«"Verkligheten är de dödas drömprodukt"
J.L.Borges
Det finns ingen karta som rättfärdigar ditt ansikte - det finns ingen karta som rättfärdigar din utstrålning- det finns ingen sorg eller prakt som rättfärdigar utnyttjandet av dig. Dessa är de första tre förvirrande idéer som håller sig kvar som en gåta under förverkligandet av detta verk. Huvudidéen var och är fortfarande att relationera två platser och detta fantastiska intet som förenar dem: RESAN. Två fjärran skilda platser, geografiskt och politiskt likartade, marginaliserade från det koncept vi kallar FOSTERLAND båda i ständig kamp om att bibehålla sin identitet: Saxnäs, Lappland (Norra Sverige) - Castro, Chiloé (Södra Chile). Jag valde två bilder-ikoner (nästan turistiska bilder) som representerar dessa två platser· Chiloés «palafitos» [enkel hydda byggd på pålar] och Lapplands kåta, för att genomföra en serie visuella interventioner på dess landskap. Det är den gamla idéen om att förhöra oss om «verkligheten» genom att förflytta symbolerna. I det här fallet bygger jag strukturerna i trä (palafito - kåta) och monterar dem på en av landets metaforer: den svenska uppslagsboken och Chiles historia, brända efteråt
«för fotot och videon». Detta är det stoff jag använder mig av för att strukturera
det visuella arbetet att presentera på Chiloé = «Dina ögonlock».
När man i Santiago eller i Stockholm reflekterar över dess geografisk och politisk perifera situationer, är det sällan man reflekterar över sina egna periferier. Det är dem som är det andra intressecentrummet för det här projektet = att börja visualisera kanternas globalitet.»
Juan Castillo | |
Detta århundrades senaste trettio år har inte bara karaktäriserats av informationsspridning åt alla håll utan också av en global migration som i sin tur har gynnat den direkta kontakten med avlägsna kulturer. Det spektrum av latinamerikaner som rotar sig i Sverige är ett resultat av denna migration1. Dessa rötter fördjupar sig dock inte med lätthet utan de söker sig kontinuerligt till platser där de kan förankra sig och växa upp. Kulturdialogen är inte lätt. Det handlar om två skilda kulturvärldar som möts i samlevnad, under ett och samma tak och som ska leva under sociokulturella regler som för latinamerikanerna ter sig främmande. Denna dialog som ständigt innebär en tolkning av den andra, låter ingen part förbli orörd. Både svenskar och latinamerikaner möter en grupp individer som talar ett främmande språk och som har andra kulturella referenter. Men det finns dock en viktig skillnad: svenskarna har alltid utgått från att denne andre som den latinamerikanska kulturen representerar inte är lik dem själva (jaget)2. Latinamerikanerna trodde däremot under en lång period att de och svenskarna var «lika»3; många trodde till och med att de hade kommit till den västerländska traditionens vagga och att de kunde förverkliga alla, i Latinamerika påhittade dialoger. Verkligheten har kommit att visa att det handlar om två olika sätt att avläsa denna tradition som inkluderar och exkluderar båda parterna. Å ena sidan är den svenska kulturen en del av den västerländska kulturen och den latinamerikanska kulturen är en produkt av densamma. Den grundläggande skillnaden ligger i att Sverige har en tusenårig tradition som en del av denna kultur medan Latinamerika har en 500 årig historia varav 300 år som europeisk koloni. Under de senaste 200 åren av sjävständighet, försöker Latinamerika lägga grunden för sin tillhörighet till den västerländska kulturen men kolonialtidens spår sitter kvar. Denna tillhörighet blir därmed ifrågasatt. Å andra sidan har Sverige aldrig tillhört det västerländska hegemoniska centrat utan har alltid deltagit som periferi. Därav det inre och yttre i båda kulturer i förhållande till den västerländska hegemonin.
Efter latinamerikanernas förvåning och besvikelse över det faktum att de inte betraktades som lika, följde sökandet efter en förståelse av den tolkning som den andra gjorde av dem själva. Under detta sökande finner de en minoritet med kulturella texter som skiljer sig från den dominerande kulturen, samerna4. Denna upptäckt är intressant eftersom den ger uppslag till en dubbeltolkning. Å ena sidan finns det anledning att solidarisera sig med denna grupp som periferisk i den svenska kulturen (marginaliseringen upplevs i kropp och själ vilket inte skedde i hemlandet) å andra sidan projiceras samernas situation till många latinamerikanska indiangruppers situation och där man själv tillhörde den dominerande sidan.
Juan Castillo, ursprungligen från Chile5 och för närvarande bosatt i Stockholm, bygger upp en kåta vars underbyggnad står på det Svenska Uppslagsverkets band i den samiska byn Saxnäs i norra Sverige. Han reser efteråt till staden Castro i södra Chile och där bygger han en palafito6 ovanpå 40 band av Berättelser om erövringen. Han sätter eld på båda konstruktioner. Det svenska Uppslagsverket som inte tar hänsyn till den lilla samebyn brinner upp och Berättelserna som inte behandlar Chiles ursprungsbefolkning rättvist gör detsamma.
Saxnäs och Castro: två platser vid världens ände
Saxnäs är en liten sameby, placerad i sydöstra Norrland näst intill norra polcirkeln. Castro är en av de två viktigaste städerna på ön Chiloé och är placerad halvägs mellan Stenbockens vändkrets och södra polcirkeln. Få platser i världen kan vara så långt ifrån varandra men nuförtiden är det dock möjligt för vem som helst (som har medel) att nå dit. Det som till för några decennier sedan nästan uteslutande var möjligt att endast känna till genom berättelser som djärva resenärer skrev, med mer eller mindre litterär begåvning och med lite eller ingen kunskap om den kultur de beskrev, är idag möjligt tack vare kommunikationsmediernas utveckling vilket i och för sig inte är någon garanti för en ökad förståelse av andra kulturer.
Vad är det i dessa två så avlägsna platser som fascinerar Castillo? Konstnären själv förklarar: «Två både geografiskt, politiskt och på olika sätt helt skilda regio-ner, båda marginaliserade från begreppet FOSTERLAND, båda i kampen om att bevara sin identitet». Castillo för oss mot en jämförelse mellan de två kultu-rerna och påpekar tre aspekter som han i sitt arbete tar hänsyn till: det geografiska läget -möjligtvis landskapet, den politiska situationen och den kulturella identiteten i förhållande till maktcentrat i de länder där dessa kulturer finns.
Vad gäller den geografiska «likheten» vi kan konstaterar att den begränsas till dess närhet till polerna. Saxnäs ligger vid en flod och två bergsluttningar och Castro är en stad nära havet. Det är också uppenbart att förutom deras närhet till polerna så är båda platser geografiskt avlägsna sina respektive länders maktcentra vilket är grundläggande för Castillos verk. Vi kan dock jämföra dessa platser både vad gäller befolkningsutvecklingen och deras förhållanden till den västerländska kulturen. Vi vet att människor nådde de sydligaste och nordligaste breddgraderna för ungefär 9 000 - 10 000 år sedan. Då började särskilda kultu-rer etableras, som sedan under tusentals år legat utanför de stora civilisationernas vetskap om deras existens och som också själva varit ovetande om de andras befintlighet på jorden. I Norrland ‹den mest periferiska regionen på den europeiska kontinenten‹ utvecklades samekulturen som är en av de äldsta i området. De första referenserna till denna kultur hittar vi i boken Germania av den romerska historikern Tacitus (år 98 E. Kr)7. Ön Chiloé «upptäcks» av den västerländska civilisationen år 15538. Befolkningen koncentrerades längs kusten vid Chacaokanalen och bestod av huilliches9 och chonos10. De sistnämnda var de första invånare man känner till på ön (sedan kom huilliches och drev bort chonos mot de södra delarna). Den första vetskapen om chonos har vi fått via berättelserna som Juan de Ladrillero (1557-1558) skrev. Detta innebär att de första tolkningarna dessa avlägsna kulturer kommer från representanter till den västerländska kulturen som visserligen beskriver dessa folks vanor men som samtidigt låter beskrivningen genomsyras av sin egen världsbild11
Ur koloniseringens synpunkt observerar vi att de båda kulturerna så småningom underordnades starkare kulturer. Lappland började koloniseras under Gustav Wasas regeringstid (1521-1560)12. Man var medveten om regionens rika tillgångar på skog och mineraler. I mitten av 1630-talet sade Axel Oxenstiernas rådgivare och ideolog Carl Bonden att «i Norrland hava vi ett Wästindien, blott vi förstå att bruka det». Detta intressanta uttryck avslöjar den kännedom man i Sverige hade om de rikedomar det innebar för spanjorerna och portugiserna att exploatera Amerika. Norrland var inte Amerika men då var Lappland en icke väl «exploaterad» region. Chiloé ockuperades av spanjorerna 1568. Hundra år senare var ön isolerad från kontinenten p.g.a. upproret i Araucanía-området vilket kom spanjorerna och mapucheindianerna att befinna sig i krigstillstånd under mer än 300 år. Först 1826 ansluts Chiloé till Chiles territorium. Det är under dessa år av isolering som Chiloé utvecklar sin särskilda tradition, en blandning mellan spanska traditioner och en rik mytologi med indianska rötter.
Återkommer vi till Saxnäs och Castro kan vi ställa oss frågan: hur viktig är Saxnäs för den svenska kulturen respektive Castro för den chilenska? Båda platser representerar i praktiken intressanta objekt för turismens utveckling. Saxnäs finns vid Marsfjällen och Norra Borgarfjällen och har kommit att bli ett populärt centrum för skidåkning13, jakt och fiske. Castro är en stad vid kusten där man exploaterar dess vackra landskap, hantverk och traditioner. Här skulle man kunna peka på en ny skillnad: medan turistintresset för Saxnäs domineras av fritidsaktiviteter och samekulturen åsidosätts (den promoveras inte av turismpolitiken i området) så domineras intresset för Castro av just mötet med den särskilda folktraditionen.
Juan Castillo tar upp två bilder som turistindutrin säljer14 och inleder därmed en «dialog» mellan båda kulturerna. Dessa bilder är, konstigt nog, inte dem som dessa platser erbjuder turisterna15. Från Saxnäs väljer han ett gråaktigt landskap. Det finns ingen snö eller bergsluttningar som indikerar att det här bedrivs skid-åkning. Inga renar framträder heller som symbol för jakt och inga floder för fiske. Från Castro väljer han ett vanligt landskap. Inget vatten, inga hus byggda på pelare och inga tecken på en speciell kulturtradition. Saxnäs verkar vara ett platt område medan de små husen i Castros bild verkar finnas på toppen av ett berg. Det vill säga dessa bilder kan i princip tillhöra vilket land som helst i världen.
Texter i den samiska och chilotiska kulturen
Kulturen har definerats på många olika sätt beroende på studiedisciplin och utgångspunkt från den som studerar den. Ur en semiotisk synpunkt kan begreppet kultur i princip uppfattas som samexisterande i det semantiska universum och relaterad till en viss sociosemiotisk grupp. Begreppet är alltså förenat med en självständig lingvistisk grupp.16 Icke desto mindre finns det kulturella områden som överskrider de lingvistiska gränserna, som den välkända vänsterländska kulturen. Å andra sidan, får inte allt som hör till en kultur uttryck genom språ-ket, ett närmare exempel är dansen och bildkonsten. Tartu-Moskva skolan in-troducerar kultursemiotiken och definierar den som ett system av relationer som upprätthålls mellan människan och världen· «Kulturen uppfattas som ett system som finns mellan människan (som social enhet) och verkligheten runt omkring denna. Den är alltså en mekanism för informations hantering som kommer till människan från den yttre världen. Informationen kan uppfattas som viktig och betydelsefullt eller kan bli ignonerad av en viss kultur. Å andra sidan kan information som i en kultur uppfattas som icke-relevant, uppfattas i en annan kultur som ytterst viktig. I den bemärkelsen kan en och samma text bli tolkad på olika sätt i olika kulturers språk».17 Vad är då kulturen? Om vi följer Lotmans resonemang så är den en ständig hantering av information som kan tolkas (eller ej) och som klassifiseras på ett viss sätt. Informationen, som i princip är en icke-text, kommer in i kulturen och endast i den mån den är tolkad blir den text och förståelig för denna kultur. Icke desto mindre är den tolkningsmekanismen inte en garanti för en bokstavlig översättning av en icke-text och därtill dess identiska införande till kulturen. Tvärtom, under tolkningsprocessen blir många icke-texter deformerade vilket ger upphov till en ny textrepertoar.18
|
Vänster: kåta i Saxnäs
Höger: Palafito i Castro
|
|
|
I sin intervention använder sig Juan Castillo av en text från två kulturer: «³två bilder-ikoner² (nästan turistiska bilder) som representerar dessa två platser» skriver han i sin förklaring. Vårt första intryck är att kåtan och palfiton är två tolkningar av en och samma text: huset. Icke desto mindre är huset en följd av ett behov: att i princip skydda sig mot oväder och vilda djur. Men det har, enligt vad vi hitintills vet, inte funnits någon sorts kontakt mellan samerna och chiloterna, d.v.s. om vi ser på byggnadernas komplexitet, skulle palafiton inte betraktas som en lokal tolkning av en kåta. Dessutom är kåtan och palafiton olika lösningar som svarar till olika landskapsförutsättningar. Kåtan är av provisorisk karaktär och svarar mot behovet av en nomadkultur (samerna var ett jägar-och fiskefolk). Palafiton är av mer permanent karaktär och svarar till en stillasittande kultur som bygger upp sina hus vid vattenkällor och vars huvudtransportmedel är båtar. Förvisso har olika varianter av den samiska kåtan existerat i olika kulturer, även bland huillichefolket i Chiloé, men de byggs inte längre i den delen av världen. Däremot fortsätter samerna att bygga sådana hus som skydd mot kylan under renskötseln (deras viktiga näringsproduktion). Vi skulle då kunna säga att det vid ett gemmensamt behov: skydd, kan uppstå två svar vilket i sin tur ger upphov till två olika texter som vidare kan utvecklas i olika riktningar. Även om vi betänker att kåtan är en äldre boendelösning än palafiton, skulle denna i alla fall inte haft någon användning i Saxnäs nu och följdaktligen skulle en annan typ av boendelösning utvecklats vidare från kåtan (som i själva verket finns i sametrakterna, dock som en lösning skapad av det svenska samhället).
Castillo bygger upp två bilder som har en likhetsrelation med två objekt ur samernas och chiloternas vardagsliv. Egentligen duger Castillos kåta och palafito inte för att bebos men man känner igen dessa boendetyper, de är alltså inte själva objektet utan dess representation.19 Ett väsentligt drag hos tecknen är dess konventionalitet och den konstnärliga bilden överskrider konventionaliteten. Varje kultur har dock en repertoar av konstnärliga bilder som man, som medlem i den kulturen, känner igen som sina egna (de har textualiserats). Vi ser att dessa två «bilder-ikoner», alltså kåtan/palafiton tillåter två läsningsnivåer. På den första, är det ett ikoniskt tecken i den mån att kåtan/palafiton som Castillo bygger upp har en likhetsrelation med dem man finner i vardagslivet. På den andra nivån har kåtan/palafiton ett visst kulturellt inehåll som sträcker sig bortom dess användning eller den omedelbara likheten; den är en text i dessa två kulturer. Husets synonymer är familj, hem och ras; dvs stöttepelare för en kultur. På spanska betyder hogar (hem) även eldplats och vidare eld.
Vi ser att Castillo inte uppehåller sig vid detaljerna av dessa två boendelösningar och han nöjer sig med dess struktur som han stödjer på böcker. I detta moment påbörjar Castillo sin «intervention» och förklarar: «Det är den gamla iden om att förhöra oss om "verkligheten" genom att förflytta symbolerna. I det här fallet bygger jag strukturerna i trä (palafito-kåta) och monterar dem på en av landets metafor: den svenska uppslagsboken och Chiles historia». Kåtan ställs på band av den svenska upplagsboken, medan palafitons pelare stätts på 40 band av Berättelser om Erövringen (i brist på en chilensk uppslagsbok). Hur tolkar man bilden?: på same/chilota marken har Castillo lagt den svenska/chilenska nationens «oficiella» historia, och över denna en text av dessa kulturer: kåtan/palafiton. Mellan två element av samma kultur finns en tolkning20 som kulturerna som numera dominerar dessa områden (den svenska och den chilenska) gör av dem. Vi vet att moderniteten tog över samernas och chiloternas (huilliche) ursprungliga mark och att de betraktas som minoriteter inom respektive nation. Vilket är Castillos agerande i konfrontationen mellan den dominerande kulturen och kulturminoriteten? Han bränner böckerna! Han utnyttjar platsen i dess dubbla bemärkelse: hem och eld. Vad är hans avsikt? Att reducera allt till jord och aska: att återvända till nollpunkten. Båda aktioner utförs långt ifrån bebyggelse, men båda aktioner dokumenterades i fotografier och videoinspelningar (för eftervärlden). I praktiken är det ingen av strukturerna som blir aska utan de blir som brända skelett utsatta för vindar och det lokala klimatets obarmhärtighet. En fråga uppstår: Är det möjligt att reducera en kultur till aska och sedan eftersträva att bygga upp någonting från intet? Vi vet att det är extremt svårt, om inte omöjligt att tillintetgöra en kultur och sedan göra anspråk på att börja från noll (en nära erfarenhet är den chinesiska revolutionen). Precis som kåtans och palafitons struktur motsatte sig sin totala reduktion, kämpar kulturerna för sin överlevnad:«Båda (same- och chilotekulturen) kämpar för att upprätthålla sina identiteter» säger Castillo.
Kulturell överlevnad: erfarenheten av den andre
Att tala om överlevnad leder oss till att tänka på konceptet «fara», och vilken är den största fara som kan hota en kultur? Förutom en naturkatastrof som kan utrota alla medlemmar och deras materiella egendomar, så ligger fara i andra kulturers intrång. Att tala om två kulturer eller mer medför mötet mellan ett jag och den andre eller några andra och därmed den insikt som den ena skapar sig om den andra. Men, vem eller vad bestämmer jag-subjektet och den andre-objektet i det här fallet?
Kulturen (jaget) är immanent och definerar sig själv mot något som inte är kultur.21 Detta leder till slutsatsen att den andra bara finns i den mån jag tolkar den (från min egen kultursynpunkt). Detta påstående, grundläggande för kultursemiotiken i Lotman & Uspenskji, verkar dock förneka den andras existens, oberoende av mig själv. Den första spontana reaktionen gentemot utlänningen är att föreställa sig henne/honom som underlägsen därför att hon/han är olik oss. De är inte ens människor eller om de är det så är de underlägsna barbarer. Om de inte talar vårt mål så talar de inte alls eller kan överhuvudtaget inte tala, så som Kolumbus tänkte om indianerna.22 I sin analys av alteritetens erfarenhet, pekar Todorov på två sätt att «inte» se den andra: å ena sidan att se den andra inte bara som likvärdig utan som identisk, vilket slutar i assimileringstankar som projicerar ens egna värderingar på de andra. Å andra sidan att utgå från skillnaderna, dessa omedelbart tolkade i termer av över- och underlägsenhet. Båda tolkningarna «vilar på egocentrismen, på de egna värderingarnas identifiering med de allmänna värderingarna eller det egna jaget med universumet, på övertygelsen om att världen enbart är en [den egna]»23 Dock finns även upptäckten av den andra som subjekt, likt jaget men ändå urskiljbart och med ett oändligt antal mellanliggande nyanser24
Skillnaden mellan Lotman & Uspenskjis och Todorovs sätt att se på saken ligger i att de förstnämnda har en egocentrisk syn på kulturen, vilket i praktiken hittills har varit den västerländska tolkningen av världen. Todorov däremot föreslår en interkulturell dialog i likvärdiga termer, från kultur till kultur, i motsats till dualismen kultur vs. icke-kultur som Lotman & Uspenskji föreslår. Todorov skriver: «De andra är också jag, subjekt som jag, som bara urskiljes och särskiljes från mig av min egen synpunkt enligt vilken de andra är där och bara jag är här. Jag kan uppfatta alla dessa andra som en abstraktion, som en individs psykiska konfigurationsinstans, som den Andra, den andre och ytterligare andra i förhållandet till jaget eller också som en konkret social grupp dit vi inte hör till»25 Problemet ligger i att Todorovs modell kräver ett särskilt medvetande som hittills inte funnits.
I Castillos diskussion uppenbarar sig två jag och två andra vid första anblicken, å ena sidan Sameland-Sverige, å andra sidan Chiloé-Chile, men det är svårt att bestämma var och ens roll. Jaget bestäms av det subjekt som verbaliserar. Utifrån synpunkten om över- och underordnade kulturer26, skulle vi kunna definiera den svenska respektive den chilenska kulturen som hegemoniska kulturer därför att de, inom gränserna för sina egna länder och under samma lagar och förordningar, innehåller den samiska respektive den chilotiska kulturen. I den här särskilda jämförelsen mellan dessa kulturer finns det plats att ställa sig frågan om vilken av dem konstnären identifierar sig med. Enligt Todorov kan den grupp vi inte hör till befinna sig innan- eller utanför samhället, d.v.s. «ett annat samhälle som från fall till fall kan vara närliggande eller avlägset; människor som i det kulturella, morala eller historiska planet närmar sig oss eller också människor som är främmande, vars tungomål och vanor jag inte förstår, så främmande att jag i värsta fall tvekar om de tillhör samma männniskosläkte som jag»27 I de kulturer som Castro sätter emot här existerar inte det extrema fall som Todorov talar om28 däremot finns det en mer eller mindre närhet dem emellan.
Om vi tar hänsyn till förhållandet mellan den svenska och den samiska kulturen respektive den chilenska och den chilotiska kulturen, ser vi viktiga skillnader men också några likheter. Femhundraårsjubileumfirandet av Amerikas upptäckt väckte det postmoderna medvetandet när det gäller indianska folk som överlevde erövringen, koloniseringen och evangeliseringen29 från den västerländska kulturen. Förenta Nationerna förklarade 1993 som ursprungsbefolkningarnas år och detta uppmärksammas både i Sverige och i Chile. Sametinget bildas i Sverige och i Chile offentliggörs lagen om indianernas rättigheter och CONADI (Nationella Unionen för Indianernas Utveckling) bildas.
Svenskarna erkänner den samiska kulturens existens men känner sig inte nära den; de härstammar inte från samerna utan från vikingarna, ett annat folk, ett annat tungomål. Detta betyder inte att kulturerna under århundraden av «samlevnad» har hållt sig för sig själva. Tvärtom har det förekommit blandningar mellan samer och svenskar. Samerna har en tusenårig historia och har behållit språket (av finskt - ungerskt stamträd) och traditionerna. Deras kulturområde sträcker sig över den svenska gränsen över tre andra länder (Norge, Finland och Ryssland). Befolkningen består av 85 000 invånare varav 20 000 lever inom den svenska gränsen. 1993 öppnades Sametinget i Sverige, som var den sista i Skandinavien. Det är intressant att observera hur samerna själva ser på detta historiska händelse i förhållande till deras överlevnad. På deras Internetsida kan man läsa följande: «Den 16 maj 1993 genomfördes det första historiska valet till Sametinget. Tretton partier kandiderade till de 31 platserna. Det svenska Sametinget öppnades med en stor ceremoni i Kiruna den 25 augusti 1993 med kungen närvarande. Drottningen Silvia gav ceremonien en speciell betydelse genom att klä sig med samedräkten Kukkasjävi». Där kan man också läsa följande: «Sametinget är ett demokratiskt organ som är till för att utöka samernas självbestämmande»30. Vad är det denna ceremoni säger oss? För det första att Sverige officiellt «erkänner» en urinvånargrupps existens, en grupp som har bott i samma område sedan tusentals år tillbaka, med egna särskilda kulturtraditioner men som paradoxalt nog sedan fem århundraden tillbaka också lever under svenska lagar och förordningar. För det andra att samerna själva erkänner sin underordning gentemot Sverige genom Ers Majestät Konungens, d.v.s. Sveriges högsta auktoritets närvaro under öppningsceremonien. En annan intressant aspekt av denna ceremoni är Drottning Silvias närvaro, iklädd samedräkt, vilket skänker tillfället denna «speciella betydelse» som att se den andra i ens egen kulturdräkt kan ge. Drottning Silvia som egentligen varken är svenska eller same utan av tyskt-brasilianskt ursprung, bekräftar på detta sätt den svenska makten över samefolket. Ur en dominerande kulturs synpunkt är den andras beklädnad i ens egen dräkt en bekräftelse på den makt man har över just den andra. Ur en underordnad kulturs synpunkt är detta däremot en bekräftelse på just den egna underordnade statusen.
Chilenarna erkänner existensen av infödingar och deras kultur och de t.o.m. «värderar» dem som den chilenska kulturens fundament men har samtidigt svårt att erkänna dem som sina förfäder. Överlevnaden av Chiloés ursprungskulturer har skilda karaktäristiker. 1993 röstades Indianlagen fram31 vars första paragraf säger följande: «Staten erkänner att Chiles indianer är ättlingar till de mänskliga grupperingar som funnits på den nationella marken sedan prekolombianska tider, att de bevarar säregna etniska och kulturella drag och att deras jord är det primära och grundläggande i deras existens och kultur. Staten erkänner som ursprungliga etniska indiangrupper Mapuchefolket, Aimarafolket, Rapa Nuifolket (eller påsköborna), Atacameña-, Quechua- och Collasamhället från norr samt Kawashkar- eller Alakafue och Yámara- eller Yagánsamhället från de sydliga kanalerna. Staten värderar deras existens som grundläggande för den Chilenska Nationens rötter, såsom deras integritet och utveckling enligt deras vanor och värderingar. Det är en plikt för samhället i allmänhet och för Staten i synnerhet att genom institutionerna respektera, skydda och befrämja indianernas kulturer, familjer och samhällen; att vidtaga nödvändiga åtgärder för att nå den målsättningen samt skydda indianmarkerna, se till att dessa utvecklas på ett ekologiskt sätt och också expanderas». Huillichefolket räknas som en mapuchegrupp som till en början fanns spridda över Araucanía-området.32 Vad säger Indianlagens huvudregel? För det första säger den att Chile erkänner de nuvarande indianerna som ättlingar till dem som levde på dessa marker när spanjorerna ankom, vilket inte ens delvis innebär ett erkännande av den nuvarande befolkningens härkomst. För det andra räknar den upp de överlevande kulturerna och «uppskattar» deras existens därför att de är en viktig del av landets kulturrötter33 och för det tredje erkänner den den chilenska Statens förpliktelser gentemot dessa kulturer.
Juan Castillo föreslår en jämförelse mellan den svensk-samiska kulturen och den chilensk-chilotiska kulturen. Jag tror dock att det återstår en känsla av att det är någonting som inte stämmer riktigt , även om man kan se vissa paralleller då det i båda länder finns underordnade kulturer som kämpar för att bevara sina vanor och identiteter som skilda från de officiella. Chiloé är inte en region som domineras av indianbefolkningen som den tionde regionen där 400 000 mapucheindianer bor. Vi vet däremot att öns urinvånare (när spanjorerna ankom) försvann och beblandade sig med huillicheindianerna vilka senare kom att bli öns nya invånare. Samtidigt som Saxnäs inte är den mest representativa platsen för den samiska kulturen, är Castro det inte heller för huillichekulturen. Båda platserna exploateras av turismen men vare sig den ena eller den andra kulturen tar del av de förtjänster som detta inbringar.
Frågan om vilken grupp Juan Castillo tillhör är fortfarande obesvarad. Ingendera! skulle det omedelbara svaret kunna vara, därför att han helt enkelt varken bor i något av områdena eller talar någon av de aktuella språken, d.v.s. samiska eller hilliche. Castillo levde i Chile till 30 års åldern och har tillbringat 16 år utomlands, varav 13 i Sverige. Detta skulle tyda på en viss närhet till de hegemoniska kulturerna men situationen är inte så enkelt. För det första bor han inte längre i Chile även om han onekligen fortfarande har starka känslomässiga och kulturella band med det, d.v.s. familjen, det sociala livet, den konstnärliga utbildningen och hans projicering som nationell och internationell konstnär. För det andra bor han i Sverige och fast hans känslomässiga och kulturella band med detta land inte är så starka som med ursprungslandets, börjar han slå sina rötter34 och det är faktiskt här i Sverige han genomfört tre av sina viktigaste projekt under de senaste sex/sju åren: Hyllning till kvadraten35, Frankenstein, det främmande som utopi36 och Transfusion.37
Men identifieringsprocessen involverar inte bara individen utan också samhället den lever i. Det är inte tillräckligt med bara individens närmanden till gruppen utan också gruppens erkännande av själva individen. Låt oss se på tolkningen som det chilenska och det svenska samhället gör av Juan Castillo ‹hegemoniska grupper till vilka vi ursprungligtvist antog vara Castillos tillhörighet eller identification. Å ena sidan erkänner Chile honom som etablerad konstnär38 och delger honom år 1998 maximala finanseringsmöjligheter till projektet Transfusion39. Å andra sidan tar Sverige en tvetydig inställning i fråga om det. 1997 bli Juan Castillo inbjuden att delta i den tredje videobiennalen i Moderna Museet i Santiago, Chile. Han föreslår arrangörerna att skicka dit ett urval av nordiska videoverk och skriver därför en kallelse som får mer än 300 svar. Därmed ansöker Castillo om pengar för projektet och för hans egen resa dit med anledning av presentationen av urvalet och hans eget arbete. Han får därefter en mindre summa pengar för de administrativa kostnaderna men inte för själva resan. Paradoxalt nog delger den svenska institutionen stipendiepengar till 3 av de 15 konstnärer som Castillo valt ut. Motsägelsen är uppenbar. Man stödjer delvis finanseringen av de administrativa kostnaderna i ett projekt vars målsättning är att presentera den skandinaviska videokonsten på en internationell biennal, organiserad av ett latinamerikanskt land. Samtidigt får konstnärer bidrag för att presentera sina egna verk, d.v.s. de egna konstnärerna får understöd. Det verkar som om Castillo erkänns som «like» i sammanhanget (textualiseras) därför att det är han som ansvarar för urvalet av dem som kommer att representera den här delen av världen. När Castillo ansöker om pengar är det dock så att han mer eller mindre diskvalificeras, han slutar att vara lik dem andra, han är en utlänning; någon som inte tillhör den svenska kulturen och därför inte kan representera den i ett internationellt evenemang (icke-text).
Castillos frånvaro från Chile i 16 år (en tredje del av hans liv) fjärmar honom från fosterlandet och hans 30 år i Chile fjärmar honom från Sverige. Han tillhör definitivt inte de hegemoniska kulturerna. Castillo symboliserar den moderna exilmänniskan som förlorat fosterlandet utan att få ett nytt och som lever i ett dubbelt utanförskap. Detta utanförskap är faktorn som får honom att identifiera sig med de underordnade samiska och chilotiska kulturerna. Egentligen finns det ingen kontakt mellan dessa två kulturer. Båda finns och utvecklas var för sig. För ett ögonblick förenas de av Castillo och «detta fantastiska intet som enar dem: RESAN». Juan Castillo är resenären som utgår från två stereotypa turistplatser, Saxnäs och Chiloé, för att skapa ett förhållande mellan fem kulturgrupper till vilka han delvis tillhör och delvis inte tillhör.
Potatisens transkulturation
Juan Castillo nöjer sig inte med resan och hans förenande närvaro utan binder ihop den svenska och den chilenska kulturen genom ett mycket enkelt element som har blivit vanligt i dessa två världens ändar: potatisen. Under palafito-strukturens brända svarta skellett formar han rader med potatis spetsade på pinnar ca 30 cm från marken. Varje potatis har en stämpel där det står: «De Chiloé a Grippo» (Från Chiloé till Grippo).
Vi vet att potatis är ett quechua ord och att det ursprungligen är från Sydamerika och närmare bestämt från Chile och Perú (och hela det andinska området). Potatisen introducerades i Spanien 1534 och senare i hela Europa. I Sverige började man odla det 1724 och hundra år senare hade odligen sträckt sig över hela landet. Idag är potatis en viktig näringskomponent i svenskarnas matvanor40, liksom det har varit för chilenare. Vid första anblicken liknar potatisen en plantering, men snabbt tycks allt motsäga detta första intryck. Å ena sidan är kontexten tvetydig: en plantering i ett hus? Å andra sidan är potatisen en rotknöl som växer under jorden och inte i luften som Castillo har ställt den; och så har den självklart inte texter på sig! Vad är det som sker? Potatisen är en na-turlig produkt från jorden och idag finns det ca 200 sorters potatis (ca 17 produceras i Sverige); icke desto mindre från det ögonblick då den odlas förlorar de dess naturligt vilda tillstånd och blir en del av den kultur som producerar den (den klassifiseras inom agrikultur/jordbruk eller «kultur av jorden»): den har «kultiverats». Den har först kultiverats i Chile/Chiloé och sedan, i den mån den har spridit sig i detta land, har det «transkultiverats» till Sverige/Saxnäs. Men låt oss komma tillbaka till Castillos «plantering». Som de flesta vet innebär odlingen av en agrar produkt en rationalisering av mark och bevattning vilket leder till en noggran sådd som resulterar i en regelbunden skottuppkomst (normalt sett i rader). Castillo har manipulerat den här inlärda bilden för att involvera oss i en diskussion om transkulturering; en överkultivering, eller en omtolkad text ‹han pratar om transfusion, vilken är titeln till hans konstprojekt. Det är ingen slump att han har ställer potatisarna inomhus för det är just där (i hemmet) man lagar dem som mat till familjen.41 Hemmet, vars direkta associationer leder oss till där man lagar mat och som även är platsen där man för traditionerna vidare och där maten är en av de viktigaste traditionerna i alla kulturer. Europa, som i början inte förstod näringsvärdet i potatisen och använde det som dekoration tog så småningom in den i den egna traditionen.
Den röda stämpeln med texten: «från Chiloé till Grippo» binder denna transkulturering eller transfusion med ett annat meningsfullt universum: den visuella konsten och särskilt med serien Antologías (1971-77) av den argentinske konstnären Víctor Grippo42. 1971 utvecklade Grippo sin Analogi I som bestod av 40 st. potatis insatta i lika många boxar. Potasisen bands samman med koppar-och zinkelektroder vars energi mättes med en voltimeter. Verket visades i utställningen Konst och System (Arte y Sistemas) som CAYC43 arrangerade vid Moderna Museet i Buenos Aires. Grippo, som hade en vetenskaplig utbildning (han hade läst kemi vid Universidad Nacional de La Plata) grundade sitt arbete på observation, utveckling och kommenttering av processer genom vilka naturen manifesterar sig.44 I sin första Analogi fastställde Grippo tre sorters förhållande mellan potatisen och medvetandet: objektens definition, funktionen och den extensiva funktionen.45 Grippos koncept var att genom att avvisa den europeiska kulturen och vanorna skulle Amerika söka sig själv i sin egen kultur och i sina egna vanor, om det ville ha en fullständig existens. Grippos verk med potatisen visades i olika europeiska länder och i USA. 1977 var han med i CAYCs representation vid den XIV biennalen i São Paulos med temat: Tecken i konstlagda ekosystem. Gruppen fick biennalens Internationella Grand Prix och deras arbete blev känd i Amerika och Europa. I Sverige bjöd man honom att visa sina Analogier i utställningen som invigde det nya Moderna Museet i Stockholm (februari 1998).46 Castillo återupptar Grippos kulturella diskursen men i en difussionistisk anda: Chile/Chiloé (och det andinska området) mot hela världen tills den når den andra världsänden: Sverige/Saxnäs. Potatisen i luften, ställda som preamerikanska kulturers trofeer, följer sin naturliga utveckling, vilket innebär att rötterna kommer att växa åt alla riktningar.
|
Castillos «transfusion» fortsätter i en installation vid Chiloés Moderna Museum. Där skapar han «fyra visuella stationer»: utopin-drömmar-verklighet-liv. Installationen fanns i ett mörklagt rum där man kom in genom en 1.50x1.50m öppning vilket tvingade betraktaren att böja huvudet. Denna bild använde han i sin installation Hyllning till kvadraten. I alla fyra stationer använder han sig av same-och chiloteporträtt från vilka det «rinner» något som samlas i en behållare med svart vätska. På golvet skrev han ett kapitel av romanen Los Insobornables av Adolfo Pardo med vit krita. Urvalet av texten grundas också på transfusionsprincipen: Pardos roman handlar om en båtresa till norra Chile, där Castillo har sina rötter och resan är vad, som enligt konceptet förenar avlägsna platser som Saxnäs och Castro.
|
|
Sammanfattningsvis
Genom denna studie har frågan om valet av chilote som jämförbar kultur till den samiska varit rätt eller inte uppstått ty chiloterna är, enligt min mening mer än en att vara en annorlunda kultur från den chilenska, ett regionalt uttryck medans samerna inte är en regionalisering utan en annorlunda kultur än den svenska. Icke desto mindre, ogiltigförklarar denna observation inte Castillos reflektion ty han lyckas med att ställa en rad frågor kring mötet mellan två kulturer genom att sätta sig själv som ett bindelement. Dessutom kan man inte prata om ett konstverk i termer av rätt eller fel. Däremot kan man tala om ett lyckat eller mindre lyckat verk enligt det föreslagna konceptet.
Juan Castillos verk grundas på begreppet fosterland och transfusion. Han polemiserar med begreppet forterland från två underordnade kulturers syn till vilka han känner sig nära. I Sverige tillhör han en grupp som organiskt sett ingår i den dominerande kulturen (han har ett personnummer) men han deltar inte i kulturens oficiella historia (han får inte stöd att representera den). Han förenar fyra kulturer genom ett element vars urprung man hittar i Chile för att visa den kulturella transfusionen. dvs förflyttningen av olika element från en kultur till en annan. Det är det jag har kallat transkulturering. Han reflekterar över potatisen och dess kulturella mening på ett vardaglig plan (maten) och på ett konstnärligt plan (Grippo) för att slutligen låta det visa hans egen transkulturering med de naturliga rötternas uppväxt i alla riktningar.
Fotnoter
1 Nuförtiden finns det i Sverige ca. 50000 invandrare från Latinamerika varav 30000 är chilenare, de flesta började anlända 1973.
2 Det vill säga att medan svenskarna från början såg latinamerikanerna som olika och tillhörande en annan kultur, så såg de sistnämnda sig själva som en del av den stora västerländska kulturen och för många med europeiskt ursprung var att komma till Sverige som att återvända till sina rötter.
3 Vikingarna satte Skandinavien i förbindelse med Europa under 500-talet.
4 Same är namnet som de själva har gett sig som folkgrupp. Det betyder sol- och vindfolket. Beteckningen Lapp började användas av svenskarna under medeltiden men det är det förstnämnda som är det vanligaste i dag.
5 Juan Castillo är född 1952 i saltbyn Pedro de Valdivia, 18 mil norr om Antofagasta, nuförtiden halvt övergiven trots att saltet fortsätter att exploateras.
6 Primitiv hydda på pålar.
7 Tacitus skriver om ett vilt folk som inte ägde någonting och som han kallade fenni. De hade inga hästar eller hus. Kvinnor och män jagade tillsammans och klädde sig med pälsar. De sådde inte jorden utan plockade det som var ätbart och de sov på marken. Deras enda skydd mot vargarna och det dåliga vädret var enkla och bräckliga halmhyddor.
8 Spanien erövrade ön 1567 och vid slutet av århundradet hade ca 200 spanjorer delat och fördelat både marken och indianerna.
9 Huilliches eller «människor från söder» bodde mellan floden Toltén och Corcovadoviken, ön Chiloé inkluderad.
10 Ladrillero talade om kanotister och nomader som ägde en slags flotte på tre brädor. Deras kläder var av ull eller träbark. De var fiskare och havsfruktsplockare. De odlade potatis och ägde några djur som t ex tjockpälsade hundar vars långa hår de tillverkade kläder av. De levde på flotten, men byggde tillfälliga hyddor. Namnet chonos används efter J. Coopers benämning (1917) för indianerna (möjligtvis flera olika grupper av dem) som bebodde området mellan Guaitecasöarna, Taitaohalvön, viken de Penas och Guaynecosöarna.
11 Tacitus berättar att samerna inte hade några hästar utan att ta hänsyn till om de verkligen hade behov av dem. Men påståendet säger mycket om hur viktiga hästarna var för hans egen kultur.
12 Under Wasaperioden utvecklas den svenska nationella staten som bryter med Kalmarunionen och landets religion omvandlas till protestantismen. Lik de nybildade europeiska staterna som inkluderade flera kulturer och språkgrupper, utökar den svenska kronan sina domäner ända upp till bl.a. Sameland, Finland och Estland.
Behre, G., Larsson, L-O, Österberg, E. (1985): Sveriges Historia 1521-1809. Almqvist&Wikssell, Stockholm.
13 Samernas skicklighet med skidorna beskrevs av historikern Paulus Diaconus (722-790). Han kallade samerna för «Skridfinnar» (scritofinni) och försökte beskriva deras konst att förflytta sig på böjda träbitar, på snön i vilddjurens hastighet.
14 Göran Sonesson anmärker flera stereotypkategorier som kulturerna skapar av sig själva och som andra kulturer skapar av dem. En av dessa är den turistiska stereotypen som den egna kulturen med lukrativa avsikter skapar för att tillfredsställa andra kulturers medlemmar; turisterna.
15 Se på respektive websidor för
Saxnäs: http://wl1.940.telia.com/~u94002039/index.html, och
Chiloé: http://www.ubiobio.cl/~gpoo/x/Chiloe/Castro/castro/html
16 Greimas, A.J. & Courtés, J. (1982): Semiótica, diccionario razonado de la teoría del lenguaje, Gredos, Madrid 1990.
17 Lotman, J.M. & Uspenskji, B.A. (1984): The Semiotics of Russian Culture. Ann Arbor, The University of Michigan: x
18 Om textkonceptet läs i Lotman, J.M. & Uspenskji, B.A. (Ibidem: The Structure of the artistic text (1977), University of Michigan (bl.a.) och Sonesson, Göran (1998): ²The concept of text in cultural semiotics². I Torop, Peeter, Lotman, Michail & Kull, Kalevi: Sign System Studies, Tartu University Press, Tarrtu.
19 Bilden som en speciell typ av tecken har under en lång tid diskuterats och analyserats av Sonesson. Peirce inkluderade bilden i de ikoniska tecknen, d.v.s. tecknen vars uttryck och innehåll förenades av ett likhetsförhållande. Läs Sonesson, Göran (1992): Bildbetydelser. Studentlitteratur, Lund (bl.a. texter av samma författare).
20 Båda uppslagsböcker anförskaffades av Castillo i andrahands affärer i båda länders huvudstäder. Den svenska uppslagsboken som Castillo använde sig av var utgiven av Förlaget Norden AB, andra omartbetade och utvidgade upplagan, Malmö, 1952. National Encyklopedin heter den nyare upplagan.
21 Lotman J.M. & Uspenskji, B. A. (1984)
22 Todorov, Tzvetan (1982): La Conquista de América, la cuestión del otro. Siglo XXI Editores, 1987 (Först på franska)
23 Ibid: 50
24 Ibid: 257
25 Ibid: 13
26 Lotman & Uspenskji talar om sändarinriktade kulturer och mottagarinriktade kulturer. Man kan dock inte tala i absoluta termer därför att en kultur kan vara sändarinriktad i vissa avseenden och mottagarinriktad i andra. Man kan däremot tala om hegemoniska kulturer, d.v.s. både i ekonomiska och politiska termer mäktigare än andra.
27 Todorov, Tzvetan, Ibid.
28 Todorov refererar till spanjorerna som ankom till Amerika och deras tolkning av indianerna som där bodde.
29 Evangeliseringen var ett fundamentalt vapen i rättfärdigandet av det barbariska förtrycket av indianerna i Amerika. I Sverige gick koloniseringen hand i hand med uppbyggandet av ett stort antal kyrkor på samemark.
30 Samerna har aldrig kunnat upprätta en Stat. Under vikingatiden betalade de skatt till herrarna i nordöst. Påståendet uttrycker önskan att bevara kulturen och utöka rätten att bestämma över sig själva.
31 Lag-19253 aktualiserad 1998
32 Från Itatafloden i norr till Chiloé i syd (det fanns och finns fortfarande mapuchefolk på Argentinas sida)
33 Är det kanske ett dolt sätt att erkänna att den chilenska befolkningen har mycket av indianblod i sig? Det är uppenbart. När Chiles erövring påbörjades, kom Pedro de Valdivia med 154 män och en kvinna (Inés de Suarez, hans fru eller sambo). Det är uppenbart att man inte behöver ifrågasätta blandningen mellan spanjorer och inföddingar. Längre fram fortsätter det att komma spanjorer men majoriteten är män. Trots uppoffringarna för att «förvita» rasen, talar siffrorna för sig själva.
34 Han har ett barn med en svenska, arbetar i sin ateljé i Solna och trivs med det.
35 Södertäljes Konsthall, 1996.
36 Installation i en övergiven fabrik i Paris och bildprojicering över Seines vatten (februari 1996); bildprojicering på motorvägen mellan Malmö och Lund (augusti 1996); bildprojicering i Stockholm mot muren i verkstaden (maj 1997); installation och projicering i den internationella utställningen De nio drakhuvuden i Söul (juli 1997); Installation i Tombas konstgalleri (november 1997); installation i den tredje Videobiennalen i Santiago, Chile (augusti 1998) och projektavslutning i Galleriet Gabriela Mistral i Santiago (augusti 1998).
37 Intervention i Saxnäs och Castro, installation i Moderna Museet i Chiloé (analysobjekt i denna artikel) 1998-1999. Det programmeras också installationer i Oviedo, Spanien (oktober 1999) och Viña del Mar, Chile (augusti 1999).
38 Detta erkännande har sitt berättigande. Castillo har varit en viktig aktör inom den chilenska konsten från början av 70-talet och fr.o.m. 90-talets början återupptar han sina aktiviteter i landet.
39 FONDART stipendium (Utvecklingsfonden för Konst och Kultur från Utbildnings- och Kulturministeriet i Chile).
40 En av de viktigaste festligheterna i detta land är midsommarfirandet där nypotatis, surströmming och jordgubbar med grädde är huvudrollsinnehavare (utan att ta hänsyn till en och annan antal liter brännvin som hör till)
41 Potatis har också varierad populär användning; stärkelse, råvara till brännvin, vårtmedel, medel mot huvudvärk o.s.v.
42 Victor Grippo (1936) var medlem i gruppen CAYC som formades i Buenos Aires november 1971, vars målsättning var att göra «en oberoende och aktiv forsknings- och uppfinningskonst, endast riktad mot mänskliga värderingar såsom livet och friheten». (Glusberg, Jorge: Arte en la Argentina, Ediciones de Arte Gaglanone, Buenos Aires, 1985:132).
43 CAYC (Konst och Kommunikationscentrum) formad i Buenos Aires 1971 har haft stort inflyttande i den argentinska och latinamerikanska konsten, speciellt under 70-talet.
44 «Just nu har konstnären möjligheten att spela en viktigare roll än sitt eget verk genom att placera sig mellan den sociala kraften som ger honom näring och den sociala kraften som kan härstamma från den kreativa fantasin./.../ Konstnären skulle som utgångspunkt kunna ha en estetisk och verkligen utvecklingsfull avsikt för att bli till en förenande kraft för flera erfarenheter (i motsats till den fragmentering som samhället utsätter oss för) och på så sätt medverka i uppfödandet av en fullständigare människa./.../ Mitt förslag är att förminska motsägelserna mellan konst och vetenskap genom en logik som kunde uppstå ur en fullständig kemi mellan det logiskt objektiva och det subjektivt analoga, mellan det analytiska och det syntetiska och att samtidigt värdera uppfinningsförmågan (icke fantasin) som kreativt kunskapsinstrument inte mindre sträng än vetenskapens». Glusberg, Jorge: Ibidem: 169
45 Läs Glusberg, Jorge, Ibidem. Jag skulle benämna dem som två olika definitionstyper: taxonomisk och funktionell (användning och målsättning).
46 Konstigt nog blir han inbjuden därför att hans verk ställs ut i Moderna Museet i New Yorks, d.v.s. att han har den hegemoniska kulturens erkännande.
|
