I botaniska trädgården är en kopia av ett skjul från en kåkstad i något varmt land installerad. På taket sitter en svart man i urblekta shorts och ser på Uppsala slott och barock-anläggningen i trädgården genom en kikare. I skjulet möter vi mannen i de bilder och tidningsurklipp som använts för att tapetsera väggarna. Utrivningar ur resebroschyrer och Art Magazines, drömmar, som berättar om ögat som ser på vår stad. Så ser vi att han också finns med på en av bilderna. En svart man ligger på gatan och blir sparkad av en polis, det ser ut att vara ur en tidning först, men sen ser vi att det är bilden av mannen på taket, i en annan situation. Ibland kan man längta till en nollpunkt. Nyss utsläppt från fängelse, eller dårhus. Ibland kan man längta efter att resa bort, till ett land där människorna talar ett språk man inte förstår, där man ser allt från utsidan. Frihet.

Ute på landet, vid Fyrisån strax norr om Uppsala ligger centrum för utställningen Paradise Zero. Luciano Escanilla använder uttrycket «Ekeby Qvarn Artspace» som namn på utställningsverksamheten i och kring den gamla kvarn-fastigheten. Eventaprojektet har med tiden utvecklats till en internationellt erkänd biennal, där kuratorer från flera länder samordnar konstnärer från alla världens kontinenter. Teman för tidigare Eventa har varit Vind 1997 och Vattenrum 1998, och 2000 är temat Paradise Zero.

Centrum för Eventa har hela tiden varit «Ekeby Qvarn Artspace», men projekten har inneburit interventioner och installationer i närområdet; på åkrar, i Fyrisån och på olika platser i staden Uppsala. Projektets konsekventa karaktär ger oss anledning att fördjupa innebörden i begreppet «Artspace». «Space» har ingen riktig motsvarighet i svenskan, och den engelska ordboken anger att «space» är «det som objekten befinner sig och kan röra sig i». Rymden är det som universum finns i, till exempel. Men också mellanrummet mellan orden i en text är «space». Söker vi översättningar av ordet måste vi använda flera ord som ringar in ett gemensamt fält; «rymd», «utrymme», «rum», «yta», «volym» är några exempel. Men jag har valt «spelrum», för att detta uttryck fångar associationer till lek och musik som hör nära samman med konsten. För lekens skull skall vi ändå inte glömma vad rummet är. Det tredimensionella rummet är platsen för vår existens i tiden, detta stod klart för helgonet Augustinus, som skrev en traktat om konsten med titeln De Musica på 400-talet. Med utgångspunkt från motsatsen mellan det som är i tiden och det som icke är, formulerade han en modell för rytmisk harmoni, giltig för poesi, litteratur, måleri och skulptur likaväl som för dans och musik. Rummet, som vi minns och förstår det har en ordning, en skön rytmisk fördelning av olika beståndsdelar. Var sak på sin plats. Rummet är städat, texten är rytmisk, sångkörens röster fördelas i stämmor, eller så är det ostädat, kören stakar sig och låter falskt. Rymden fick sin ordning med den kopernikanska vändningen, blev likformig, homogen och oändlig, med argumentet att den enkla förklaringen är att föredra framför en mer komplicerad Ptolemaisk världsbild. Men den sköna enkelheten i rymden har återigen modifierats efter Einstein. Frågan är om inte Ptolemaios modell för ett harmoniskt kosmos kan besvara en del frågor med större tydlighet idag, eftersom den förhåller sig till medvetandet som världens egenliga teoretiska utgångspunkt. Den moderna fenomenologin tematiserar samma grundfrågor som Ptolemaios och Augustinus i de musikaliska traktaterna. Tid och rum framträder som grundvillkoren för det mänskliga varat, senare gestaltade i termer av teori och åskådning av Kant. För att överhuvudtaget kunna förstå den moderna diskussionen om symboler, empati, projektion och så vidare är det nödvändigt att förflytta sig till en nollpunkt, där frågan blir den om grundvillkoren för vår upplevelse av existens. Det är också utgångspunkten för Ernst Cassirers stora filosofiska verk om de symboliska formernas filosofi. På olika sätt har samma fråga turnerats av Ludwig Wittgenstein, Michael Bahktin, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty med flera, under förra seklet.

Den grundläggande oppositionen mellan vara och icke-vara tematiseras i den kristna konsten som en strävan att i kyrkan öppna blicken mot hetero cosmos, en ordning väsenskild från den vardagliga verkligheten. Merleau-Pontys sekulariserade fenomenologi ersätter denna gudomliga instans med ou-topos den icke-plats varur subjektets relation till världen framträder och något kommer till uttryck i en perception.

Det egentliga spelrummet för vår existens, avgränsas av antingen en annan ordning, eller av det som icke är. Utopin eller paradiset gränsar således till, och framträder i, vardagsverklighetens olika rum vid fenomenologins nollpunkt. I projektet Paradise Zero uttrycks detta inflöde av en trädstam som målats blå och likt en jättefallos tömmer sig i form av blåa plastband i Fyrisåns vatten, en rännil av blått som i olika element sipprar nedför forna strandbankar genom hela «Artspace». Den kongeniala titeln på instal-lationen är Utlösning i blått. «Artspace» är ett rum som skapats gemensamt av konstnärer och kuratorer. Kuratorns roll är säregen i den nya konstens allkonstverk. Kuratorn är projektets hjärta, konstverken är pulsslag av ett hjärta som förenats med en noggrant utvald omgivning; dess kropp som är ett nätverk av fria konstnärer. Skönhet vinner «Artspace», när konstverken lever och tilltalar oss både för sig själva, som unika odelbara individer, och i nätverket samtalar med varandra och utvecklas, bryts, förändras, förenklas, förklaras, eller fördunklas i en rytm som uppenbarar sig som Allkonstverkets levande organism. Således finns en estetik för «Artspace», som är säregen och som kan tillåta oss att smaka på konsten på ett nytt sätt.

Bredvid Lucianos bostad på «Artspace» finns en gammal källare av gråsten och tegel, som påminner om en medeltida kyrka. Här har den tunisiska konstnären Fatma Charfi M'Seddi gjort en installation kallad Webs. Hon skriver om detta verk:

För att kunna delta i Eventa 5 har jag varit tvungen att realisera ett konstobjekt som inte skulle vara dyrt. Jag började med att arbeta på en lång tråd med några «Egendomligheter» inuti. På väg till «DAK*ART 2000» tog jag med mig i min väska en bit av denna tråd, delad i flera olika bitar och inslagen i fryspåsar. Denna behållare skulle återknytas [ev. öppnas] i Dakar och återknytas av några personer. Det är början på den tråd som startar i Afrika, färdas till Europa, till Uppsala i Sverige för att knytas till andra trådar och sedan lämna Uppsala för andra platser och återknyta sig själv med andra personer.

På IKEA söder om Uppsalas centrum fanns Nedräkning; ett altarrum tillägnat hunden Greta, utfomat som en vit kub klädd med hundens päls på insidan, installerat i det stora möbelvaruhusets foajé. «Längst fram i rummet ett altare, på altaret den svarta lådan, där du söker din sanning, lägger i dina drömmar och önskningar», skrev konstnären Eva Högberg i projektbeskrivningen. Den svarta lådan kan ses som en färdskrivare för installationen, och vid ett samtal med Eva drogs jag in i projektet. Vi födde tanken att den svarta lådan skulle kunna bli en del av mitt bidrag till Biennalen. Jag skulle då, i vår dröm, ta med lådan upp i Uppsala Domkyrkas predikstol och tala om mitt möte med «Artspace», Paradize Zero och One Being One God.

Tanken var att Eventa 5, skulle bestå av två delar, den senare One Being One God skulle utspelas i domkyrkan under tio dagar i september, med utställning, performance och seminarier. Remo Guidieri, en italiensk estetiker verksam bland annat i Paris och NewYork, hade presenterat skissen till seminariet «The Aesthetization of the Enigma - Faces of Secularization in Late Modernity», under en magisk kväll i kyrkans lunchrum för några lokala akademiker och andra inblandade i biennalens planering. Lucianos tanke att använda predikstolen för att adressera den nya konstens möjligheter till korsbefruktning med andligheten, tilltalade kultur-geografen Gunnar Olsson, och konstvetaren Thomas Hård af Segerstad, medan Remo skyggade inför denna möjlighet. Domkyrkokaplanen Lars Åhstrand berättade om den svenska kyrkans bruk att upplåta predikstolen för lekmän i vissa sammanhang. Gunnar och Thomas reflekterade över den tilltalande kontrasten mellan predikstolen i kyrkan, och den närbelägna anatomiska teatern, där kunskapen om människokroppen redovisades empiriskt vid obduktioner, och auditoriet ser ner på en demonstration, tvärtemot församlingen, som ser upp mot predikanten. Det kan finnas otaliga skäl att skygga inför ett projekt som detta. Å ena sidan är kyrkorummet en helig och central plats för Svenska Kyrkan, och en konstnärlig intervention i detta rum måste ske inom betryggande former. Å andra sidan är temat One Being One God besvärande för människor som söker en andlighet som inte kan centraliseras. Religionssociologen Petra Junus kritiserade projektet för att det tycktes utvecklas åt detta håll.

Det är sant, att temat förutsätter enhet på ett besvärande sätt. Subjektet som den moderna fenomenologin visar upp tycks ju inte vara centrerat på ett sätt som gör frasen One Being One God självklart giltig för alla. Ett konstverk, ett träd, en ängel kan alla träda i förgrunden och tilltala mig, det finns en bakgrund till detta samtal, men den är inte enhetlig annat än när jag tittar bort. Jag tycker om liknelsen om de förvaltade punden, därför att Gud där hålls upp som en spegel; var och en har sin föreställning om Gud, tycks historien vilja säga, och får de världar hon förtjänar genom tillit. Men hör inte varje värld ihop med ett ansikte, face, som också betyder yta, vilket skiftar utseende när vi rör oss, i de för oss tillgängliga dimensionerna. Inte en mask, utan en rad av metamorfoser.

Kristdemokrater som demonstrerar för familjen mot kommunismen på första Maj, kristna anarkister som demonstrerar mot familjen för kommunismen samma dag, tillsammans med ateister och häxor. Socialdemokrater; ateister och kristna, Kommunister; ateister och kristna. Var inte församlingen och egendomsgemenskapen grundläggande värden för den tidiga kristna församlingen? ECCE HOMO i domkyrkan, är inte de flesta av våra värden blasfemier i detta rum? Konst i kyrkan, blasfemi, städning, vackra kläder, blasfemi. All denna skuld, närvaron av kropp och kött och masker som skapar detta paradoxala rum. CAMERA OBSCURA, den modernistiska renhetens motsats.

Det är viktigt att aktivera dessa paradoxer, fördomar, skuldkomplex som gestaltat människans röst. Rent konkret har de flesta minnen av situationer i skolans musik eller teckningsundervisning, där fogligheten sätter sig i kroppen. Det gör ont. Tänk på en människa som gråter inför bilderna på ett galleri. Tänk på att gråta eller skratta under en konsert. Tänk på att göra samma sak på fel ställe. Våra erfarenheter av konsten, menar jag, kan ge möjligheter att undersöka kyrkans dunkla rum på ett radikalt sätt. Jag har min egen Gud, och mina gudar, för det mesta lever de bra ihop, men abs-traktionerna drar iväg det till återvändsgränder, falska upprinnelser, avverkningsplatser, produktionsytor. Vi klibbar vid abstraktionens paradox som flugor på ett flugpapper. Vad är det för ett BEGÄR som kommer till uttryck i detta? Längtan till ett ursprung NATUR, NATION?

Hos Augustinus står begreppet cura för något negativt; omsorgen om kroppen och dess världsliga behov. Kuratorn i den moderna konstvärlden spelar en annorlunda roll, som gestaltar paradoxen att söka människors jämlikhet inför den fria skönheten, i en miljö som förutsätter en begränsande tradition och en kommersiell exploatering av samma värden. I Eventa 5 spelar Luciano Escanilla rollen av producent, i samverkan med huvudkuratorn Orlando Britto Jinorio från Kanarieöarna, och en rad andra kuratorer, partners, koordinatorer med flera.

Likt den svarte mannen i botaniska trädgården har Luciano sin förgyllda kikare inställd på domkyrkan, när Eventa 5 projekteras. På hemsidan www.bahnhof.se/~eqvarn presenteras One Being One God med bilden av domkyrkan som sedd genom en kikare från Uppsala högar, den gamla kultplatsen norr om staden. På en av högarna skulle skjulet från den latinamerikanska slummen stå, men planerna ändrades. Konstnären var rädd att verket med en sådan placering skulle kunna dra på sig angrepp från nationalistiska vandaler. Bilden finns ändå kvar, kyrkans båda västtorn syns som vore de ett enda svart märke som klyver horisontlinjen. Ett famntag mellan himmel och jord, en utlösning i drömmens himmelsblåa färg. Vatten, vatten - vin, Luciano har sin konservatorsateljé på Ekeby Qvarn, i «Artspace», och det känns som om han i detta projekt vill se sin mångåriga erfarenhet av arbete med att restaurera Upplands medeltida kyrkomålningar i ett kärleksmöte med den nya konsten.

* Kurt Wolmar Nyberg, är konstvetare och doktorand vid Uppsala Universitet.