The word AFASIA means loss of language caused by cerebral disorder reflecting the continous progress of visual language versus textual language and pretends to be an example of its consequence.2

Marcel-li Antúnez Rocas senaste projekt utgör, på samma sätt som hans tidigare föreställning EPIZOO ett försök att «combines both human and technologi­cal elements in a real space and time».3 Kontakten mellan teknik och kropp upprättas med hjälp av ett yttre metallskellett som utgör, i stort sett, Antúnez Rocas enda klädsel, i övrigt finns det bara fyra maskinerna uppställda på den i övrigt tomma spelplatsen. Med hjälp av sensorer kopplade till dräkten/metallkonstruktionen styr Antúnez Roca robotarna, vilka bildar en grupp mekaniska musikanter. I scenens fond finns en stor duk på vilken video- och datagenererade bilder projiceras. Det är på denna skärm som den egentliga handlingen utspelas, berättelsen om Odysseus irrfärder, ackompanjerad av Antúnez Roca och hans robotorkester. Under en timmes tid får publiken följa Odysseus seglats, med början i krigets Troja, via äventyren med cyklopen och de andra varelserna som befolkar Homeros skröna, fram till uppgörelsen med friarna som samlats runt den trogna Penelopes bord. Sittande i en gammal sjukhussäng av järn färdas Odysseus kors och tvärs över det attiska havet.

Med hjälp av ny teknologi försöker Antúnez Rocas injicera nytt liv i det antika eposet. Han är en erfaren scenartist, 1979 var han med och startade den legendariska katalanska teater/performancegruppen La Fura dels Baus, en grupp som gjort sig känd för sina extrema och våldsamma uttryck. Inför gruppens senaste framträdande i Köpenhamn förra sommaren på den Copenhagen International Theatre utfärdades varningar till barn och gravida kvinnor La Furas spelstil har lånat många drag och attityd från aktionskonsten. Grunden för deras uttryck har enligt Mercè Saumell, verksam vid Institut del Teatre (Barcelona) och Universitat de Girona, sin förklaring i den samtida kulturens krav:

[M]odern sensibility requires a complex interaction of forces, a constellation of events, structure dynamism. Nowadays, the indeterminate, the likely, the many-sided have also invaded the stage, taking it away from unit-rules and the conclusive endings characteristic of Aristotelian dramatics. A spectacular image is asked for, which theatre sensitivity has not fully adopted, since historical inertia and the weight of dramatic conventions mean that it lags behind technological acquisition, and also in relation to theoretical speculations contributed by physics or philosophy.
Š
Because at the end of the 20th century some concepts such as the armoured individuality of the artist or the idea of finish and masterwork may be outdated. The new sensitivity, the perception born from zapping appears ravenous for stimuli and highly able to read a computerized and changing grammar, characteristic of our time. As a result, pluriartistic experiences and creations have become increasingly important in stage disciplines (up to now) specialized and labelled according to genre: theatre, dance, circus, opera, performance, ephemeral architectureŠ The impossibility of a unitary reality in our time has become tangible, and really contemporary dramatic representation reflects it. Thus the borders dividing performing arts vanish as contemporary stage creators, who use technology and media environment as artistic languages and not as auxiliary tools, act as generators and/or intermediaries of creative processes and not as artisans.4

I praktiken innebär detta ett uppdaterat gesamtkunstwerk, och lite längre fram i den ovan citerade texten hänvisar Samuell till föregångare som Wagner, Appia, Craig och Artaud. Istället för att vända samtiden och dess utveckling ryggen försöker La Fura skapa ett språk som är anpassat till den och utvecklar dess möjligheter. På detta spår arbetar Antunez Roca vidare i sina soloprojekt.

Centralt i AFASIA är tanken på att använda kroppen som gränssnitt. Genom sina kropprörelser kan Antúnez Roca styra, inte bara musikerna utan också, riktningen på videoanimationen bakom sig. När han sträcker ut ena armen, i en pose som påminner om den Stålmannen använder sig av då han flyger, rör han sig i armens längdriktningen (eller rättare sagt så rör sig bilden på skärmen åt motsatt håll så att en illusion av att han rör sig framåt åstadkommes). Det hela påminner om ett dataspel och rörelsemönstret hos Antúnez Roca blir lätt stiliserat, för att inte säga stereotypt. Rörelserna erinrar om de som kan åstadkommas av aktion dockor, av typen Action Man eller Masters of the Universe. Rent formmässigt påminner dräkten i AFASIA om den australiensiske artisten Stelarcs försök att utvidga den mänskliga kroppen potensialer. «The body is obsolete», är hans slogan och han har till exempel experimenterat med konstruktioner där hans kropp kan styras via energiflöden på internet och han har konstruerat en mekanisk extrahand. Skillnaden mellan Antúnez Rocas och Stelarc är att den sistnämnda inte är intresserad av att berätta en historia, Stelarc realiserar visioner med hjälp av sin egen kropp, ett slags levande organiska skulpturer. Tidigare har man också sett hur Laurie Andersen har förvandlat sin kropp till en instrument, men där Andersens konstruktion genererar en originell koreografi så uppstår motsatsen i Antúnez Rocas verk. I AFASIA reduceras aktörens betydelse mer och mer under föreställningens gång, detta har till viss del att göra med att han inte belyses tillräckligt, vilket beror på att strålkastarna hotar att slaska ljus på duken. Problemet är också att skärmens mått är för stor i förhållande till Antúnez Roca. Rent upplevelsemässigt tar också videofilmerna på skärmen över intresset, dessa är gjorda i en sensuell stil som uppvisar en estetik som påminner om La Furas föreställningar. De kladdiga, geggiga och slabbiga uttrycken lämpar sig väl för historien om Odysseus resor.

Så i hans öga vredo vi om den glödande pålen,/ kringspolad, medan han rörde sig runt, av det ångande blodet,/ Ögats hölje och bryn bortsvedda av hettan från pålen,/ hinnorna fattade eld och rötterna fräste mot glöden. [Š] Gräsligt han vrålade till, att runtom ekade berget;/ skrämda vi rusade bort därifrån, men pålen ur ögat/ ryckte han ut; rödfärgad den var av det flödande blodet.5

I ett uttryck som består av flera media som fungerar parallellt är det av vikt att man tilldelar de olika elementen likvärd styrka, annars dominerar lätt något över de andra. Under långa perioder glömmer man bort aktörerna på scenen eftersom det som händer på den vita duken är så intensivt. Man kan väl också fundera över om det finns något försvar för att återigen berätta den gamla historien om Odysseus, om det inte är att legitimera projektet med en gammal klassiker. Det kanske bara är ett uttryck för dålig fantasi. I ett synopsis till föreställningen förklarar Antúnez Roca att «the mistical background of that poem serves as the argument and the structure of the show, as well as it gives to the public a common ground for the compre-hension.»6 Genom att använda en välbekant berättelse kan man också mycket riktigt se möjligheter och problem med de uttryck som används i föreställningen. Berättarteknisk arbetar Antunez Roca med en polaritet mellan gammalt och nytt, anakronistiska detaljer som att cyklopen har en futuristiskt designad monitor till huvud, att uppgörelsen med friarna hemma på Itaka avslutas med att Odysseus sågar upp bordet med en motorsåg och att han anländer till hemmet med den vita springaren fastsurrad på biltaket, förstärker detta. Trots all teknik fungerar de inspelade analoga videosekvenserna bäst i föreställningen och räddar den från att förvandlas till ren teknikuppvisning. Vi kan också konstatera att cyborgen, föreningen mellan maskin och människa inte ännu realiserats på ett tillfredsställande sätt och William Gibsons vision av uppkopplingar med mikrochips direkt på hjärnan känns som en avlägsen utopi.