Så plötsligt upphör dansen, trippande rör dansaren sig bakåt, men då och då så överfalls hon av dansrytmen och blir tvungen att göra några skutt eller danssteg. Skrot skramlar och den nyss så fria partikeln dras in i den lysande cirkeln, ur vilken den föddes. I rundeln samlar hon på nytt energi till ytterligare en polska, ännu vildare än första gången, men denna gång desperatare och intensivare. Slutligen sugs hon in i cirkeln igen och försvinner. Värmedöden, entropin har segrat och föreställningen är slut.

I sin föreställning har Su-En inspirerats av partikel-fysikaliska experiment. Hon skriver i programmet om klyvningen av atomen som ses som ett förebud för den kluvna människan. Föreställningen kan uppfattas som en varelses sista kamp. Vid insikten om det oundvikliga kämpar den först emot, sliter sig lös för att dansa några sista gånger, men till slut så inser den det oundvikliga och accepterar sitt öde fridfullt.(1) Den lilla partikelns resa skildras med en stor portion humor. I grunden ligger dock tyngden från den traditionella butohtekniken, som transformerar och deformerar dansarens kropp, vilket hindrar föreställningen från att dra iväg mot det rent farsartade. I Atomic blandas uppsluppna och sprittande partier med djup koncentration och långsamma sekvenser. Dansmusiken varvas och blandas med skärande larm som tränger genom märg och ben, likt de partiklar av död materia som dagligen passerar våra kroppar. Föreställningen är symetriskt uppbyggd, med upprepningar av liknande partier i början och slut, rörelser som återkommer (till exempel den flexade foten som om och om igen riktas mot skyn) vilket ger den en viss sakral karaktär.

Butoh är en dansform som ger upphov till en mängd olika tolkningar. Ofta uppfattas butohdansens vitsminkade kropp och långsamma rörelser som anspelningar på död och mörka sidor av tillvaron. Att dansen får sitt karaktäristiska uttryck genom att avspegla något som försiggår i dansarens kropp är däremot inte s välkänt. Grundläggande för den form av butoh som företräds av Su-En är strävan att transformera kroppen till främmande material eller livsformer.(2) Det visuella uttrycket blir ett index för något som utspelar sig under huden. Krampaktiga förvridna ansiktsuttryck kan därför vara resultatet av kroppens förvandling till en trädstam. På detta sätt utgör butohdansen förhållningssätt till gestaltaltande något som radikalt skiljer den från representativa uttryck som mim. Butohdansens förvandling siktar in sig på essensen i materian, medan mimen håller sig på ytan. Kanske är det på grund av denna karaktär hos butohdansen, att den inte i första hand försöker kommunicera specifika budskap, som gör den så rik på tolkningsmöjligheter.

Su-En har kommit till den punkt där hon inte längre behöver följa den formalistiska butohtraditionen. Hon behärskar tekniken så fulländat att hon kan använda den fullständigt fritt: «Jag håller på att lära mig dansa med den teknik som jag lärt mig», säger hon. Redan i förra föreställningen Scrap Bodies kunde man se exempel på butohteknik i möte med en annan danstradition, då i form av rave. Genom att korsbefrukta butoh med svensk tradition skapas en dansform som kan rota i myllan långt från sitt japanska moderland.

Noter

1 Tolkning av Ture Sternudd
2 Företrädare för den butoh riktning som går under namnet body weather innefattas inte av denna beskrivning. Se även Su-Ens artikel i HeterogenÈsis nr. 28.