I år har ARCO haft Italien som gästnation. Och det har varit Achile Bonito Oliva, Transavantgardets fader som har valt ut deltagarna bland landets gallerier. Valet föll på tolv historiska gallerier plus tolv andra med mer innovativa förslag som presenteras på ett ganska konsekvent sätt. De italienska gallerierna visar inte bara verk av italienska konstnärer; dessa ställs ut tillsammans med dominerande strömningar och förslag från den internationella scenen, med en prioriterad plats reserverad åt USA. Särskilt intressanta var utställningarna från två gallerier från Milano, samt den av Claudia Gian Ferrari. I den första briljerade Vordemberge-Gildewarts och Antonio Calderas tavlor, i den andra var det verk av Filipplo de Pisis, Arturo Tosi och Ottone Rosai, stjärnskottet Vanessa Beecroft, eller Adrian Tranquillis roliga verk «Yoda - the day after», som sätter ett märkligt likhetstecken mellan Star Wars-karaktären och Påven i Rom.

Om vi analyserar mässans mest samtida utbud måste man lyfta fram den framväxande närvaron av det fotografiska mediet, som blir vår nämaste framtids främsta konstnärliga underlag, eftersom måleriets avbildningsförmåga har blivit föråldrad och föga uppfinningsrik, samtidigt som andra nya teknologier som video eller cybernetiska projekt inte hittar ett fast utrymme i galleriernas värld på grund av svårigheten i att sälja sådana verk. Trots diversiteten i de teman som behandlades av konstnärerna i ARCOs skepp kan man säga att modet, mestiseringen och våldet i dagens samhälle är ledtråden för en betydande del av de nya konstnärs generationerna, förutom det återkommande intresset för utforskningen av kroppen och dess mer avförings-relaterade funktioner. Konstnärer som, till exempel spanjorskan Susy Gómez arbetar utifrån fotografier av modeller som hon sedan bearbetar för hand. Hon digitaliserar bilden, så att det slutliga verket resulterar ur dess datorbearbetning, vilket i Gómez fall kan inramas i en poetik som är distanserad från hennes arbete. Bland andra konstnärer som arbetar med fotografi kan vi nämna spanjoren Virgilio Vieitez (mycket omtalad på sistone), Günter Forg, installations-specialisterna Ed Ruscha och Peter Halley, den mexikaniserade belgaren Francis Alys och Ruth Bencazar, samt Thomas Ruff och Jean Marc Bustamante -representanter för genren neo-geo. Denna upplagas största nyhet är de verk som, trots att de behåller karaktären av konstnärliga föremål är skapade med någon typ av mjukvara. Verket «Ego», presenterat av Antoni Abad i galleriet Oliva Arauna är ett bra exempel. Det handlar om projektionen av en dataanimerad svärm av virtuella flugor som formar den slumpvis valda frasen «och jag» på engelska, trots att konstnären har gjort versioner på alla språk. Abad kopplar flugor och husdjur som han på något sätt relaterar till konstnärernas egocentricitet. Också baserade på användningen av mjukvara är John F. Simon Jrs rörliga tavlor, i vilka den amerikanske konstnären och programmeraren skapar olika abstrakta kompositioner med egen skriven mjukvara, inspirerad av avantgardisternas klassika verk. Jag vill också lyfta fram verken «Drive Track 3» av Jordan Grandall, som har egenskapen att ha varit tänkta att visas med en bärbar DVD-spelare, samt verket «Counter Spiral», av japanen Tatsuo Miyajima, ett alster som hänsvisar till Zen-kulturen och vikten som tidens förlopp har i den.

I sektionerna «Cutting Edge» och «Project rooms» (två av mässans mest intressanta program, det sistnämnda administrerat av ett internationellt fullmäktige), gästas gallerier som presenterar konstnärer med nya och aktuella tendenser i den internationella scenen. Som de allra flesta i mässan, satsar även dessa gallerier på fotografi, video och installationer. Förslagens kvalité är ganska acceptabel, med hänsyn till -eller kanske trots- tillströmningen av öster-ländska konstnärer som i alla de senaste internationella evenemang verkar ha fokuserat marknadens uppmärksamhet, och därmed blivit det «senaste modet».

Förutom allt detta skulle jag vilja nämna ett par överraskningar: New York-konstnären Spencer Tunicks fotografier, som visar hundratals nakna kroppar som täcker öken -eller stadslandskap. Fotoinstallationen av kubanen Ernesto Pujol bosatt i New York, som under rubriken «Hagiografi» visar självporträtt klädd i munk- eller nunne-dräkt i ett försök att härma sankta Teresas mystiska spiritualism. Konstnärinnan från Singapore Simryn Gill, som i en serie svartvita fotografier täcker huvudet och andra kroppsdelar med inhemska växter, eller så för-mänskligar hon växterna genom att klä dem som fågel-skrämmor och på så sätt ge dem ett visst sken av mänsklighet. Mycket behagligare är installationen «Still Life», av Eilália Valldossera: En barnkammare på vars väggar det projiceras bilder på vardagliga föremål från barnens och de vuxnas världar som flyter i rummet, som exempelvis dessa märkliga leksakskaruseller som hänger på små barns vaggor för att få dem att somna genom en långsam och lung hypnotisk rörelse.

Det finns andra förslag som inte tillhör de ovan nämnda programmen men som också förtjänar en plats i denna översikt av ARCO, som serien av fotografier av mogna kvinnor omvandlade till varieté- «vedetter» av Erwin Olaf, de databehandlade cibacrhome porträtterna av holländaren Micha Klein, eller den interaktiva skulpturen med titeln «Alfabeto» av Marcelí Antúnez, som ger ifrån sig flämtanden och stön av erotisk karaktär när åskådaren smeker den.

I övrigt är det rättvist att än en gång lyfta fram bidragen, intresset och kvalitén från portugisiska, spanska och latinamerikanska gallerior, som har gjort ARCO till en privilegierad plats för att presentera sina förslag på det internationella planet. Bland de spansktalande konstnärerna är venezolanens José Antonio Hernández-Díez närvaro i vitt skilda gallerier, med skulpturer av hög kvalité, såsom brudklänningarna av mexikanskan Yolanda Gutiérrez.

* Gabriel Martín Roig är kurator och konstkritiker