Målsättningen var att lägga fram förhållandet mellan psykologin, politiken och konsten. Möjligtvis var detta ett för ambitiöst projekt, eftersom det verkar som om konsten för den nutida politiken -åtminstonde i vårt Latinamerika- bara är till för dem som har råd att kunna konsumera den. Eller så är den en del av ett slagord under en valkampanj för de aktuella kandidaterna, då de lovar att ta hänsyn till de artistiska uttryckens utveckling och beskydda dess aktörer -i mecenatens anda- vare sig de är konstnärer, författare, film-skapare eller hantverkare. Men när det väl kommer till kritan händer det ingenting.

Och något som är ännu värre är det att både professionela psykologer och konstnärer har som vana att tycka och tänka «fel», vilket gör att de blir fiender till de aktuella makthavarna. Det som händer är att alla dem som med tanke och känsla går längre än det tillåtna och etablerade, tas för «omstörtande». Det har de rätt i. Originella tankar och kreativa känslor är instrument som alltid har omvälvat de dominerande ideologierna och dess antingen populistiska eller diktatoriska representanter vid makten, som kungar, kejsare eller moderna diktatorer.

Vad politikerna gör i en sådan situation vill jag inte uttala mig om. Som läsaren kanske redan mis-stänker, så tycker jag att de är som katterna -de ham-nar alltid på fötterna.

(Oversättning: Miguel Gabard)

* Ángel Rodríguez Kauth