|  Un compromiso con el arte y la sociedad |
|
| Un compromiso con el arte y la sociedad |
Porträtt av José Pomar, 1904 Olja på duk, 63x52 cm
|
Att anordna en utställning av en konstnär vars grundläggande verk består av väggmålningar av monumental storlek är inte lätt, helt enkelt på grund av det omöjliga i att visa själva verket. Det enda valet för att ställa ut verk av den här arten är att ha till hands en bra dokumentation av den process som konstnären genomgår för att åstadkomma verket, det vill säga skisserna, eller vad Ragnar Josefsson, grundare av Skissernas Museum i Lund, kallade för konstverkets födelse. I den här utställningen är skissen protagonisten, det handlar om fragment av skisser som visar oss vägen till de stora verk som idag kan betraktas på offentliga platser i Mexiko.
En reproduktion i verklig storlek av väggmålningen Sueño de una tarde dominical en la Alameda/ Dröm en söndagseftermiddag i Alamedaparken (1947-48) är den första bild som besökaren möter: 150 människor målade i full storlek på en yta 15 meter bred och 4,8 meter hög ser ut att komma för att möta oss. I bilden blandas karaktärer ur konstnärens personliga liv med andra ur Mexikos historia; alla drömmer, de gamla drömmer om gångna tider medan de unga drömmer om framtiden. Reproduktionen är en bra början på turen. Den fortsätter med en sal med tidiga målningar från hans första steg på San Carlos Akademin och hans vistelse i Europa, från vilka man knappast kan undvika att uppfatta Cézannes skugga, för vilken Rivera kände stor beundran, samt Picasso och andra målare som var hans kamrater i det estetiska sökandet under hans Parisperiod. I den andra salen intar hans porträtt en framträdande plats: indianer, människor från hans omgivning och beställningsporträtt; en blandning av intresserad studie med dekorativt måleri. Bland de första, det vackra porträttet av en indiansk flicka med flätat hår och täckt med en blå kappa (Niña con rebozo, 1938/Flicka med schal) samt porträttet av den amerikanska ballerinan Rosa Rolando (1931), vars ansikte påminner om ett koptiskt porträtt. Bland de andra, det föga intressanta porträttet av Nastia Berger (1943). Hyllningen till kärleken uttrycks i porträttet på Cecilia Armida (1952), som Rivera hade haft ett intimt förhållande med. Utställningens kuriösa detalj var Patricia V. Armidas dotter till den Cecilia, som berättade om sina minnen som modell för konstnären. Självporträttet är också ett mycket speciellt område inom konsten, det är konstnärens inre spegel, och inte alla utvecklar detta område. I Riveras verk utgör självporträtten ett speciellt kapitel; i utställningen kan vi se flera av dem från olika åldrar och med diverse tekniker. Det första självporträttet är en retrospektiv bild som vi finner i Sueño de una tarde dominical en la Alameda, i vilken vi ser honom som barn hand i hand med Calavera Catrina, mitt framför Frida Kahlo, drömmande med «den mest äkta kärleken, förkroppsligad i Frida Kahlo» med konstnärens egna ord. Målarens enorma, sömniga, voluminösa och något framskjutna ögon är hans mest särskiljande yttre drag; hans djupa, varma och nyfikna blick fängslar åskådaren i ett möte med konstnären och med sig själv. Frida Kahlo beskriver dem kärleksfullt: «His big, dark, bulging, and very intelligent eyes seldom stay still -they almost come out of their orbit- his swollen and protuberant eyelids, like those of a batrachian, hardly ever cover his very separate, more separate than any other person's eyes. These are shaped in such a way that his gaze covers a much wider visual field; as if they were specially built for a painter of big crowds and wide open spaces». Skissen Caras de rana (1931), Grodansikten, självporträttet i gouache och självporträttet i blyerts på papper från 1951, i vilket han leker med spegelbildeffekten, är intressanta exempel på denna inre blick. Den sista salen innehåller fragment av skisser till flera av hans väggmålningar och mosaiker; skisser till porträtt, som det av den berömda mexikanska skådespelaren Mario Moreno «Cantinflas» (första skissen till väggmålningen Historia del Teatro en México, 1953/ Mexicos teaterhistoria), karikatyrer, som den av Eisenhower (1954) samt diverse skisser, några utan något som helst intresse, förutom att de har ritats av konstnärens hand. Från hans stora projekt visar utställningen fem skisser i blyerts i litet format från hans andra offentliga beställning, som skulle komma att vara i fem år (1923-28). Motivet (och titel till målningen) är Visión política idílica del pueblo mexicano/Idyllisk politisk syn på det mexikanska folket, som täcker en yta på 1585,14 mt utspridd över 235 paneler placerade i Utbildningsministeriets tre våningar. Fem andra skisser ritade år 1929 illustrerar projektet på en serie väggmålningar till Hälsoministeriet (dåvarande Social och Hälsovårdsnämnden). Man finner även några något suddiga skisser framställda år 1929 till väggmålningarna på Nationalpalatset och andra byggnader i Mexiko. Ur hans verk som finns bevarat i USA visar utställningen en skiss i olja på masonit från 1933 till väggmålningen Hombre en el cruce de caminos/Mannen vidvägslätet på RCA- byggnaden i Rockefeller Center i New York. Skisser brukar vara, mer än en modell av det slutliga verket, ett steg som kommer före själva verket, de är det spår som konstnärens skapelseprocess lämnar efter sig. I jämförelse med det färdiga verket kan man många gånger se små eller mer betydande ändringar; men trots detta brukar man finna verkets ursprung i skisserna. I skisserna till väggmålningen i New York kan vi förnimma stora formella skillnader mellan dessa och det slutliga verket, men dess kärna finns kvar: en man i arbetsplagg drar i ett spak med bara händer. Bakom honom, två ellipser sammankopplade med en maskin av cylindrisk form. Andra skisser som är värda att benämna är två lysande studier i rödpenna på rispapper gjorda år 1936 till väggmålningen i fyra delar på Reforma- hotellet i Mexiko. Väggmålningen, tänkt till hotellets restaurang, behandlar på ett ironiskt och komiskt sätt kannibalismen som motiv, och anpassar det till dåtidens händelser. Slutligen, när man kommer fram till utställningens utgång (eller ingång) kompletterar ett galleri av bilder av Rivera denna överblick över en av 1900-talets stora målare. Utställningen är den mest omfattande av konstnären vi har haft i Sverige. En utmärkt katalog med de utställda verken, samt material om Rivera kompletterar den. Riveras verk är representerat i den utmärkta samlingen av skisser som permanent visas på Skissernas Museum som en del av Lunds Universitet.
|
Självporträtt, 1930 Litografi på papperl, 48x62 cm |
Självporträtt, 1949 Vattenfärg på duk, 31x26,5 cm |  Självporträtt, 1951 Blyers på papper, 37x31 cm |
|
De första stegen
Den europeiska erfarenheten
Rivera reser tillfälligt till Mexiko år 1910, samma år som Francisco Madero förklarar den mexikanska revolutionen. Efter en mycket framgångsrik utställning på Escuela Nacional de Bellas Artes återvänder han samma år till Europa med ett stipendium som har förlängts med 10 år. Tillbaka i Paris lever han mitt i Montparnasse, och umgås med hela den parisiska intelligentian från den tiden: Piet Mondrian, Amadeo Modigliani, Georg Jakobsen, Adam Fischer, Pablo Picasso, Georges Braque, Juan Gris, Robert Delaunay, Fernand Léger, Henry Matisse och många andra. I hans verk från den tiden kan man se de där målarnas och många andras inflytande, såväl som modeller som i själva verkens drag. Han ställer ut regelbundet på Höstsalongen och på Le Salon Des Indépendents 1911 och 1913, och inviger sin första individuella utställning i Paris år 1914, och i New York år 1916. Sakta börjar han ta avstånd från kubismen, vilket starkt kritiseras i denna krets.
«Det är Elie Fauve som leder Digo fram till det moderna västerlandets konstnärliga källor: Den Italienska Renässansens konst. Tanken på att uttrycka sig genom fresker börjar ta form i själen på en människa som nu är mer än trettio år gammal. Det är åldern för en första balansräkning av det verkligas kassabok. Från futurismen har han bevarat den eviga hänsynen för förnyelsen: att använda sig av alla medlen, från provoceringen till skandalen. Picasso, Braque och Juan Gris, har lärt honom att organisera den piktoriska ytan, hur man strukturerar elementen, rummet och objekten, och att eliminera perspektivet. Léger i sin tur har givit honom hans kärlek för den moderna arkitekturen, arbetet, maskinen. Från kubismen har han bevarat en enda lärdom: den största enkelheten» sammanfattar Chistina Burrus («Diego Rivera, vitalidad de un artista». Utställnings katalog, 2000)
Från vintern 1920 till sommaren 1921 studerar han al fresco- tekniker i Italien, tillsammans med landsmannen David Alfaro Siqueiros, som då hade kommit till Paris, laddad med glöden från den mexikanska revolutionens principer. Resan börjar i Milano med uppehåll i Venedig, Florens, Ravenna, Neapel, Pompeji och självklart, Rom, där han ser Michelangelos fresker.
Engagemanget i historien
 Den mexikanska livets Carneval. Hotel Reforma, 1936
Den första officiella beställningen börjar i januari 1922 och sträcker sig fram till nästa år. Platsen är Escuela Normal Preparatoria, en pedagogisk läroanstalt. Ytan är 109,64 kvadratmeter, och tekniken är glödritad fresk med applikationer av guldblad. En armé av assistenter deltar i detta monumentala verk, som skulle bli den första stora stöten för det mexikanska väggmåleriet; en kollektiv konst för folket. I slutet av detta år blir Rivera medlem i det mexikanska kommunistiska partiet, till vilket Siqueiros hade redan anslutit sig Den här beställningen följs av Visión Política Idílica del Pueblo Mexicano (1923-28), i Utbildningsministeriet. Mellan 1927-29 målar han freskerna i Escuela Nacional de Chapingo. År 1929 målar han en serie av väggmålningar i Hälso-ministeriet. En vändning i det mexikanska politiska livet bromsar det mexikanska väggmåleriets ansats och Vasconcelos tvingas avgå år 1924. De offentliga beställningarna stoppas och bara de som redan är igång fullföljs. Siqueiros lämnar konsten och ägnar sig åt politiken, samtidigt som Orozco flyttar till USA. År 1927 blir Rivera inbjuden till firandet av den sovjetiska revolutionens 10-årsjubileum i Moskva i egenskap av medlem i en delegation av kommunistiska funktionärer och representanter för den mexikanska arbetarklassen. Hans avsikt är att bidra med sina erfarenheter inom väggmåleriet, men han upptäcker att estetiken lyder under en politisk linje som inte tillåter den frihet han är van vid. Tillbaka i Mexiko arbetar han med en serie av väggmålningar till Nationalpalatset och år 1929 gifter han sig med Frida Kahlo. Samma år blir han utesluten ur det Kommunistiska Partiet på grund av att han inte ansluter sig till den stalinistiska linjen. Det är svåra tider för Rivera. Icke desto mindre har hans arbete vunnit respekt och beundran hos den amerikanska ambassadören i Mexiko, Dwight W. Morrow, som använder sina kontakter för att Rivera ska få uppgiften att måla väggmålningarna på Palacio Cortéz i Cuernavaca. Efter arbetet i Cuernavaca åker Rivera (och Frida Kahlo) till San Francisco med Morrows rekommendationer och pengar. Hans resa till USA är inte precis frid och fröjd; å ena sidan sårar resan den mexikanska revolutionära sentimentaliteten, och å andra sidan sårar den hans amerikanska kollegers medelmåttighet. Dock, hans konstnärliga geni överskrider hans kollegers föga upphöjda känslor och skänker landet ett viktigt bidrag. Från denna period och från andra besök i USA är väggmålningarna till hallen på RCA byggnaden i New York, till Fine Arts Institute i Detroit, Michigan, och till Fine Arts Institute i Kalifornien, och i December, 1931, till Museum Of Modern Art i New York.
San Francisco Art Institute, California School of Fine Arts, California, USA
Rivera avslutar sitt långa och produktiva liv den 24:e november, 1957. Han var 71 år gammal, och 60 av dem hade han ägnat åt konsten.
* Ximena Narea är konsthistoriker och konstkritiker
(Översättning: Jorge Capelán) |
 |
 |
Box 760, 220 07 Lund
- SWEDEN
Tel/Fax: +46 (46) 15 93 07
E-mail:
heterogenesis@heterogenesis.com
