Måns Holst-Ekström |
«I "Etiken" formulerade Spinoza frågan om hur människan, ansatt av känslor, kan styra dem så att hennes liv, från att ha varit ett kontinuerligt passio, ett utstående, kan bli ett fortlöpande actio, ett handlande. Kroppens actio är också det en språkpraxis, ett utsträckande av handen i ett vändande och vridande av verkligheten, i ett smakande på livet.» (Maria Hellström i kat. 1, Body Act, Malmö 1998, s. 5)
Body -ordet betecknar primärt kropp, en lekamen, men kan också användas i betydelserna huvuddel och kärna, bl. a. Act kan stå både för akt, eller nummer, i teaterns avgränsade sfär, och för handling mer generellt. Kroppsakt eller kärnhandling, kroppshandling eller kärnakt- Body Act är titeln på en internationell performanceweekend som ägde rum i Malmö, i den gamla chokladfabriken på Bergsgatan och på Malmö konsthall, den 17-18 oktober 1998. Under två intensiva dagar med stor publik mönstrades den samtida performancekonstens hela spektrum, genom praktik och teori, i en öppen konferens om och med performance. Konstnärer och föreläsare kom från Danmark, Norge, Schweiz, Sverige, Tyskland och USA. Utställningskommissarier var, förutom undertecknad, konstnärerna Anna Bring och Lena Mattsson.
Samtidigt kan man konstatera att andra media än den egna kroppen, liksom dokumentationen (som skulle kunna vara en brist på närvaro: redan då akten äger rum gör den det med tanken att den ska bli en lämning), eller simulacra, är en så självklar del av världen idag att ingen ens ifrågasatte att Body Act skulle kunna fortsätta att finnas både i form av en video, fotografier och två kataloger, en före och en efter. Man skulle kunna säga att akten är liv, kvarlevan död, men att liksom distinktionen mellan död och liv idag faktiskt suddas ut genom olika teknologier (eller reinkarnationsläror), så suddas den också ut i konsten. Konstens dubbeltydighet enligt Pasolini raderas. Genom Body Act gjordes tydligt att performancefältet idag är mycket brett. I sin föreläsning The Body of Performance talade Else Jespersen från Odense om «the body [min kursiv.] of performance» både som den mänskliga kroppen i performance och som kärnan i performancekonsten. Hon fokuserade särskilt på Carolee Schneeman och hennes förhållande till kroppen som konstnärligt medium. Detta i en body art-tradition där konstnärens (helt eller nästan) nakna kropp spelar en central roll som medium. De av konstnärerna i Body Act vars verk befann sig närmast denna tradition var Nao Bustamante, USA, med den starkt socialt kritiska America, the Beautiful, samt Oliver Kochta och Frank Lüsing med Bernadette Deistler i The Queen of Hula Hoop, ett gränsöverskridande verk där den professionella hula hoop-drottningens påklädda kropp ställs mot Kochtas och Lüsings avklädda (i sammanhanget amatöristiska?) kroppar. Även i Katrine Forfangs respektive Lena Mattssons verk spelade konstnärens fysiska uttryck en viktig roll. Men här tillkom andra nivåer genom kläderna som täcker kroppen och väcker sina associationer. Forfang förde också in en direktöverförd videofilm -från hennes handhållna kamera- av publiken som stod och tittade på när hon hoppade upp och ned på en studsmatta. Videospegelbilden projicerades vid sidan av Forfang. Mattssons verk Faith, Hope and Charity var ett slags smärtsamt helande, rituell iscensättning, framförd, eller utförd, i samarbete med Eva Karlsson; ett sammanförande av kropp, ting, text och handling. John Øinind Eggesbø som i tidigare verk flera gånger på olika sätt arbetat med ålar valde en lokal traditions dramaturgi som performance genom att bjuda in till ett riktigt skånskt ålagille, med publiken som gäster. I mitt eget föredrag Act? talade jag med utgångspunkt i dadakonstnären Elsa von Freytag-Loringhovens liv kring gränserna mellan liv och konst under 1900-talet. Alexander Rischer överskred eventuellt dessa gränser i sin performance, en föreläsning om poltergeistfenomenet Eleonora Zugun: The Dracu in the Doorway - The Phenomenon of Eleonora Zugun. I en tradition med kopplingar till teaterns uttrycksformer uppförde Pascale Grau, Simone Kurz och Andrea Saeman 3 X 3. Ett precisionsverk där röster och text spelade en viktig roll, jämte det fysiska uttrycket och bruket av video (Kurz var inte själv närvarande utan deltog på videon). Olav Westphalen hade också valt ett uttryck med sceniska traditioner ‹stand up comedy. Han deltog dock inte själv, annat än som en i publiken. Istället var det en mängd frivilliga som uppträdde. Alla framförde på sitt sätt ett på förhand inrepeterat manus, i The Most Beautiful Day of My Life.
* Måns Holst.Ekström är konstvetare och doktorand vid Lunds Universitet
|
INNEHALL H-28 | HOME |