Med dessa ord öppnas en anspråkslös presentation av det koncept som gäller för den femte upplagan av Eventa i Uppsala i det nya millenniet, från den 10 juni till den 10 september.

Att försöka återfå paradisets utopi kan verka galet om det inte gjordes från en plats som Eventas. En Biennal som med stora uppoffringar under de senaste åren, har lyckats besegra en serie hinder för att så småningom kunna placera sig i den internationella nutida konstvärlden och presentera sig som ett alternativ i ett närmande till mänsklighetens historia och kultur för att bättre känna till, sprida och befästa den vid de tusentals betraktares blick som besöker biennalen. Ännu ett sätt att skriva konsthistoria i direkt förhållande till det sociala görat i våra liv, presenteras här i en stad som kan ses som en del av den konstnärliga periferin i norden. Kanske bevittnar vi nu en förändring i det avseendet, vilket bekräftas av den kvalitetsnivå som konstnärerna håller men tyvärr inte än av de kultur- coh konstinstitutioner som är av större vikt, trots deltagarnas uppoffringar. Allt pekar ändå på att i detta skede, det som bara är lilla Ekeby Qvarn, håller på att omvandlas till Ekeby Qvarn Art Space tack vare Luciano Escanilla och hans medarbetare och att det undan för undan placeras i uppmärksamhetens centrum inom konstvärlden.

Mångfald mot centrum

I en plats där diverse kulturer möts, måste de konstnärliga uttrycken också bli diversifierade. Det är vad som händer med Eventa när vi går igenom dess olika verk. Därför vill jag uppmärksamma några av bidragen för att ge en idé av mångfalden.

Jag tror att vi kan börja med den person som imponerade mest på mig ur innehållets synpunkt i förhållande till temat kulturell mångfald och toleransen i mötet mellan kulturerna. Han heter Barthelemy Teguo och kommer från Kamerun. Hans verk, North-South, består av ett antal kartonger bananer av märket Chiquita, med vilka han täcker sidoväggen till en av stugorna på platsen, på samma sätt som tegelstenar formar en vägg. Märket i fråga är vänt framåt på samtliga skurna bitar i kartong. Ett verk av politisk och social karaktär som dels vill uttrycka avsky mot xenofobin, dels de underutvecklade samhällenas närvaro, dels dem som exploaterar dem. Den här bilden komplementeras av konstnären själv under en konstaktion som han genomförde i Uppsalas centrum där han började såga en bit tjockt timmer med hjälp av en motorsåg, iklädd skogsarbetarkläder med hjälm och tillhörande skydd. När timret väl var skuret satte han igång med att transportera det, dels på axlarna, dels genom att lyfta ändarna och låta det rulla framåt. Samtidigt lyssnade Barthelemy på musik från sitt land från en kassettbandspelare som han hela tiden bar på sig.

Ett annat intressant namn i Ekeby Qvarn är den argentinska konstnärinnan María Causa och hennes verk Frånvaro - Ett Farväl (Absence - Farwell). Ett utrymme utomhus begränsas av en serie sovrumsmöbler: en säng med tillhörande nattbord, en sekretär, ett bord och en stol, några hyllor och ett klädskåp, samtliga målade i vitt. Ingen mänsklig figur befinner sig där förutom besökarna själva. Denna frånvaro i bilden ger den dess namn och speglar just frånvaron av de människor som av diverse orsaker har fått lämna sina hem och hemländer och det vakum som här representeras. Frånvaron ses här som den huvudsakliga faktorn i deras liv vilken också är viktig för den diskussion om multikulturaliteten som förs i vårt samhälle idag.

Vi går över till det intressanta hos en kosntnärinna som tack vare sitt svenska ursprung, ser sig som den som frågar, uppmanar och nästan tvingar besökarna att reflektera över temat kulturerna och deras möten i detta nya samhälle. Jag talar om Britt-Marie Larsson som presenterade sitt verk Installation 2000 villket i mångt och mycket närmar sig ett byggprojekt. Det gäller byggandet av ett litet rum i glas och trä på en grusgrund i form av en pentagon avslutat i ett spetsat tak. Inne i rummet placeras en tvåsittsig soffa i väntan på de besökare som är villiga att vila sig och reflektera. Verkets placering var relativt strategisk och lät besökarna tänka sig en genomgång av utställningen för att sedan ta sig den förtjänta vilostunden i reflexion över det som setts. Privilegiet att ha sett konstnärinnan under arbete ger också en idé över det nödvändiga behovet av uppoffring och tankegång bakom det tänkta målet med verket. En implicit djup reflexion över temat äger rum under tiden.

Daniele Vezzoli från Italien presenterar sitt verk The Sharp Key of Love Lives in the Strong Box of Our Minds. Kanske verkets namn talar om för oss vad som gäller, i en många gånger utnyttjad förening mellan text och bild inom den nutida konsten. Från en öppen kista minar ut en serie ståltrådar som förenas i mitten av ett låst hänglås. Texten, verkets namn, är tryckt på kistans framsida. En bild som manar till sökandet av den nyckel som återigen kommer att öppna våra tankar till den reflexion som jag nämnde förut och som hjälper oss att hitta svar till de aktuella frågorna, såväl i utställningen som i samhället.

Danilo Danziger från Argentina presenterar verket Bell (Klocka). En mycket enkel kyrkklocka, gjord i lera från platsen talar om för oss det viktiga med ursprunget, vilket representeras här av själva materialet och samtidigt förstår vi närvaron av en sorts tystnadsljud. En kyrkklocka i lera ljuder inte, den hörs inte; den kan bara betraktas och det för oss till tanken om att de som i multikulturaliteten tar med sig något av ursprunget, kanske har svårigheter att bli lyssnade på i det nya samhället. En förening mellan det spirituella och det materiella i verket, verkar begära något liknande av de som betraktar det.

Video Contemplativo (Videoband att betrakta) heter verket som Marc Latamie presenterar. Å ena sidan ser vi betraktelsen av naturen som ett sätt att fly undan de problem som vi konfronteras med, å andra sidan ser vi det som en viktig faktor för förståelsen av de problemsituationer som vi kan befinna oss i för att sedan kunna lösa dem. Under videoavspelningen observeras en fågel som äter av ett äpple vilket hänger i en tråd och gungar. Jag skulle vilja tillägga att detta också är ett sätt att visa den överlevnadskaraktär som beklär människans natur var hon än befinner sig.

I slutet av min mycket personliga promenad, hittar jag ett verk som problematiserar blodet. När jag tänker på blodet, tänker jag på livet, värmen i dess färg och därför verkar det motsägelsefullt när jag observerar den spanske konstnären Luis Sosas verk kallat Blue Heart (Blått Hjärta). Verket är just ett objekt i form av ett hjärta med tillhörande artärer vilket hänger i en tråd, allting färgat i blått. Som ett komplement i verket, placerat mitt emot, hade konstnären byggt ett objekt i form av en fontän, där det från en tekopp rinner en virtuell vätska. Hela den här virtuella fontänen har smittats av samma blå pigment som ägs av hjärtat. Jag finner här värderingar som kanske pekar mot livlösheten, den mänskliga kylan och också mot det kungliga blodet, det som historiskt sett, många gånger har agerat bödel mot sina undersåtar. Det som jag här ser som motsägelsefullt och som representerar min första reaktion när jag betraktar verket, är kanske en av de första motsägelser som exilmänniskor upplever, de som behöver överleva under svåra förutsättningar och många gånger med brist på den vitalitet som de ägde hemma.

Det här personliga urvalet, vill ge en idé om den konstnärliga rörelse mot uppmärksamhetens centrum inom konstvärlden, som äger rum i Uppsala, Sverige. Med hjälp av ett av de viktigaste teman som idag behandlas och som inte bara finns i Sverige utan också i andra europeiska länder, finns det säkerligen människogrupper som konfronterar uppmaningen som Eventa 5 har föreslagit i denna första upplaga på det nya millenniet.

* Miguel Gabard är författare och kulturarbetare.