Otomi indianernas från Hidalgos stats offergåva. Mat, drick, arbetsredskap, guitarr och den avlidnes kläder..

Ofrenda mestiza. Ciudad de Tlaxcala. Sobre la mesa, calaveras de chocolate, azúcar y amaranto. Licor de tequila y adornos de papel «china»

De dödas fester och ritualer
Dagens värld är präglad av ett antal ritualer som förverkligas i formella och konventionella sammanhang, vars budskap och funktion är av politisk, ideologisk och religiös karaktär. Och dess bekräftelse finns i alla sociala grupper. I det moderna Mexico visar dödsriterna de mest avlägsna tiders uttrycksformer och blir en del av kollektivets mentalitet och samvaro. Den religiösa betydelsen av förfädersdyrkan (inte dödsdyrkan) kan förstås med utgångspunkt från en djup livsfilosofi. Denna har funnit starka uttryck i mänskilghetens utveckling bland indianska folkgrupper från förr och nu, och med det moderna Mexicos avindianiserade befolkning.

Till sina förfäders ära har den prehispaniska människan i olika tider lämnat sina spår i skulpturer, masker, kullar, kodexar, gravar och offer till de döda. Bland de prehispaniska skatterna som refererar till döden utmärks «Cuatlicue», jordens, livets och dödens gudinna, funnen i sjunde graven på Monte Albán. Av samma värde är «livets och dödens huvud» funnen i Oaxaca, tillverkat i lera, där högra ansiktshalvan föreställer livet och vänstra döden.

Till denna arkeologiska rikedom kan man lägga de kulturella underverk som de överlevande indianerna har bidragit med. Dessa arvtagare till de utomordentliga prehispaniska civilisationerna och en bred, atavistisk kultur har bidragit, trots femhundra år av ensamhet, till utformning av mexicanens identitet.

Festligheterna på De Dödas dag är en typiskt mexicansk tradition som har sitt ursprung i den prehispaniska epoken. Från och med den spanska kolonisationen etableras en religiös synkretism, som påverkar denna festlighet. På 1900-talet ser vi den nordamerikanska kulturens påverkan med firandet av Halloween-dagen, speciellt i städerna.1

Blandningen av den Mexikanska traditionen med yttre faktorer är möjlig bland annat för att folkets liv är dynamiskt och byggs med inre förändringar och påverkan från andra kulturer. Allt detta är beroende av de sociala, kulturella, ekonomiska och politiska omständigheterna i varje historisk epok. Den mexikanska ekonomiska och sociala utformningen möjliggör närvaron av olika sociala grupper med sina tillhörande kulturella uttryck och grad av påverkan eller lån från andra kulturer. Därför kan vi uppskatta den traditionella glansen, under festligheterna på De Dödas dag, av färgprakten i de indianska samhällena, med sina respektive offer där «de döda är levande» och deltar i grundbehov som att äta och dricka. Det är även möjligt att ta del av ritualen i städerna, med typiskt urbana kännetecken: ståtliga altarer, dödskallar av choklad, skelett av godis och det utsökta brödet till de döda som bakas enbart för dessa dagar. Det är även möjligt att besöka kyrkogården som är det symboliskt religiösa rummet där interaktionen mellan de levande- och de dödas värld sker. Det finns marknader både inomhus och utomhus, lika väl i staden som på landet. Det är en mexikansk tradition att lägga offer på gravarna, äta vid äre templet och spela olika typer av musik under likvakan. Med detta försöker man att upprätta en kommunikation mellan de levande och de döda.

Dödskallar i socker uppvisade till försäljning i «Alfeñiques marknad». Toluca stad.

De dödas små lådor i socker. Man brukar ge dem till sina vänner och arbetskammarater.

På landet och i synnerhet i de indianska samhällena revitaliserar festligheterna och ritualerna på De Dödas dag familjedynamiken. Kvinnans roll, framförallt moderns, bekräftas genom att hon fyller de olika funktionerna inom familjen. Hon är ansvarig för städning, inköp av matvaror för offret, matlagning, pyntning, utläggning av gåvan och alla andra aktiviteter som möjliggör kontinuiteten av traditionen och den kulturella religiösa riten. Denna händelses organisation tvingar familjen att genomföra en del förberedelser flera dagar i förväg. Denna dynamik inbegriper även återvändandet av emigranter, både nationella och internationella. Dessa bidrar med ekonomiskt stöd till inköp av gåvorna och berikar samtidigt festligheterna med nya kulturella inslag.

Utgångspunkten för denna tradition är uppfattningen av att alla döda besöker de levandes hem för att delta i dessa festligheter. Därför är gåvorna oundvikliga. Man offrar de maträtter, drycker, frukter och sötsaker som förfäderna föredrog. Detta åtföljs av vaxljus, kopal, stark rökelsearom, bröd till de döda utformade till dockor, månar, cirklar med kors, vilda blommor, piroger, sötsaker, pulque (slags alkoholdryck), öl, brännvin, tequila, atoles (majsdryck), cempasuchil-blommor2, nubes-blommor, gladioler, sammet, coronilla-blomma, läsk, chili con carne, majskolv, sötpotatis, cigarrer och alla de matvaror som är typiska för regionen. Gåvorna till döda barn består av bröd utformat till ett barn, godis, mjölk, leksaker, bilder av änglar och fotografier av döda barn.

tare, för att senare vandra till kyrkogårdens gravar. Där rengörs gravarna försiktigt och gåvorna läggs fram. Man tänder vaxljus, lägger blommor, häller vigvatten och sedan ber man för de döda. Kyrkogårdarna står fulla med människor ända till gryningen. Mexikanska kökets typiska delikatesser läggs på gravstenarna. Maten stillar de avlidnas hunger; dessa tar matens väsen till sig och på detta sätt kosumerar de de levandes gåvor. Drycken stillar de avlidnas törst, därför sjunker nivån i dryckesskålarna. Ljusstakarna ger renhet åt de döda och cempasuchil-blommans stig visar den avlidne vägen till hemmet där gåvorna finns för att denne inte ska gå vilse. På samma sätt, hjälper korset den avlidne att hitta vägen och symboliserar samtidigt tillåtelse för att den dödes själ att lämna himmelen. Brödet symboliserar den broderliga inbjudan för den nykomna. Blommorna betyder renhet och ömhet. Kopalen och rökelsen avlägsnar onda andar, är lovordingivande, representerar gåvan till Gud och enar givaren med mottagaren. Vattnet, livets källa, ges till de avlidna för att stilla törsten efter den långa resan.

Den 2 och den 3 november tar man bort maten från gåvorna och delar den med släktingar och vänner. På detta sätt, överför riterna en kulturell process i vilken socialisationen utökas från den närmaste familjen till att även gälla släktningar och vänner genom att de deltar i de gemensamma offentliga riterna och utbytet av gåvorna. Dessa riter är socialisationsmekanismer genom vilka folket uttrycker sig kollektivt med anknytning till sina förfäder. Riterna är även ett sätt att förstå dikotomin livet - döden som uttryck för den religiösa och kulturella identiteten. Av de talrika offentliga ritualerna som finns inom katolicismen, representerar De Dödas dag och festen till jungfru Guadalupes ära, kulturella och sociala händelser som ger individen, familjen och den troende befolkningen ett själsligt förtroende. På detta sätt löser man de existenciella frågorna om livet och döden.

Ritualen på De Dödas dag byggs av de avlidnas själ, naturens gåvor som blommor och vatten och människan med hennes egna skapade ting som ljus och bilder. Riternas handligar som en kosmisk och mental kraft, med ursprung i kollektivt beteende blir en konvergens mellan naturen, samhället, kulturen och religionen. Riterna enar människans underkastelse till det gudomliga både som individ och familjegrupp i en aktion som är tillåten och bekräftad av kollektivet. På detta sätt utgör den rituella utövningen i kombination med riter och gåvor en kulturell process där majoriteten av befolkningen deltar som en del av det sociala livet i Mexico. Diverse sociala, kulturella och undervisningsinstitutioner ger sitt bidrag genom att lämna gåvor.

Av samma betydelse som skolorna och andra kulturella institutioner organiserar om gåvor, dödsskallar och berättelser om ämnet. Teaterpjäser som «El Fandango de los Muertos» (De Dödas Fandango) och de olika konstnärliga uppträdanden som sätts upp under sista veckan i oktober bevisar kontinuiteten i en tradition som identifierar en mexikan. Härvidlag, är det värt att nämnas Alfeñiques marknad3 som byggs upp vid städernas portar för denna festlighet. Konditorerna, förvandlade till äkta kostnärer, gör skellett, dödsskallar, små gravar, djur, musikorkestrar och andra yrken med tyg, papper, choklad, trä, lera, tuggummi och andra ingredienser som är vanliga i folkets konsumtion4. Genom att abstrahera vetenskapens mening i människans liv fortsätter man i den nutida Mexico att ha döden som en rar kamrat och samtidigt en obönhörlig fiende som man fruktar och som skapar ångest för livet samtidigt som man leker, förlöjligar och skämtar om den. Folkligt kallar man döden med ironiska och respektlösa smeknamn som den skalliga, den beniga, den spinkiga, den stortandade, skyltdockan. Bevis på detta är satirer, skämt och skoj, sonetter, metaforer, sånger, bilder, karikatyrer och parodier som i skelettform representerar politiker och kända personer inom landet, staten eller staden. Under de första dagarna i november cirkulerar det dikter kallade för «dödsskallar» överallt. Dessa, som skrivs som gåvor berättar om texten på gravstenarna i förväg och utgör även en skarp kritik. I texterna har döden förlorat makten att skrämma och istället blivit en trogen medhjälpare för de männikor som bidrar med att etablera rättvisan på jorden.

I dagens mexikanska städer följer dessa dikter dödens ritual och bidrar till att påpeka om misären och orrättvisorna i samhället genom hånandet av politiker och korrupta regeringsmän i en makaber fest som ej har motsvarighet någon annanstans i Latinamerika.

«Offergåvors tävling» i Universidad Autónoma del Estado de Mexicos centralgård. De offergåvor tävlingarna är riksomfattande och deltar alla grundskolor, gymnasier och universiteter till licenciat nivå.