I en allt mer globaliserad värld med omfattande kommuni-kationsmöjligheter världen över och därav större krav på mottagarvänlig och kunskapsinriktad praktik, blir det allt svårare för den romantiska estetiken att göra sig gällande eftersom den är elitistisk, nationalistisk (vi känner till begreppet nationalromantik), antiteknologisk, anti-intellektuell och extremt individualistisk. Den romantiske konstnären, Eugene Delacroix, var den förste konstnär vi känner till som såg ned på publiken, föredrog känslan framför tänkandet och hyste förakt för den dåvarande nya teknologin, dvs fotografiet (tänk på konstnärerna Courbet och Millet som motpoler).

Den romantiska estetiken har sina främsta representanter i Edward Young, Johann Gottfried Herder och Schelling. Och vi erfar samtidigt att dess existens blir allt mer otänkbar i det nya alltmer påtagligt framväxande K-samhället (kunskaps-och kommunikationssamhället). En värld som bygger på utvidgad kommunikation kan inte vara antiteknologisk, kunskapsfientlig och extremt elitistisk. Den bör vara antiauktoritär, mångfaldig, mottagarvänlig och kunskapsinriktad. Den romantiska tolkningen av begreppet originalitet, sammanfattar det ovansagda, och uppfattar konstverket som en fullständigt « ren» och ny skapelse av ett fullkomligt ensamt geni som är befriad från tradition, behov av andra människor och intellektuella utblickar.

En av de tidigaste och mest bekanta definitionerna härrör från poeten Edward Young: «An Original may be said to be of a vegetable nature; it rises spontaneously from the vital root of Genius; it grows, it is not made» (Conjectures on Original Composition. 1759).  Geniet är som en planta, en växt som när sig själv, utan andras inblandning, enligt Young.

Romantiken påpekar emellertid att konsten uteslutande är en produkt av geniets förtjänst och ingenting annat. Vad Young och romantikerna glömde var att geniet är ensamt och ändå inte. Att geniet själv är en produkt av «orena» intertextuella processer. Enkelt uttryckt, av relationer mellan olika individer och strukturer i tid och rum. Bilden av ett irrationellt självförbrännande geni, som blandar färgen med hjälp av spritångorna och därefter skapar MÄSTERVERK är främmande för en betydande del av dagens människor. Geniets romantiska gester betraktas numera som patetiska och patologiska otidsenligheter. Nutidens konst, för övrigt, för att citera Walter Benjamin: «...offrar alla intimiteter för att frilägga den signifikativa detaljen».

Romantikerna förespråkade vidare ett slags skapandets anti-intellektuella urtillstånd, med sina hysteriska prioriteringar av känsla framför intellekt, är ett välbekant faktum. Att dagens romantiker fortfarande drabbas av intellektuell anorexia är vi plågsamt medvetna om. Som exempel på en romantisk och nutida anti-intellektuell hållning kan man citera professorn i konstvetenskap Roland Spolander som i en bokrecension skriver: «Konstnären Dan Wolgers går direkt till källan i sitt ³försök om konst². Han intervjuar sig själv och inleder med frågan om varför konst måste vara svårt att förstå? Hans recept är att inte försöka förstå och i det tillståndet öppnar sig nya möjligheter. I det tillståndet framstår människan ännu som skapande och förundrad, helt enkelt levande. Och det levande tillståndet är att föredra framför det döda». (Västerbottens Kuriren. 26.11.1998:5). Om professorn skulle vara medveten om sin romantiska anti-intellektualism och  samtidigt vara en smula konsekvent, borde Spolander allvarligt fundera över den egna vetenskapliga verksamheten. Ty vetenskapen handlar om att försöka förstå det vi upplever i livet eller i konsten; det är därför vetenskapen finns till. Den dikotomiska hållning mellan känsla och intellekt som professor Spolander ger uttryck för är alltför otidsenlig och patetisk för att någon skulle ta det på allvar. Om odygder av detta slag skriver filosofen Nelsson Goodman: «Tanken att konsten bara har att göra med känslor och vetenskapen endast att göra med rationaliteten, har skadat både konsten och vetenskapen» (Goodman N. Languages of Art. London 1968).

Man kan i sammanhanget inte heller, undvika att citera en av de ledande personligheterna inom MIT, Professor Marvin Minsky som skriver: «(För att datorer) skall kunna komponera verkligt bra musik eller rita bilder som är rika på betydelse kommer det naturligtvis att krävas bättre semantiska modeller på dess områden. Att dessa inte finns tillgängliga är inte så mycket beroende på dagsläget i utvecklingen av heuristiska (data) program som på det traditionellt bedrövliga tillståndet hos den analytiska kritiken inom konstarterna - en kulturell konsekvens av det faktum att de flesta estetiska analytiker blir indignerade när det antyds att det skulle vara möjligt att förstå det som de försöker att förstå».

Ett annat romantiskt nutida snille, akademiledamoten och litteraturkritikern Horace Engdhal skriver ett försvar för den elitistiska konsten i DN: 29.11.1998: «Vi tittar numera inte på Meissonier och andra publiktjusare, utan på Manet, som ursprungligen förstods bara av en exklusiv krets. Det är påfallande att de konstverk vi hyser respekt för aldrig har fått sin starkaste verkan i sin egen samtid. Jag kan inte påminna mig ett enda betydelsefullt undantag från denna regel.» Själv kan jag erinna mig om flera undantag från Engdhals mekaniska och statiska regel. Flera av Picassos, Warhols, Miles Davis med fleras verk, har blivit bemötta med stor respekt och haft stor verkan under sin egen tid. Men vad som är väsentligast i sammanhanget är att Engdhals uppfattning och försvar för elitismen är alltför statisk, i meningen mekanisk. Det finns inga garantier för att det som idag är uppskattat, också ska bli uppskattat i en viss period i framtiden eller omvänt. Konströrelser växer upp och faller, och får makt över konstvärlden under en viss tid, och plötslig kända och mindre kända dåtida konstnärers kulturella aktier går upp eller faller. Historien är fullt av dylika exempel. Framburna konstnärer som Picasso och Kandinsky uppskattas idag mest av 70-åriga tanter, medan de förut tillhörde avantgardet. Sådan är dialektiken. Det enda statiska vi känner till, är paradoxalt nog, rörelsen.