konfrontationen mellan subjekten och anti-subjekten (afrikanitet versus kyrkan) föreställs som statens uttalande vilka i figurer-aktörer representeras som existensen av ett polemisk förhållande med ursprunget som rättfärdigar denna rit som performancia av en kompetens instiftade av myten. Genom kyrkans anbud av kultens ritualisering, integrerade afrikanerna sin egen antropologi till den sociala praktiken som den Nya Världen krävde. Ritualiseringen var svepskälet till deras afrikanska sociala uttryck: naturvärldens motifiering efter allt de hade hamnat i. Förvandlande göromål till slut.
(1) Byarna där man har denna fest finns framför allt i staten Zulia . |