Den fiktionsinriktade multimediaföreställningen Det första s.k. industribandet var Throbbing Gristle. De bildades ur spillrorna av performancegruppen COUM 1976. De tre medlemmarna lämnade konstscennen för att undersöka musikvärldens möjligheter. En av medlemmarna Genesis P. Orridge sa följande om gruppens ambitionen i en intervju i Re/Search #6/7: «Up till then the music had been kind of based on the blues and slavery, and we thought it was time to update it to at least Victorian times you know, the Industrial Revolution. /Š/ I mean, we just thought there was a whole untapped area of imagery and noise which was suggested when we thought of ³industrial².» Throbbing Gristles musik och stil inspirerade flera andra musiker att börja komponera industrimusik och så småningom fanns det en scen med skivbolag, band och fanzines. Under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal började en ännu mer oljudsbaserad industrimusik, power electronics, växa fram. De första utövarna i genren var band som Whitehouse, Ramleh och Sutcliff Jugend. Om man skall karaktärisera musiken kortfattat kan man säga att den utgörs av ett monotont brus med tillägg av rundgång, lågfrekventa basljud, distade skrik och stundtals samplingar av tal och «vanlig» musik. Denna svårlyssnade och intensiva musik har ofta gått hand i hand med texter och omslag som skildrar en värld av politisk extremism, hat, psykopatologi, massmord, förintelse och undergång. Arvtagarna till de första banden har arbetat vidare med liknande teman medan musiken åtminstone till viss del har utvecklats. Man har hämtat inspiration från annan musik och utrustningen har blivit bättre. Dessa senare band som Grey Wolves, Con-Dom, Genocide Organ, Brighter Death Now och Anenzephalia har ofta använt bildspel/filmer som en självklar del av liveshowen. De bilder eller filmer som visas speglar ofta intresset för de ämnen jag nämnt ovan. Bilder från krig inspelade från teve blandas med gamla journalfilmer från trettiotalets Tyskland. Ofta slås man dock av hur slumpmässigt sammanställda bilderna verkar vara. Under Grey Wolves konsert/aktion på Festivalen Heavy Electronics Two Days of Agony blandades bilder av krig och förstörelse med porr och Andy Warhols välkända bananbild (Från Velvet Undergrounds första skiva Velvet Underground and Nico. Användes den som en hänvisning till förebilder? Det verkar ytterst otänkbart med tanke på det utseende dessa framträdanden brukar ha.) Röstsamplin-garna behandlar ofta begågna mord eller är helt enkelt Hitlertal. Dessa bildspel, röster och musiken får en att se framträdandet som något mycket mer än en vanlig konsert. Grupperna försöker också vara mer än musiker. De vill framstå som massmördare, psykopater, ett medborgargarde eller politiska extremister. Genocide Organ uppträder t.ex. ofta med rånarluvor, slår med klubbor i luften och bränner upp bilder på Bill Clinton. Grey Wolves vill ge ett sken av att vara en terroristgrupp. I inledning av en konsert skriker de: «Grey Wolves in the area!» För att visa att de snarare är ett kollektiv än ett band? De kallar sig också kulturterrorister istället för musiker/kompositörer. Det är denna inramning som gör att jag anser att alla dessa band delvis kan ses som performancekonstnärer. Publiken känner i regel till denna inramning och äger eller har åtminstone sett skivor och skivomslag av dem. De skall alltså snarare ses som skådespelare eller aktivister än vanliga musiker. På det sättet knyter musikerna både an till performancetraditionen och avviker från den. Jag menar att de knyter an till den genom sina handlingar och med sitt agerande tillsammans med filmerna. Just gestaltandet gör dock att jag får en känsla av att det är mer av teater och mindre av aktionskonst vilket jag ser som en mer verklighetsbaserad uttrycksform. I aktionskonstens natur ligger att den skall vara på riktigt. Det båda är och inte är på allvar på ett mycket märkligt sätt. Con-Dom sa följande i en intervju i Freak Animal #11: «We are like actors on the stage, playing a part, the difference being that we have an agenda/an ulterior motive actors for the most part don¹t.» Jag tror att detta citat speglar åtminstone också Grey Wolves inställning. De samarbetar och genomför aktioner tillsammans vilket tyder på detta. Vilket är då Con-Doms och Grey Wolves syfte? Om man går under fernissan av både vänster och högerextremism finner man en märkbart individualistiskt hållen ideologi. Con-Dom skriver i sitt manifest att syftet med aktionerna inte är politisk propaganda utan ett sätt att påverka folk, att visa på en verklighet som finns utanför den trygga vardagen. Han (det är endast en person) skriver i sin första och viktigaste text, «Statement of Intent»: «The aim is education a necessary process of de-conditioning. Heightening individual awareness. Revealing the possibilities of existence. Exploring the realities of absolute control.» Han avslutar texten med slagordet: «Education through confrontation». En liknande avsikt har Grey Wolves: «Our aim is to pollute the minds of the public, to sow the seeds of insanity into society. /Š/ We are working to erase the conforming instinct. To prevent humanity from ever acting with a common will.» (ur deras «Cultural Terrorist Manifesto») Min första tanke är att detta dubbla förhållande påminner om Lars Noréns nya pjäs, 7:3, som väckte en stor debatt i våras. Skillnaden är dock påtaglig. I 7:3 var skådespelarna högerextrema medan Con-Dom och Grey Wolves påstår att de är nazister utan att vara det. De flesta andra banden inom genren som arbetar med liknande uttryck är inte fullt så öppna med sina syften som dessa två utan försöker spela på ett slags tvetydighet, att man inte riktigt skall veta huruvida de är nazister eller inte. Den moraliska aspekten av att använda bilder med sådan laddning är betänklig och personligen är jag tveksam till Grey Wolves och de andras uttryck. Viljan att göra framträdandet till något mer än ett framförande av musik är dock intressant eftersom den ambitionen nästan enbart finns inom den elektroniska musiken (och möjligen också den psykedeliska rocken) i alla fall på undergroudnivå. Ett punkband skulle aldrig göra en konsert med ett tillhörande bildspel. Jag tror att det delvis har att göra med att det är så tråkigt att titta på människor som enbart mixar, medan det är kul att se ett helt band stå och ösa med gitarr, bas, trummor och sång. Detta är naturligtvis inte det enda skälet till att banden gör sina performanceliknande framträdanden men det är ändå en intressant tanke att användandet av filmer har uppkommit ur en funktionell nödvändighet. Det självdestruktiva rockupproret Iggy Pop gjorde tidigt i karriären diverse mer eller mindre blodiga framträdanden med bandet The Stooges. Han slog sig blodig med flaskor och lät gitarristen Ron Asheton iförd nazistuniform prygla honom med gitarren, ett provocativt agerande som naturligtvis skapade rubriker. Under åttiotalet började en ny sångare, GG Allin, verka i samma anda. Om man tittar på dokumentärfilmen Hated i regi av Todd Philips som handlar om Allins liv och verk förundras man över Allins sceniska utbrott, ett punkrockband, The Murder Junkies, spelar några ösiga och skramliga låtar. Den nakne GG Allin skriksjunger, slår sig själv med mikrofonen, kör upp den i röven, sjunger ännu en låt, skiter på scenen och kastar avföringen på publiken. Somliga i publiken springer upp på scenen och slår honom och han slår tillbaks. Så fortsatte konserterna i allmänhet tills polis eller sjukvårdare tillkallades. (Han åkte in och ut ur fängelset för diverse scenrelaterade brott under hela sin karriär.) Frågan man ställer sig är naturligtvis varför? Allin själv såg sitt scenagerande som ett återskapande av rock ¹n¹ roll. Han ansåg att rock ¹n¹ roll skulle vara aggressiv, taburaserande och samhällsförändrande till sin natur. Han säger själv i den tidigare nämnda filmen: «My message is a message of the rebellion. I¹m a voice of the young America. My message is from the street. I take the street and put it on the stage.» I en manifestliknande text kallad The GG Allin Mission som publicerades i fanzinet Absurd #3 Kalas Mag #2 skriver Allin också: «Our society want to stop my mission. They want to brainwash you and keep you locked into MTV and their stagnating safe worlds. It¹s a plot to kill rock ¹n¹ roll. I am the savior [sic]. That¹s why I am considered a threat to society. (Š) We must live for the rock ¹n¹ roll underground. It CAN be dark and dangerous again. It can be threatening to our society as it was meant to be. IT MUST BE UNCOMPROMISING.». På det sättet knyter Allin an till en tidig modernistisk konstnärlig strävan på ett verkligt plan. För medan surrealister och diverse andra modernister mestadels pratade om upproret och ifrågasättandet samhällets normer handlade Allin. Det gör att han kanske har ännu mer gemensamt med aktionskonstnärer som Chris Burden, Günther Brus och Rudolf Schwarzkogler. Chris Burdens, Shot, där han lät en vän skjuta honom i armen, Günther Brus offentliga urinerande och skitande och Rudolf Schwarzkoglers självplågeri är alla tre självklara föregångare till Allins självdestruktiva handlingar. Därmed inte sagt att Allin själv såg sig som en efterföljare till dessa. Han ville inte att man kallade hans konserter för performancekonst utan det var just rock n¹ roll som han höll på med. Allins attack har också minst lika mycket gemensamt med missanpassade individer i samhället såsom blottare och andra sexualbrottslingar och diverse galningar som med performancekonstnärer. Det är nog snarare dessa GG Allin vill se som sina självklara föregångare och jämlika vid sidan av diverse rockmusiker exempelvis Iggy Pop. Han sa ofta i intervjuer att han skulle ha blivit en mördare om han inte hade blivit musiker. Om man inte riktigt vet vad man skall skriva om en konstnär brukar man lite slarvigt påstå att hans liv och hans konst flyter ihop. Det är få det passar så bra på som just GG Allin. Han sa följande om sin egen kropp i Hated: «My body is the rock ¹n¹ roll temple and my flesh, blood and bodily fluids are a communion to the people. My mind is a machine gun, my body the bullets and the audience is the target.» För även om detta kanske enbart låter som rock ¹n¹ roll-klyschor så visar Allin på en handlingskraft bakom orden. Allin lovade länge att han skulle ta livet av sig på scenen. Självmordet skulle vara det slutliga offret till och manifestationen av rock ¹n¹ roll. Men datumet flyttades fram hela tiden och till sist dog han av en överdos 1993. Allins konserter visar på hur extrem aktionskonsten kan vara när den arbetar med kroppen som material och inte närmar sig den artificiella teaterns uttryck. Det är detta som skiljer en sådan artist som Allin från de flesta andra provokativa rockstjärnor, exempelvis den aktuelle och ökände Marilyn Manson. Sedan kan man naturligtvis diskutera huruvida det är revolutionärt och vettigt rent politiskt att göra den typen av scenframträdanden som Allin gör.
Det är påfallande hur lik Con-Doms och Grey Wolves retorik är Allins. Alla tre har en förkärlek för konspiratoriska beskrivningar av omvärlden. Västvärlden är en förljugen och kontrollerad lugn fasad som behöver gå igenom ett våldsamt reningsbad, katharsis, för att lämna den falska friden. Om deras analyser påminner om varandra skiljer sig uttrycken desto mer. Con-Dom och Grey Wolves är mycket lugnare i sina shower, medan Allin åtminstone delvis faktiskt utsätter publiken för ett reningsbad. Sedan är det inte alls säkert att det har den effekten. Att en sådan apart punkrebell som Allin ser sina shower som katharsis (han uttrycker sig aldrig så, men man kan finna likheter) är intressant eftersom det gör att han lätt kan placeras in i en konstnärlig tradition. Med andra ord är det troligen på museerna han till slut hamnar, likt alla andra etablissemangsföraktande rebeller, vare sig de vill eller inte. Den oljudsskapande agerande musikern Ett flertal musiker har arbetat med oljud som musikaliska byggstenar under nittonhundratalet. De första var de italienska futuristerna. Men det var först med John Cage och den franska konkreta musiken som idéerna fick någon verklig genomslagskraft. Vid sidan av detta renodlat musikaliska, kompositoriska nyttjande av oljud återfinns det mer handlande. Som föregångare i denna tradition kan man se rockband som The Who som slog sönder sina gitarrer och inte minst Jimi Hendrix välkända uppeldande av sin gitarr på Montereyfestivalen 1968, men även svensken Karl Erik Welins attacker på flygeln med hjälp av motorsåg, maskingevär och kofot. Syftet med dessa attacker verkar dock framförallt vara symboliska och väldigt sällan musikaliska i sig. The Haters är ett nutida oljudsinriktat performanceinspirerat band. I en ytterst märklig turnédagbok i fanzinet ND #16 beskriver frontfiguren Jupitter G.X Larsen en turné genom USA och Europa. Han skriver: «September 28, 1991 Budapest, Over 200 people packed a small club to see four members of the Haters tear paper and cut fabric and break wood and smash glass.» Lika kryptiskt och torrt beskrivet fortsätter dagboken. Man frågar sig vilket syftet är med deras aktioner. Jag kan faktiskt inte komma på någon bättre än att Larsen och co. helt enkelt tycker att det är förbannat kul att slå sönder saker och jag kan inte annat än å hålla med. Jag hade själv uppskattat att både verka i en sådan grupp och att se på när de jobbar. Det finns något ganska skönt skräpigt opretentiöst med förstörande bara för förstörandets skull. Einstürzende Neubauten som bildades under det tidiga åttiotalet, arbetade med diverse skrotinstrument i form av borrmaskiner, metallpercussions, cirkelsågar och annat. De arbetade musikaliskt med den typen av verktyg i studiemiljö såväl som vid scenframträdanden. Det är där draget av performance/aktion ligger. Visserligen anser jag att man kanske gör musiken som skapades av Einstürzende Neubauten och deras efterföljare en oförtjänst om man betonar det performancemässiga med dem eftersom det musikaliska i deras uttryck kan glömmas bort. Men det finns likväl där. Om Einstürzende Neubauten mest bör ses som ett vanligt band med performanceliknande uttryck så bör Guds Söners (Leif Elggren och Kent Tankred) aktioner ses som en helhet. Ljud, objekt och aktörer samspelar för att sätta upp en helt ny situation. Objekten som används är ofta väldigt enkla. Ett performance kan pågå i flera timmar då de enbart krattar grus eller drar stolar längs med golvet. Krattandet och körandet av stolar skapar naturligtvis ljud. Man kan se det som musik om man vill. Men det är också något annat. Till en början tycker man att det ser komiskt ut. Men efter ett tag vänjer man sig och det blir en naturlig del av verkligheten. Man mediterar till ljudet av stolarna som körs omkring. I Atalante #9 skriver Guds Söner följande om sitt syfte med sin konst: «Allt [syftar på Guds Söners produktion] utgör grunden för att försöka åstadkomma de svåråtkomliga ögonblick då det vardagliga livet uppgår i en förening med det inre livets heroiska natur.» Denna idé om att uppvärdera vardagslivet ser jag som ett direkt arv från Fluxus som ville integrera happenings/konst i vardagen. Skall man tolka Guds Söners performance, Guds Söner kör stolar, som en uppmaning att man själv skall börja köra stolar för att förändra sitt liv till det bättre? Jag vet inte. Men jag tycker mycket om deras framträdanden. Guds Söner är en av de mest intressanta grupperna i denna korta expose över aktionskonsten inom musiken. Kanske framförallt för deras idéer och utförande men också för att de så totalt hamnar mellan alla klassifikationsförsök. Det vore intressant om fler grupper vågade bryta konventionerna och befann sig i ett gränslöst konstnärligt område. På det viset tror jag performance/aktionskonskonsten kan vara en förebild för dagens okonventionella musiker.
*Per Thörn är utgivare av fanzinet STORNO |
