På sistone har jag haft möjlighet att se Hector Siluchis verk växa (vi delar ateljé). Idéen om att skriva det här är just för att förklara varför dessa bilder har förföljt mig bortom omdömet som «bra eller dåliga».

Det första som väcker min uppmärksamhet är denna tystnadsvilja som närvarar i hans nyare verk, en tystnad som döljer olika koder: bilder återskapade från pressen, tecken tagna från «letraset», en viss retorik från expressionismens måleri som utsätts för en lång arbetsprocess med måleriskt material in till «nästan intet», in till «nästan tystnader». Locket sätts på men som i en metafor om ångkastrullen är detta en tystnad på väg att skrika. Det är denna kombination som intresserar mig, dess översvämning.

Parallellt utmärker jag hans sätt att förhålla sig till sitt material, fragmenten, denna «lappmentalitet». Alla hans konstruktioner bygger på fragment lagda på ytan som kontinuerliga lappar, kontinuerliga felaktigheter, vilka ackumuleras till hans måleriska språk. Det är tillfredsställande för mig när detta arbete låter mig kunna uttala mig om det gamla och våldförda måleriet, vilken en grupp giriga småpojkar argsint omyndigförklarade genom att mekaniskt häva ur sig några «modeidéer». Jag tycker om att Siluchi fortsätter att konfrontera sig med det gamla dilemmat om den vita duken. Jag tycker om att han täcker för hela ytan med de omnämnda lapparna för att återkomma till en vitaktig molngruppering, till en atmosfär som genomlöper hans verk, tack vare det gamla måleriska ingreppet: förtäckningen.