Performance omfattar uttryck där något framförs eller utförs. De aktiviteter som behandlas i detta nummer utgör ofta exempel på verkliga iscensättningar och skiljer sig därmed från illusoriska uttryck på samma sätt som ett readymade skiljer sig från en representation. Världen eller verkligheten återskapas inte i dessa verk utan nya världar skapas. I den första artikeln beskrivs dessa uttrycks särart och här föreslås att de skall innefattas under termen aktion eller aktionskonst. Karaktäristiskt för aktionen är att den består av utförandet av reella handlingar. Eller som Kent Tankred uttrycker det i en intervju i tidskriften Atlante (#9/1997 s. 43.) «Vi försöker vara autentiska, det vill säga vara det vi gör och inte spela det.» Det kan här också vara på sin plats att påpeka att artikelförfattarna inte använder en enhetlig terminologi och att inga försök har gjorts från redaktörens sida att få fram en konsensus rörande termer och begrepps betydelser.
Många artister rör sig i dag fritt mellan olika typer av uttryck, mellan olika media och kategori indelningar. FA+, som behandlades i förra numret av Heterogénesis och Guds söner, där ovan citerade Tankred ingår, är exempel på sådana artister. Gränsöverskridandet är dock inte ett nytt fenomen, från renässansens konstnärer och fram till idag har ett stort antal artister används sig av multi- och intermediala uttryck. Därför är det anmärkningsvärt att det är svårt att hitta gränsöverskridande forskningsarbeten och att interartiella studier fortfarande behandlas som någonting nytt. Hur fruktbart och nödvändigt ett samarbete över akademiska fackgränserna kan vara exemplifieras av musikvetaren Bengt Edlunds tolkning av Viking Eggelings film Diagonalsymfonin. Eggelings abstrakta bildkomposition får en trovärdig tolkning först när den betraktas som en sonat, det vill säga: filmen analyseras med hjälp av modeller hämtade från ett område utanför den strikta filmvetenskapens. (se Viking Eggeling Diagonalsymfonin: spjutspets i återvändsgränd. Tolkning av Gösta Werner och Bengt Edlund, Lund: Novapress 1997.). Förståelsen av artister som Mike Kelly, Laurie Andersen, Nam June Paik och Hermann Nitsch kräver, på samma sätt som Eggeling, interartiella studier. Att man i Lund slagit samman institutionerna för konst- och musikvetenskap kan förhoppningsvis vara ett steg i denna riktning.
När den tyska rockgruppen Faust på 1970-talet spelade på betongblock med tryckluftsborr eller The Who krossande gitarrer och trummor som höjdpunkter under sina framträdanden anar man att de var uttryck för samma anda som präglade Fluxusgruppen, Wiener Gruppe och den instrumentella teaterns praxis på 1960-talet. Att Pete Townshend, sedermera gitarristen i The Who, studerade på Leeds Collage of Art samtidigt som fluxusmedlemmen Robin Page undervisade på engelska konstskolor kanske ger förklaringen till The Whos sceniska excesser. Ett av Page mest kända verk bestod av att han vandrade ut från konsertlokalen, runt kvarteret, sparkande en gitarr framför sig. John Lennons bakgrund på konstskola och hans giftermål med fluxusartisten Yoko Ono förstärker ännu mer bilden av en stark relation mellan konsten och musiken. En illustration av släktskapet mellan aktioner på konst- och musikscenerna kan beskådas på omslaget till den österrikiska death-metalgruppen Fetish 69s CD Anti Body. På detta omslag samsas bilder från den österrikiske aktionisten Günter Brus självdestruktiva aktioner från 1960-talet med samtida kroppsdestruktioner från gruppens egen sida. Per Thörns artikel är en introduktion till aktioner och aktionsliknande uttryck på den radikala musikscenen.
Lygia Clark förenar i sina verk element och diskurser hämtade från många olika fält: konsten sammanförs med religion och psykologi. Två andra kvinnliga latinamerikanska konstnärer som har blivit uppmärksammade vid detta tillfälle är Ana Mendieta och Tanya Bruguera, vars verk ofta gestaltat förtryck i olika former med hjälp av den egna kroppen. I hans artikel behandlar Måns Holst-Ekström aktioner och performaceuttryck hämtade ur «konstvärlden» och mer specifikt från performance-festival Body Act som gick av stapeln i Malmö hösten 1998. Under denna festival kunde publiken ta del av dagens mångfasetterade performancekonstscen.
Min egen artikel Aktion - handlingens väg avslutas med att det konstateras att språket är otillräckligt för att förmedla eller skapa kunskap utanför teckenbildningarnas begränsade horisont. Butohdansaren Susanna Åkerlunds artikel behandlar ett arbete som opererar på ett annat plan än de traditionellt betydelsebildande. Jag vill gärna uppfatta det som att hennes dans utgör en av handlingens vägar, en väg som fortsätter där språket gör halt.
Med ett tack riktat till de som bidragit med texter och material till detta nummer, till Ximena Narea och redaktionen för Heterogénesis som gett mig förmånen att arbeta som gästredaktör avslutas denna inledning. Reaktioner och synpunkter på innehållet emottages vänligen men bestämt.
