I vårt arbete talar vi om «Butohkropp». Det innebär ett tillstånd av varande snarare än formen på min personliga kropp. Butohkroppen definieras av livets hastighet. I alla livets former och väsen sker förändringar i enlighet med den hastighet som krävs. Ingenting går långsamt utan hastigheten är snarare en «komprimerad process». Där inte tanken hinner med tar kroppen vid. Butohkonsten söker närma sig livet i sin renaste form utan en mängd intellektuella tolkningar. Butohkroppen är en utvidgad kropp, där konturen för kroppens verklighet är tänjbar. Butohkroppen gör det osynliga synbart och återskapar verkligheten.

Processen mot en Butohkropp börjar långt borta från den egna kroppen och det egna begäret. Impulserna kommer utifrån och rör sig inåt. «Butohkvalitén» kryper sakta in under huden, tar över kroppen och utmanar alla tidigare funktioner. Dansaren ger upp sig själv som social och kulturell varelse och ger sig i kast med naturkrafterna. Dansen nöts fram liksom en sten som formas av vatten. Arbetet med kroppen är också arbetet med vanans makt. Vi är del av samhällets sociala och kulturella vanor samt våra egna personliga vanor. I sökandet efter butohkroppen, «en ny kropp», måste dessa vanor bearbetas. Kan vi någonsin bli fria från våra vanor? Vem är fri från sin kultur? Vem är fri från sig själv? Med dessa frågeställningar läggs en grund, en plattform i människan för att samla styrka. Vi skapar framtiden här och nu.

«Butohmetodiken» förmedlas genom poetiska bilder snarare än förklaringar, övningarna är konkreta och vissa mycket fysiskt krävande. Tålamod, mod och uthållighet sätts ständigt på prov. En slags nedbrytningsprocess initieras i dansarens kropp som samtidigt utgör en uppbyggande process. Hela cirkeln måste slutas innan resultat kan bli tydliga och förståeliga. Den poetiska och filosofiska sidan av Butoh kan däremot inspirera även andra konstformer och livsstilar och på så sätt ta sig nya former än dans.

I den nyfödda Butohkroppen undersöks «form». Form är intimt förknippad med «icke-form». I det spänningsfält som uppstår mellan form och icke-form framträder den kraft som blir dansen. Kroppen omvandlas till olika levande material ‹lervälling som kletar, doften från en blomma, en kacklande höna, trädrötter som vrider sig ner i marken eller ett dammkorn. I butohkroppen är steget inte långt till dessa material, de lever i oss och med oss. «I den levande materian» studeras noggrant de principer som initierar rörelse. Naturen är den viktigaste att studera ‹både den runt omkring oss och den inuti oss. Allting följer vissa principer, allting förändras, allting dör och återföds. Principerna och materialen studeras i detalj, nästan vetenskapligt, för att inte bara bli en vag idé och en tom form. Hur växer träd? Hur ser saker ut i mörkret? Hur påverkar dragningskraften kropparna? Hur påverkar ett dammkorn helheten?
Dansaren återskapar verkligheten i sin kropp och i rummet omkring kroppen. När konturen mellan form och icke-form, mellan kropp och rum suddas ut framträder ett visuellt förkroppsligande av ursprungsidén. Omvandlingen är total. «Transformation» är uppnådd. Form krossas gång på gång för att lämna plats för icke-form, tar sedan över igen och en dynamisk process är igång. Kroppen krossas gång på gång för att sedan uppstå på nytt, i ny skepnad.

Principen om «alltings förändring» bejakas. Ingenting är permanent i form eller substans, ingenting är fixerat. Samma gäller vår egen förståelse och uppfattning om livet och världen ‹den måste vara i symbios med denna förändring och ständigt utmanas. När principen om förändring är levande, finns inget tomrum längre och allt är del av processen. Kropp, tid och rum lever. Att ständigt utmana och överraska sig själv måste ingå i butohkonstnärens vardag.

Överlag skapas SU-ENs «butohföreställningar» med små ekonomiska medel men med djupa förberedelser. Även de delar som är koreograferade har improvisatoriska drag. Formen ställs återigen mot icke-form för att bejaka de delar som ingen kan beräkna eller kontrollera. Vad händer i rummet just den här föreställningen? Just i den här strålkastaren? Just när den här mannen hostar? Ingen föreställnng kan anses färdig utan de omarbetas systematiskt för att dansaren inte skall stagnera i någon slags tom professionalism. För alla butohkonstnärer ges ytterst få tillfällen att framföra samma verk flera gånger (några få världskända butohgrupper undantaget) och det eftersträvas inte heller. När verken framförs igen så är situationen, tiden, platsen ny och skapar därför helt nya ramar.

«Mötet med publiken» är den del av skapandeprocessen där allt ställs på sin spets. Butohdansens yttersta mål är att kommunicera, beröra, konfrontera och hänge sig åt livet i dess alla aspekter. Mötet mellan publik och dansarens kropp blir till en gemensam kraftansträngning där vi kan ifrågasätta vår egen existens. Butohdans handlar aldrig om något. «Den handlar och den är». Den bör drabba åskådaren som en naturkraft. Vi kan inte väja undan regnet eller strömavbrottet efter blixtnedslaget. Åskådaren bör ha tillit att se igenom butohkroppen och se vidare, bakom. Ibland kan blicken vändas åter och åskådaren ser det mest skrämmande av allt ‹sig själv. Förhållandet till publiken är förhållandet till världen. Här väljer butohkonstnären vilken väg hon skall gå ‹den provocerande eller den mildrande. Djupt inne i butohkonstnären finns ett behov av att tala till världen att kommunicera och att dela med andra människor. Ännu djupare, om jag ser till mig själv, finns också ett behov och en önskan att återgälda en del av det liv jag fått mig till skänks.

Ytterst är Butoh en «omstörtande verksamhet». Genom att återta makten till kroppen tas makten tillbaka till individen. Genom att ta tillbaka makten till kroppen och individen utmanas också många av samhällets strukturer. Vi väljer själva hur vi ska leva, vi kan bryta våra vanor och ta oss förbi dem, vi kan skapa ett bättre samhälle och inte förlita oss på att någon annan skall göra det åt oss. Genom att dela våra kroppar med andra existenser, andra varelser och andra människor skapas förutsättningar att värna om de grundläggande värderingarna i livet ‹respekt och ansvar. Genom att bejaka den levande materian ifrågasätts totalt den krassa materialistiska attityd som råder idag.

BUTOH
SHORT HISTORY

Butoh is a performing art which started off as a rebellious dance form in the 60¹s in Tokyo. Japanese dancers, poets, visual artists and theatre performers were looking for a «new expression» with which to research the modern japanese identity. After the second world war, Japan was a country in transition, going from the old traditional values and forced into western democratic values by America¹s conquest.

Dancer Tatsumi Hijikata was the leading figure in this movement and he called his dance Ankoku Butoh ‹the dance of darkness. Darkness was the area of what was unknown to man, either within himself or around him. The Hijikata method was more or less developed at the time of his death in 1986 and the heritage is still visible in some of the main groups and dancers working with butoh today.

The all-female troupe Hakutobo was founded by Hijikata and after his death the work was led by Yoko Ashikawa. Since 1988 Tomoe Shizune has guided the work and the group is now, under the name Tomoe Shizune & Hakutobo, developing new aspects of the butoh body.

Other leading figures working at the same time were Kazuo Ohno and Akira Kasai, both of whom developed very different styles. Of major influence is also Min Tanaka, who with his troupe Maijuku created the Body Weather method. Today a great variety in styles and aesthetics can be found since butoh has ceased being a japanese artform and is developing all over the world.