På biennalens andra huvudområde, dAPERTutto, har Rist oansenligt placerat sin äldre installation Nothing nere i hamnområdet. En maskin blåser var tredje minut samtidigt ut såpbubblor och rök. De rökfyllda bubblorna flyter likt nyfödda organismer ut bland oss betraktare för att leva i några sekunder innan de slår i marken och blir till Ingenting. Förutom Rist tillhörde den schweiziska paviljongen dessutom de allra bästa. Roman Signer låter sin publik endast se själva resultaten av sina verk, likt dokumentationer. Egentligen har den huvudsakliga delen av verken redan skett ‹en gång, inför bara några få par ögon. Betraktaren får se ett hundratal klot som ligger i varsin rektangel av lera på golvet. I rummet bredvid kan vi på video se hur dessa klot med en extrem precision samtidigt släppts från taket ner i sina respektive lersocklar. I rummet finns endast resultatet av detta ögonblick kvar. Av årets paviljonger var det dock den danska som hade det starkaste innehållet. Peter Bonde och amerikanen Jason Rhoades har, med sitt gemensamma motorintresse som utgångspunkt, skapat det fortlöpande projektet The Snowball som nu fyller den danska paviljongen till bredden. Bonde och Rhoades har tillsammans med en rad andra konstnärer och dessutom sina sponsorer deltagit i ett egenhändigt arrangerat «stock car race» och dokumenterat detta på alla tänkbara sätt. Paviljongen är förutom de sju bilar som använts fylld av däckstaplar, monitorer som visar filmade lopp, fotografier, målningar, texter, reservdelar och en rad andra relaterade objekt. Allt ackompanjerat av bedövande motorljud. Raka motsatsen till Danmarks paviljong ar rumänen Serge Spitzers verk, ett av många bra på dAPERTutto. I ett helt fristående rum, som mest påminner om en lada, har Spitzer ställt enkla dricksglas ovanpå varandra precis överallt, på golvet och uppe på takets bjälkar. Här och var har glasen som står kupa mot kupa vilande i par glidit från varandra och krossats. Dessa sällan förekommande ögonblick är det enda som kan bryta den massiva stillheten. På dAPERTutto hittar man också, ihop med Rists, biennalens två mest omvälvande verk ‹båda belönade med varsitt individuellt pris.I ett mörkt rum med stora videoprojektioner på långväggarna finner man den persiska konstnärinnan Shirin Neshats installation Turbulent. På rummets vänstra vägg gör sig en sångare redo inför sin strikt manliga publik, på den högra står en silhuett vänd med ryggen mot oss framför tomma läktare. Bilderna är projicerade så att vi inte kan se de bägge samtidigt. I den tomma konsertsalen står vad som tycks vara ett okänt väsen allt jämt likt en staty medan mannen på den motsatta väggen sjunger sin gudomliga sång och efteråt belönas med applådåskor. Plötsligt hörs en avgrundslik röst och sångaren vänder sig förvånat åter mot oss. På den högra väggen gör kameran en åkning och avslöjar en kvinna, vilken enligt iransk lag är förbjuden att sjunga offentligt, som öppnar sin strupe och med en smärtande inlevelse skriker och frustar fram sin ordlösa klagan innan allt sedan lika plötsligt blir tyst. Kvinnans närvaro i sin öde värld har hon gemensam med den unge afroamerikan som har huvudrollen i Doug Aitkens omfångsrika videoinstallation «Electric Earth». På åtta jättedukar i fyra olika rum möter vi en till synes ödslig storstad. Men det som tycks stilla bryts av ljusrörens surrande, en flaska som rullar över asfalten, en sedel som står och tuggar i en automat. Allt vibrerar av återhållsamhet och frustration. Stadens ljud har blivit till toner, bilderna övergått i flimmer och den unge mannen som i rastlöshet gått ut på dess gator börjar maniskt att dansa. Han rycker som i konvulsioner eller som om elchocker skickas genom hans kropp, han dansar till en musik som endast han tycks kunna uppfatta. Allt sprakar av fysisk närvaro och kroppslighet, varje ljud och bild stämmer med varandra och den värld vi omringas av upplevs verkligen som elektrisk. Det som känns överraskande med dessa två omtumlande installationer är att de båda lyckas använda video som sitt uttrycksmedel på ett ovanligt intressant sätt. Här gränsar båda installationerna till film, liksom hos konstnärer som Rist, Sam Taylor-Wood och här på biennalen kanske främst Eija-Liisa Ahtila vars honorerade verk Consolation Service lika gärna kunde deltagit i en kortfilmsfestival. Om videoverken fortfarande är överrepresenterade är måleriet som vanligt de senare åren sorgligt nog knappt förekommande alls. Bland de få som ändå i någon form sysslat med måleri fanns det ett par intressanta namn. Tyskan Pia Fries sysslar med vad som närmast kan likna ett abstrakt måleri men istället för att måla i en traditionell bemärkelse trycker hon ut färgen i klickar och mönster som hon antingen låter ligga eller skrapar och smetar ut i olika former. På vissa ställen bygger hon upp flera lager av tjock färg, på andra lämnar hon träet bakom helt fritt och tomt. Den unga danskan Simone Aaberg Kaern använder sig också av måleri i sin installation Sisters in the sky. På ena väggen av en välvd korridor hänger en rad porträtt av kvinnliga stridspiloter från Andra Världskriget, målade i samma stil och nyanser med identiska mått. Upplevelsen förstarks av det sporadiskt återkommande ljudet av ett stridsplan som åker genom rummet. Slutligen bör nämnas det verk som kanske sammanfattar årets biennal allra bäst, japanen Tatsuo Miyajimas enorma installation Mega Death. I ett isolerat rum räknar 2450 digitala sifferverk i neon ner från nio till noll (siffrans plats blir då tom och svart), alla i olika hastigheter. Samtliga blir till symboler för konstens och världens splittring, rädslan för förändring och sammanbrott på randen till ett nytt millennium. Så plötsligt som en chock blir rummet kolsvart, alla räkneverk blir till tomma nollor i samma ögonblick och förblir så i en minut och fyrtiofem sekunder innan de tänds igen och börjar räkna om, nedåt mot nästa död i Venedig.
|
