Jungel, 1943
Figur på grön bakgrund/, 1943
Nattfjärilar och ljus, 1946
Utan titel, 1946
Ljus av lera, 1950 De från den svängande dörr, 1945 |
I denna artikel försöker vi visa en del av den kubanske målarkonst-nären Wifredo Lams verk (1902-1982) ge-nom tre huvudsakliga aspekter: symbolismen i hans målningar, hans verk som en syntes av traditioner och närvaron av Karibien i hans mål-ningar. Vår metod är också enkel, vår syn-vinkel kommer att vara huvudsakligen impres-sionistisk eftersom det inte intresserar oss att göra en teknisk rakonto av Lams verk. Vi är inte kapabla att göra det samtidigt som vi bara vill dela med oss av några känslor och idéer som hans verk har skänkt oss.
Wilfredo Lam lämnade Kuba 1923 för att för första gången ställa ut i Madrid. Med sin blandning av olika etniska härkomster i blodet, är konstnären ett av de fall som utmärker sig med sin särskilda talang att i sin målning uttrycka ett blommande och berikande paraply av just dessa influenser och härkomster. Lams långa och förslagna karriär i Europa som inte på något sätt raderade bort de mest rotade härkomstmärkena, skulle bli svårt att förstå utan att påpeka synteskapabiliteten i hans verk. Surrealisterna och kubisterna från Picassos tid (1881-1973) kunde någon gång se bortom Lams egna observations-begränsningar och erbjöd honom möjligheten att bli medveten om den potentiella multipliciteten i sina teman och estetiska problem, där han mest bekymradade sig över hur han skulle finna en kro-matisk och tek-nisk bro mellan de olika kom-ponenterna i denna omnäm-nda multipli-citet över det abstrakta och drömlika som hans euro-peiska kolle-gorna var in-blandade i.1 Därför kan det verka överflödig att påkalla den surrealistiska profilen i Lams verk, vilket de senaste konstkritiska arbetena om hans verk har börjat lägga åt sidan. Någon kunde tänka sig att det gällde att välja mellan «surrea-lism» och «santeria» i och med att andra konstnärer som Roberto Matta Echaurren (1911-) någon gång förnekade sina rötter2. Problemet är dock mera av tematisk natur än teknisk eller nominalistisk. Återkomsten till Kuba på grund av andra världskriget konfronterade honom återigen med den förgiftande och överväldigande verkligheten i Karibien men nu var han beväpnad med de tekniska resurserna från nästan två decennier i Europa och de symboliska komponenterna av denna verklighet blev rikare än vad de minst anade i Europa.3 Den kinesiska kaligrafins delikata drag och den svarta och karibiska målningens starkt rytmiska kadens kom att bli tagna av Lam för att i palletten omvandlas till en synkretisk process av en mycket särskild textur. Det är nästan omöjligt att finna andra karibiska målare som i sina verk lyckats kombinera dessa ingredienser så mästerligt om inte några av Lams haitianska vänner4.
I Europa fick Lam en mycket ansvarsfull estetisk attityd. Hans vänner i Paris, exempelvis Pablo Picasso och André Bréton (1896-1966) gjorde det möjligt för honom att å ena sidan bli medveten om att han var full av karibien och å andra sidan om hans obegränsade drömmeritillstånd. Dessa två element gjorde det enkelt för Lam att bygga upp en typ av målning som samlade det bästa från den marginella världen under den icke italienska senrenässansen som t.ex. Peter Brueghel (1525-1569) och Geronimus Bosch (1450?-1516), och naturligtvis den sofistikerade och bedårande surrealismen. Denna knippa av influenser, teman och problem utgjorde en trans-portsträcka fram till ett explosivt närmande till färger och tekniker som genom att återuppta snåret, mangro-veskogen och jungeln, förvirrade alla, framför allt när han avslutade sitt utomordentliga verk med titeln La jungla (Djungeln, 1942-1944). Det var då syntesen av Vårt Amerikas förflutna och nästkommande fullgjordes på ett sätt som vi aldrig förut hade beskådat. Förmågan att behandla profetian, det icke helt avslöjande rätta uttrycket, att i stora drag snappa till sig behovet att utnyttja det förflutna för att spana på det nuvarande och den plastiska rikedom som hela verket bordades med, tog upp problem som esteterna från det förflutna inte kunde lösa utifrån de många gånger inkorrekt inlärda abstrakta ramarna. Den utomordentliga vision som vi finner i La jungla med stöd av en oändlig tonskala, medförde en stor förvirring full av negativa tecken som att bli betraktat som ett verk med rasistiska undertoner. Dessa typer av antydningar kan bara hänvisas till dem som kände sig förolämpade av den vågade behandlingen av historiska och samtida händelser. Därför fortsätter det att vara den typ av verk som åkallar mer än de föreslår. Det ger sig på så mycket att vi skulle kunna ägna en hel artikel bara åt detta. Efter att ha avslutat La jungla var allting möjligt i Lams artistiska utveckling. Hans verk började kallas för nybarroka, nymeta-fysiska, nyromantiska och ett oändligt an-tal epitet som försökte fånga den estetiska förvirring som detta oniriska underverk framkallade. Dess konstnärliga eller estetiska termi-nologi reflekterar egentligen inte de symptom som denna hallucinerande duk provocerade hos publiken, inte bara hos betraktaren som kunde något om konst utan framför allt hos dem som under århundraden hade behandlat en väl definerad begränsning mellan smakens estetiskens teori. Debatterna och den negativa reaktionen i början bekräftade att Lam redan hade «fixat» sin konstnärliga kod och att det från och med nu var publiken som fick konfronteras med de emotionella risker som eventuellt fram-kallades av hans verk. |
|
Surrealismen var, och är än idag, en atittyd mer än en estetisk kod eller en transcendental livsvision. På det här sättet föreslog Lams verk konstkritikern en serie problem som han inte var van vid, framför allt när det gällde kritikern som var djupt insatt i de lätta och konventionella kodifieringarna. I slutet av dagen var arbetet med Lams verk inte bara att försöka lista ut de mer djupgående konstnärliga källorna, utan också att etablera möjliga kontakter med konstnärerna och deras teman från samtiden. Därför har någon också sagt att vi fortfarande inte kan förstå Lams verk i sin helhet. I och med att det är en konst som når längre än vad betraktaren i samspel med de möjliga tekniska prejudikat väntar sig att finna, har detta alstrat diverse reaktioner och analyser när den försökte tränga in i Karibien genom surrealistiska recept för att kunna assimilera den bättre. Det vill säga att Lam skulle kunna bli mer förståeligt för oss så länge vårt sätt att närma oss verket leddes av den surrealistiska kod som vi för närvarande besitter. Om förslaget från början var att läsa Karibien från vilket som helst surrealistiskt perspektiv, så lyckades Lam vända projektet till att förstå surrealismen ur ett karibiskt perspektiv. Det är odiskutabelt att detta skapade en förkrossande effekt för de europeiska kritikerna då de t ex blev resurslösa i förståelsen av santeria. Det samma gällde de amerikanska för vilka surrealismen fortfarande var en olöslig formel. Det kom att vara det latinamerikanska romanskrivandet som visade den rätta vägen, eftersom vi fick bygga broar mellan den europeiska progresismen och vår kostumbrism så att sträckan fram till moderniteten blev mindre plågsam, trots det som några av våra länders diktaturer påpekade.
Vårt Amerikas konst har aldrig varit oskyldig eller jungfrulig. Den har alltid haft koppling till det ena eller det andra. Men den har alltid strävat efter att dess teman, problem och tekniker äger någon form av effektiv koppling till verkligheten. Det märkliga i allt detta är att vi har sökt vår verklighets mening i utlandet. Detta sökande kompletteras nästan alltid med återkomsten hem vilket öppet bekräftas av Wilfredo Lam. Sida vid sida med hans verk finns en moralisk, politisk och kulturell atittyd som definerar honom som en av de största latin-amerikanska konstnärerna under andra hälften av århundradet. Denna utvilade, sublima och samtidigt kritiska och sanningsenliga vision från Karibien, gör Lam till en stor konstnär som lämnade alla sina stora frågor, utan svar. Precis i detta ligger det avgörande i hans utmaning och hans estetiska program för de unga nutida konstnärerna. Syntesen i Lams verk lämnar öppet en hel del gåtor att lösa. Ofullständigt? Kanske det. Men verkets profil, både från och till Karibien, är en av de stora stöttepelare som den latinamerikanska, så kallade västerländska kulturen har vilat på. Det hade inte varit det samma utan Wilfredo Lam.
* Rodrigo Quezada Monge är historiker från Costa Rica. Har publicerat flera böcker om Centralamerikas ekonomiska och sociala historia, och andra ämnen som globaliseringen och totalitarismen. Fick (1998) Costa Ricas Geografi och Historiska Akademins Nationalpris i Historia.
(Översättning: Miguel Gabard)
|
 |
 |
Box 760, 220 07 Lund
- SWEDEN
Tel/Fax: +46 (46) 15 93 07
E-mail:
heterogenesis@heterogenesis.com