De samiska shamantrummornas membranbilder är teckningar på trummornas hudparti, d.v.s. membran. De är den magiska världsbildens kosmogram: en lagring av symboler för magiska företeelser, shamanens mikro- och makrokosmos. Enligt konstvetenskap och bildsemiotik definieras membranbilderna som aggregationsbilder, d.v.s. ett löst konglomerat, en anhopning av olika grafiska symboler utan inbördes sammanhang och utan någon enhetlig kompositionsprincip. Ett visuellt uttryck accepteras nämligen av dessa discipliner vara meningsfullt om de är enhetliga i tid och rum: de skall vara en direktbild av verkligheten eller av ett abstrakt begrepp. En bild skall vara en avbild enligt ytans två dimensioner, och den tredje, djupet skall återges genom olika perspektivsystem.

De magiska bilderna kan man dock inte definieras enligt värderingarna av vår kulturhorisont. Man bör sätta sig in i det magiska tänkandets logik ‹såvitt det går‹ och undersöka, vad det är för funktion som dessa visualiseringar haft ‹och fortfarande har. Vad är det för kognitiva faktorer som ger dessa visuella uttryck mening?

Enligt våra förväntningar skall en bild betraktas i stilla lugn och ro, eftersom de är ögonblicksbilder av en frusen verklighet. Membranbilderna och de övriga magiska bilderna är däremot visualiseringar som skall kunna följa ett förlopp, de magiska ritualernas förlopp. De skall kunna följa ritualernas alla skeenden, och detta även i det förflutna och i det framtida.

På de samiska shamantrummornas membranbilder uppnås visualiseringen genom att ett magiskt föremål, en visare, placeras på membranens aggregationsbild och sättes i rörelse genom slag på membranen. Genom denne visare får det grafiska konglomeratet en tidsdimension och man åstadkommer således en visualisering som är systematiserad av en kognitiv kompositionell enhet. Membranbilderna är i funktion enbart under själva ritualen, d.v.s. i ett aktiverat tillstånd och upphör vara en meningsfullt uttryck annars. .

Detta gäller även övriga magiska visualiseringar. Sandmålningarna skall (skulle) t.o.m. förstöras efter ritualen. Den magiska visualiseringen av navahoindianerna i form av sandmålning, vilken är tänkt att förstöras under ritualen. Shamanen har tecknat den blivande sandmålnin-gens struktur. Därefter sätter sig ritualdeltagaren mitt i bilden och tecknar sina egna motiv. Båda sjunger det som tecknas.

Jag har undersökt membranbilderna som grafiska signaleringar som återger ritualernas narrativa talakt/talhandling. Talakter/talhandlingar är en lingvistisk term, och man menar handlingar som man utför med hjälp av språket. Den senaste forskningstrenden är att man vill undersöka den rena talakten/talhandlingen oberoende av det språkliga. Ritualens narrativa talakt/talhandling är shamanens speciella sång, shamansången, på samiska noiteluoteh. Under hela ritualen sjunger shamanen sin noiteluoteh. Han berättar de magiska krafternas aktuella effekter och indikerar detta med visarens väg på membranbilden. Denna speciella shamansång är bara i början i klartext, texten vokaliseras vid senare skede av ritualen, d.v.s. shamanen sjunger enbart vokalerna av texten. Genom denna vokalisering passerar shamanen en språklig tröskel som finns mellan det strängt taget språkliga och den rena talakten/talhandlingen: den vokaliserade shamansången definierar jag som den rena narrativa talakten/talhandlingen, som frigjor sig från det språkliga.

Visaren indikerar sångens mening när den vokaliseras, därmed även ritualens övriga deltagare skall kunna följa den magiska omvandlingen, metamorfosen som inträffar just i detta skede. Membranbildernas aktivering med visaren är därför ett mycket lämpligt undersökningsmaterial när man vill studera narrativa talakter/talhandlingar: de blir nämligen visualiserade. Genom studiet av visarens användning kan man således följa de mest genuina åskådliggöranden av talakter/talhandlingar, just när de blev oberoende av språkliga egenskaper: återgår till det ursprungliga. Det var nämligen med all sannolikhet talakterna/talhandlingarna som var människans tidigaste språkliga uttryck innan det egentliga fonologiska, morfologiska och sist de syntaktiska kategorierna byggdes upp i skilda språken.

De samiska shamantrummornas membranbilder är de symbolrikaste bland alla membranbilder och lämnar således den mesta informationen. De bevarade trummorna är från 1600-talet, men undersökningen av dessa membranbilder kan även vara vägvisande för studiet av förhistoriska grottmålningar, klippristningar. Membranbilderna är nämligen magiska visualiseringar som bevarade människans mest ursprungliga visuella uttryck från den magiska kulturhorisonten. Det gäller att utröna principerna bakom denna helt annorlunda visuella organisationen, eftersom genom dessa principer kan vi nå det språkliga uttryckets ursprung och jämte det tidigaste modellerna av människans tänkande.

Den magiska shamansången: noiteluoteh
Shamansången är unik i Skandinavien, men inte när det gäller bredare, eurasiatiska sammanhang. Detta kan man erfara främst på uralbergets trakter där folk talar besläktade språk med samiskan, hos t.ex. samojederna (Lehtisalo 1924), liknande narrativ talakt beskrevs också hos evenkerna/tunguserna (Eliade 1964:39), hos jakuterna (Findeisen 1957:41), hos burjaterna (Harva 1938:454), hos vogulerna (Kannisto 1958:285f,414) och hos syrjäner (Lach 1926:54 f). Längre norrut/österut bland eskimåerna berättas om likadan narrativ talakt (Rasmussen 1929:228 f), dock är trummornas membran hos eskimåerna inte dekorerad med grafiska symboler.

Den narrativa shamansången har en säregen rytmisk utformning. Den är en lång, rytmiserad talakt som delas upp till 12/13 taktenheter, därav den 13:e är paus för andetag (Tirén 1942:27). Vid ritual med trumman markerar man taktantalet med slag på trumman. Det var rytmen som styrde: text, rytm och melodi skapar varandra (jämför med musikens monodiska princip). Vissa av dessa narrativa talakter/talhandlingar är oerhört långa, «oändliga» (Fellman 1906:II:219f) genom tillsats av fyllnadssyllaber. Dessa är vokaler som ofta kommer inom orden med det självklara syftet att förlänga det. Vissa etapper i den magiska ritualen förlänges således för att förhala shamanens perception i väntan på ritualens höjdpunkt: metamorfosen.

Även mimik och gestik var en viktig beståndsdel av dessa narrativa talakter/talhandlingar. Shamanens ansikte förblir lika uttrycksfullt som vanligt (Hogguer 1928:131), «glädje, sorg och annat» som uttrycks således: sinnestillståndet är inte extatiskt, utan mycket samlat. Rörelser beskrevs också noggrant (Wustman 1956:135) som jämföres med dansartade rörelser.

Det finns alltså grundläggande konventioner, som shamansången har att ta hänsyn till för att åstadkomma det rätta. Detta att kunna förstå shamansången, gäller både för shamanen i förhållande till sig själv, men även i förhållande till andra personer. Melodi, rytm och taktenheterna tillsammans gör shamansången kodbar. Förståelsen ökar naturligtvis om den som sjunger också med gester eller mimer illustrerar det som sjunges. När sången tar andra vägar, d.v.s. vokaliseras kan gester och mimik ha en särskilt stor betydelse. Man imiterar noggrant djurens läte eller gudomligheternas och människans röstklang om man beskriver en person (Launis 1906:XII).

Mycket anmärkningsvärt vad Lehtisalo skriver, nämligen att exakt samma syllaber och kodord kan identifieras hos andra nordeurasiatiska folk på besläktade finsk-ugriska språkområden (1937:5 f). Imitationer av vissa djur går också till på samma sätt vid rituella tillfällen hos samojederna (1937:22 f). De mimetiska rörelser och gester är nästan identiska med tschukschernas rituella danser (Jochelson 1928:220).

Shamansångens vokalisering: den narrativa talakten frigör sig från det språkliga
Den samiske shamanens magiska sång i klartext blir senare en vokalisering av texten, detta innebär att även språket genomgår en metamorfos, det återgår till den rena talakten/talhandlingen. Denna vokalisering är inte en simpel reducering av texten till betydelselösa läten i medvetslöst tillstånd, utan shamanens metod att återvända till ett protospråkstadie, d.v.s. till språkets ursprung. Märk väl «identiska syllaber» hos samojederna. För shamanen är talakten med enbart vokalfonemerna helt begripliga för honom själv och för den mest invigda, t.ex. för den unga kvinnan som «jojkar honom tillbaka»1 från det undermedvetna tillståndet (se senare). På detta sätt, att språkligt återgå till det ursprungliga vill han möjligen nå sitt undermedvetna («DNA-minne?»), som han bedömer vara lika ursprungligt. Han styr sina tankar enbart med talakten/talhandlingen, oberoende från det språkliga: han upplever det undermedvetna vara av samma kategori av tänkande, som vokaliseringen av en klartext. Vokaliseringen av sången är nämligen det viktigaste i ritualens förlopp vid slutskedet. Shamanen står inför det avgörande: att kunna nå det förändrade sinnestillståndet, att nå det undermedvetna ‹kunna tänka perfekt.

Anklagelser mot samernas shamaner i rättegångsprotokoll från 1686-87 lämnar oss information om hur membranbilden användes inom ritualens holistiska uttryck såsom visuellt uttryck vid sidan av den verbala komponenten, nämligen den magiska shamansången: «Nyttjande av trumman, sjungande av trollsånger». Dessa «trollsånger» (Tirén 1942:58; Pentikäinen 1984:135) beledsagar inte bara invigningen av en shamantrumma utan var även den verbala delen av ritualen, «besvärjelse» enligt protokollen (i Tirén 1942:58; Pentikäinen 1984:135). «Nyttjande av trumman, sjungande av trollsånger» ‹som det står i rättegångsprotokollen innebär alltså att den verbala/narrativa och visuella upplevelsen sammanflätas då trumman används. Den rituella synkretismens narrativa egenskaper visualiseras.2 Detta dels för att skapa en simultan visuell-verbal upplevelse, dels för att åskådliggöra det transformativa förloppet vid slutet av ritualen, då sången blir svårbegriplig för de flesta av ritualens deltagare p.g.a. tillskottssyllaber inom ett enda ord, och vokaliseringen (Tirén 1942:30). Vokaliseringen är mycket systematisk, eftersom shamanen fortsätter det narrativa förloppet efter att både visaren och den vokaliserade sången stått stilla ett tag. Detta betyder att han ännu inte nådde den önskade effekten. Vokaliseringen består alltså fortfarande av betydelsebärande segmenter (koder) i talakten/talhandlingen.

Vokaliseringen - d.v.s. den rena talakten/talhandlingen fritt från det språkliga - underlättar även den märkliga andningstekniken. De långa taktenheter utan andetag är shamanens metod att framkalla syrebrist i sin organism. Detta hjälper säkerligen shamanen att nå det önskade förändrade sinnestillståndet. Medicinskt orsakar syrebrist i kroppen kramper i muskulaturen - dock inte medvetslöshet!

I detta skede av ritualen ingår även den improvisatoriska strax före höjdpunkten, metamorfosen då nåiden vokaliserar sin narrativa sång för att med den rena talakten kunna följa den magiska transformationen. Improvisationen är en viktig beståndsdel inom den rituella synkretismen och den är ett grundläggande inslag inom det narrativa förloppet. Här kan man se, hur den ledande rollen inom ritualens förlopp växlar mellan de olika uttryckskategorierna (visuella, mimetiska, dans och akustiska) inom det holistiska rituellt-synkretistiska uttrycket. Det oväntade spelar vid detta skede i ritualerna en viktig roll. Detta oförutsebara är inte något som enbart accepteras utan i själva verket något som förväntas. Shamanens förmåga att åstadkomma inventioner och transformationer inom den magiskt-mytologiska ramen är mycket uppskattad. Ritualen bygger nämligen på detta och därför växer behovet av en bildkomponent fram som även visuellt kan återge den rituella synkretismens narrativa-transformativa struktur3. Shamanens magiska sång med den speciella andningstekniken utgör den verbala komponenten inom detta rituellt-synkretistiska uttryck, i vilket aggregationsbilden är den visuella komponenten. Dessa narrativa shamansång-texter speglar membranens bildvärld. Kosmologiska och mytologiska teman dominerar vid sidan av de magiska texterna. De mytologiska och kosmologiska föreställningarna är helt integrerade inom den rituella-synkretismen. Varje företeelse som avbildas på membranbilderna har en roll i shamanens kosmologiska konception. Händelseförloppet --som företeelsen är bunden till-- återberättas och överföres till den aktuella situationen som divinationen syftar på. Samtidigt innebär detta att man demonstrerar sitt medvetande om att den aktuella situationen framkallas och avgöres av magiska krafter. Detta framförs genom det narrativa förloppet som just härigenom får sin viktiga roll. Därför gestaltas alla uttryckskategorierna med hjälp av det narrativa förloppet inom den rituella synkretismen.

Den samiske shamanens narrativa noiteluoteh i samband med «nyttjandet av trummans membranbild» (Tirén 1942:61; Harner 1983:7) är reserverad enbart för shamanen. Andningstekniken och det undermedvetna tillståndet innebär nämligen rdödsrisken om shamanen går för långt. Lägg märke till «duellerna» mellan shamanerna som nämns av Hultkrantz (1973:30), se även shamansång-duellen mellan Väinämöinen och Juhakainen i finska nationaleposet, Kalevala. Den unga kvinnans roll är avgörande att kunna jojka shamanen tillbaka från det undermedvetna - annars är han dödens. Ofta kan han själv inte komma tillbaka från det undermedvetna tillståndet. Genom den unga kvinnans talakt/talhandling kommer shamanen tillbaka till det medvetna sinnestillståndet. Hon börjar med vokaliserad text och gradvis övergår till klartext med vokaler-konsonanter: hon passerar också tröskeln tillbaka, genom den omvända talhandlingen för hon shamanen tillbaka till det medvetna. Ritualens deltagare sjunger också härmande shamanens sång, dock endast i början, och ritualdeltagarna följer inte shamanens andningsteknik och vokalisering. De kan följa shamanen enbart till gränsen, innan den magiska omvandlingen, metamorfosen börjar. Bara shamanen kan tekniken att nå det undermedvetna - med livet som insats.

En lappmarkmissionärs föreställning av nåiden under trummandet i trance, då djävulen hugger sina klor i honom (1671)

Noiteluoteh-texterna kan ibland vara mycket korta och bestå av bara två ord, men i vissa fall enbart ett enda. Det är således de långa (²oändliga²) upprepningarna (en magisk nödvändighet) som bestämmer det narrativa förloppets längd. Upprepningarna under ritualerna är en ackumulation av ordets ‹det magiska begreppets‹ kraft. Det är först när man undersöker den samiske shamanens sång som man förstår meningen med de korta texterna: visaren står stilla på en enda grafisk symbol på membranbilden om han vill påverka tillhörande magiska begrepp och han sjunger då ett enda ord med begreppets alla attribut som utgör resten av texten. Detta kan även förklara förekomsten av ibland rätt så långa rader av synonymer till ett magiskt begrepp. De långa upprepningarna av synonymerna resulterar vanligen i en variation genom att shamanen sätter till en ny stavelse, vilken har stor magisk kraft. Dessa variationer är grunden till divinationens slutliga mål, nämligen inventionen.

Det är detta som ritualens deltagare väntar på och varje förändring har en magisk innebörd. Man bör också lägga märka till att dessa korta shamansång-texter varierar vad rytmen beträffar. Rytmen har också stor betydelse inom det rituella. Hit hör också tillfogade stavelser p.g.a. en rytmiseringsavsikt.

****
De magiska ritualernas förlopp undersöktes mest framgåmgsrikt av strukturalistiska metoder inom kulturantropologin. En teori ‹utarbetad av Piaget‹ om att de magiska ritualernas förlopp lär vara sammansatta såväl av «structur» som «aggregat» har genomgående gjort sig gällande bland forskarna i de discipliner som befattar sig med denna kulturhorisontens uttrycksformer. Den axiomatiska delen i det rituella förloppet betecknade Piaget som «struktur» och den improvisativa som «aggregat»: Aggregation (= aggregat) är byggda av element som är oberoende av de sammansättningar i vilka de ingår.» (Piaget 1972 a: 18-19). Piagets franska ord kan bäst översättas till svenska såsom «aggregation» för att undvika språkligt missförstånd.

Membranbildernas aggregationsbilder delas upp enligt min tes även på strukturfält och aggregationsfält. Det centrala gruppen är det s.k. peive-korset med gudarna, mellan korsets och kantlinjens symboler finns mittfältets fria symboler för magiska krafter. Visaren som står för aggregationen på membranbilden är aktiv på mittfältet: om den når korset eller kantlinjen upphör ritualen. Korsets och kantlinjens symboler är således strukturfälten och visaren med mittfältet är aggregationsfältet.

Detta är ett s.k. dubbelt system, som även kallas minimal-system. Sådana anses vara t.ex. olika diagram och även notskrift som är en mellanting mellan bild och skrift. I ett dubbel/minimal-system ställs minst två aspekter mot varandra, där förändringar i tid och rum medges. Detta är även kännetecken för all s.k. scriptoid signalering.Denna kategori av grafisk signalering präglades av den kognitiva språkforskningen. Man anser att förhistoriska hällristningar, klipp- och grottmålningar är scriptoids (Blench 1997:20). De anses således syfta till att visualisera språkliga kategorier och som sådana är förelöpare av olika protoskrifter (Blench 1997:22). Blench anser att «komplexiteten» av dessa grafiska system illustrerar, hur skriftens förstadier kunde utvecklas. Han kallar dessa för «scriptoids», eftersom «something more, than representation is at work, and this is usually argued to be a symbolic system» (Blench 1997:20). Detta «something more, than representation» är enligt min åsikt visualiseringens syfte att återge den narrativa talakten/talhandlingen.

En annan språkforskare, Bouissac betraktade dessa förhistoriska bilder t.o.m. som raka bevis på språkets (!) existens i paleolitikum (Bouissac 1997:53-62). Inom språkforskningen gör man dock noggrann skillnad mellan talakter/talhandlingar å ena sidan, och det fonologiska/morfologiska fenomenet av ett bestämt språk å den andra, d.v.s. det språkliga. En undersökning av talakter/talhandlingar anses av den kognitiva lingvistiken inte nödvändigtvis vara beroende av ett bestämt språk. Magiska ritualer existerade säkerligen redan inom en kulturkrets som ännu talade ett protospråk, detta bevisar ju att talakten frigörs genom shamansångens vokalisering. De magiska förvandlingarna vill man även språkligt återge, således får man åstadkomma olika varianter av ett enda morfem: på detta sätt uppstod enligt min uppfattning olika s.k. böjningsmönster. Språkets morfologi kanoniserades alltså sannolikt under ritualerna när hela kulturkretsen med gemensamma koder för all kommunikation var samlad. Den narrativa talakten/talhandlingen gestaltade således - som bevisas genom talakt med enbart vokalisering - alla blivande språks lexikala och grammatiska morfem genom talakter/talhandlingar vid rituella tillfällen.

Detta bevisar alltså att talakter/talhandlingar föregår kronologiskt just det som man definierar såsom ett språk. Shamansångens vokalisering under ritualerna med den samiska shamantrummornas membranbilder var/är ett förverkligande av denna ursprungliga, preexisterande talakten/talhandlingen.

Membranbildernas visuella organisation är av samma anda och princip som de omtalade förhistoriska ristningarna. Eftersom vi även i våra dagar kan bevittna ritualer med magisk visualisering på dessa membranbilder är studier av dessa även vägvisande i hur man skall uppfatta övriga magiska visualiseringar, men även förhistoriska klippmålningar/hällristningar. En slutlig definition av dessa visualiseringar kan förväntas genom ytterligare studier med kognitiva språkforskningsmetoder. Shamanens vokaliserade noiteluoteh är en narrativ talakt/talhandling och ritualen med visaren på membranbilderna är visualisering av denna talakt på membranbilderna. Shamanens sång och de magiska visualiseringarna bör alltid undersökas i aktiv funktion, vid rituella tillfällen, i samspel som ett enda uttryck.

På de samiska shamantrummornas membranbilder åstadkommer shamanen en scriptoid signalering av de kunskaper han har om magiska krafter och om kosmologisk ordning. En undersökning av denna kunskapens organisation kan underlätta förståelsen av tänkandets processer som framföres genom den narrativa talakten. Det är en strukturering, och all strukturering möjliggör en idéernas prövning och utveckling. Här användes verbal (narrativ) och visuell (scriptoid) kontext. På grund av sitt innehåll och sitt system är membranbilden en scriptoid signalering. Trummans membranbild förvandlas därmed till ett medium mellan det visuella och det verbala för att återge det narrativa och kan således uppfattas som ett visuellt språk.

Som sådan står membranbilden inte ensam, ty det finns magiska bilder av samma system i andra kulturer, men nyttjandet av en rörlig visare för att aktivera den samiska shamantrummans membranbild gör denna visualisering till ett intressant undersökningsobjekt: visaren som kompositionsenhet i en scriptoid signalering. Visarens rituella rörelse på membranens aggregationsbild visualiserar den rituella synkretismens tankemönster: det laterala tänkandet.

Aggregationsbildens viktigaste egenskap är dubbelsystemet (minimal-system). Denna dubbla systematiseringens essens består av detaljernas relation till varandra. Den rörlige visaren aktiverar - varierar och förändrar - de grafiska symbolernas permanenta relation på membranen. Visaren som rörlig kompositionsenhet i detta system åstadkommer alltså flera metastrukturer på den permanenta bilden och förmedlar shamanens verbala (narrativa) transformationer. Shamanens föreställningar om den kosmologiska ordningen var avhängiga av den struktur som avbildades på membranbildens strukturfält och genom visarens rörelse ändrades denna relation.

Tingen på bilden transformeras och tolkas enligt visarens vittnesmål, med hjälp av shamanens kognitiva ingripande i systemet. På detta sätt kommer shamanen fram till olika budskap med hjälp av membranbildernas scriptoid signalering vid divination/orakel: invention och transformation. Relationen mellan två motsatta företeelser uttryckes ofta genom transformationer av deras aspekter.Transformationer i det magiskt-mytologiska tänkandet är mycket viktiga. Den ena transformationen initierar nya transformationer: visuella-verbala; kognitiva-sensoriska. Transformationerna är inventiva och syftar till analoga förändringar av relationer mellan systemets element: mellan struktur och aggregation.

Inventiva och analoga tankefunktioner och tankesätt hör faktiskt inte hemma i vare sig det magiska eller det religiösa, utan är utmärkande för experimentell filosofi: karakteristiken är spekulativ, den visuella referensen är expansiv; strategin bygger på kognition. För att kunna utnyttja tanketransformationer krävs det att man använder inte bara minnet utan också att man har en förståelse för sin egen minnes funktion(!) och även dess form(!). Man får inte uppleva sitt eget minne som en passiv mottagare av uppgifter utan i stället som en aktiv, självständig och manipulativ möjlighet. Vad beträffar den kognitiva förmågan, ställs höga krav. Inte bara shamanen utan även betraktaren d.v.s. ritualens deltagare, måste - i viss mån - vara invigda.

De magiska visualiseringarna är en av komponenterna i det holistiska rituellt-synkretistiska uttrycket. Detta innebär att den magiska visualiseringens signaliseringsförmåga bygger på en scriptoid signalering. Visualiseringen som komponent inom ett holistiskt system förstärkes med en kognitiv komplexitet och med dess hjälp infogas visualiseringen i den holistiska helheten vid sidan av alla övriga uttryckskategorier som styrs av den narrativa talakten.

Membranens aggregationsbild visualiserar dels ett magiskt, dels ett mytologiskt tänkande som egentligen följer varandra i människans idéhistoria. Det ursprungliga, magiska tänkandet uppstod när människan blev uppmärksam på vissa sammanhang och på växelverkan. Detta magiska tänkande gjorde dock ingen skillnad mellan det relevanta och det icke-relevanta i sammanhanget. För den här typen av tänkande kunde allting vara alltings orsak, allting kunde förvandlas till allting. Ytterligare en egendomlighet i det magiska tänkandet var att det jämställde likhet med identitet och sålunda stärkte synonymerna begreppen. I det magiska tänkandet var det bildmässiga dominerande. Både i utformandet och i registrerandet av tankar kunde det visuella vara dominerande iföljd av dess scriptoid system.

Det mytologiska tänkandet följer efter det magiska tänkandets horisont; det sker dock en överlappning. Detta visar även membranbilderna och övriga magiska visualiseringar som presenteras här: indianernas sandmålningar och de olika australiensiska aborigines-kulturers koncentriska sandmålningar. De har en specifik föreställning om tid och rum. Rummet uppfattas här inte som en kontinuitet utan som en aggregation av företeelser. Det mytologiska rummet har alltid varit ett mycket slutet system även i kosmologiska dimensioner. P.g.a. detta är ett byte av plats till en annan plats oberoende av tiden. Tiden kan manipuleras. Man kan gå tillbaka i tiden genom att använda vissa formler och tiden kan krympas eller expanderas. En och samma företeelse kan dessutom ha olika betydelse beroende på tid och rum. Det mytologiska tänkandet uppstod när människan kände en längtan efter en förklaring till olika fenomen - men saknade tillräcklig kunskap. Myterna försöker förklara de olika fenomenen. Den mytologiska kosmologin kan genomgå olika omvandlingar. Membranbildens scriptoid system lämpar sig ytterst väl för att visualisera detta.

Membranbilden fungerar som en visuell förlängning av shamanens medvetna och undermedvetna. Den inre modellen formades under kontroll av aggregationsbildens scriptoid-modell, såsom en förmedlare mellan den inre världen och sinnevärlden. Shamanen får kontakt med sitt undermedvetna genom att han utgår ifrån att det har samma struktur som det medvetna och vidare att det också fungerar i analogi med det medvetna. Han upplever det undermedvetna som han kan nå via ritualen som en förlängning av det medvetna. Han upplever de två medvetandetillstånden som analogt fenomen. Hans tänkande formas genom den narrativa talakten/talhandlingen och ger honom en speciell styrka och energi till att sammanföra medvetandet med det undermedvetnas dolda nivåer, med sinnevärlden.

Shamanen uppfattar alltså de undermedvetna nivåerna i sina tankeprocesser som ett kontinuum av sitt medvetna, det kognitiva jaget. Han upptäcker möjligheten till detta genom sitt tänkandes dualistiska karaktär. Han känner till detta, och han behärskar konsten att förlänga vissa (önskade) moment i tankeförloppet genom att förhala narrativa talaktens/talhandlingens förlopp, som formar hans tänkande. Han utvecklar sin inre modell således under kontroll av ett narrativt förlopp, genom vilket han formar sitt vetande. Allt detta hjälper shamanen att avpersonalisera sitt tänkande och han når på så vis ett «högre» medvetandetillstånd: det undermedvetna.

Tankeexperiment i detta tillstånd formar hans slutsatser. Tankeprocesser i det undermedvetna tillståndet är enligt hans uppfattning en realitet. Det ena äar en transformation av det andra genom en kontakt som han själv upprättar. Han tolkar symbolikens kraft som bärare av magisk energi. Denna magiska energi var resultatet av ett sammanträffande mellan olika nivåer av det medvetna och det undermedvetna.

Ritualerna syftar till att behålla den naturliga balansen mellan de företeelser som manipuleras. Därför går den rituella synkretismens händelseförlopp enligt bestämda regler. Den viktigaste tankeprocessen är ett återgivande av naturen genom bildliga associationer, vilka är tänkandets grund. Förklaringarna utgöres av liknelser.

Membranens aggregationsbild är en visuell representation av något abstrakt som inte kan återges i en direkt visuell form, enhetlig i tid och rum. Aggregationsbilden refererar därför till olika tidssekvenser (nuet - samt framåt och bakåt i tiden). Den avbildar en hierarki mellan de avbildade företeelserna och visualiserar inte bara ett enda påstående, som den direkta bilden, utan visualiserar även möjliga skeenden. En visuell representation av en aggregation, bestående av abstrakta idéer, är en mycket effektiv form av uttryck, men en sådan bild kräver att betraktaren är invigd. Aggregationsbilden har ett kognitivt krav. En sådan visuell representation kräver vidare ett långt bakomliggande experimenterande av avbildaren och betraktaren. Den visuella representationen är förenklad och detta gör det lättare att representera den kognitiva strukturen.

Rituell-synkretism är en kulturell term, och kulturella termer kan beskrivas enligt deras interna struktur och enligt deras utövandeformer. Aggregationsbilden på membranen utgör den rituella synkretismens visuella uttryck. Det är ritualens narrativa talakt/talhandling som skapar aggregationsbilden. Shamanen vill visuellt informera ritualens övriga deltagare om sitt sinnestillstånd på väg från det kognitiva till det undermedvetna på membranbilden. Genom visarens rituella väg på membranen vill han förtydliga den narrativa talakten när denna - shamansångens text - går över till vokaliseringen. Den samiske shamanens narrativa talakt synkroniseras enligt den rituell-synkretistiska modellen på en scriptoid representation som visuellt kan återge ritualens narrativa talakt och transformativa egenskaper. Med hjälp av strukturfältet och aggregationfältet (inklusive visaren) på membranbilden kan ritualens deltagare följa den narrativa talaktens transformativa förlopp.

Den rituella synkretismens visualisering av den narrativa talakten, aggregationsbilden, är inte bara ett alternativt uttryck bland de övriga uttryckskategorierna. Membranbilden och alla andra magiska visualiseringar som presenteras här är ett visuellt språk som realiseras genom ett scriptoid system. De är ett uttyck som själv kan återge det narrativa, men som i ett visst skede inom ritualen till och med kan styra tänkandet.

Genom att få insikter om den mest ursprungliga formen av den narrativa talakten/talhandlingen, nämligen den magisk-rituella, får vi även en uppfattning om vilka strukturer som kommer att reglera vårt moderna språk och tänkande.

Noter
1 Det svenska ordet jojka kommer från det samiska verbet juoi-gat. Den belgiske musikforskaren Fetis (se hos Emsheimer 1950:78) skrev: «Les lapons sont les seul peuple, qui ne chante pas». Detta uppfattades vara så originellt att även andra musikforskare citerade gärna. Man kan däremot inte veta vad det var för jojk, som Fetis har bevittnat, eftersom en hel del av jojken är av utpräglad narrativ karaktär, och således inte alls just ett traditionellt sjungande som avses. Moberg skriver ju att jojken är «sublimeringen av livserfarenheterna» och syftar således inte till ett vanligt sjungande.
2 Om ämnet läs författarna som Meletinskij, Toporov, Greimas, Levi-Strauss 1964, Levi-Strauss och Barthes).
3 Om ämnet läs författarna som Barthes, Berlyne, Eco, Greimas, Lotman & Uspenskij, Meletinskij, Toporov.