När jag 1998 beslutade att sluta arbeta på CAAM (Moderna Konstens Atlantiska Centrum) på Las Palmas -mitt kära hyper-periferiska europeiska territorium- och bosätta mig i Santander i landets norra delar, hade jag förkastat idén på att återigen arbeta i en offentlig institution, åtminstone under en tillräckligt lång period. Jag ville satsa alla mina krafter på att arbeta med den många gånger svåra och krävande uppgiften som oberoende kurator, vilket jag redan gör parallellt med chefsbefattningen för Espacio C.

Det blev Santander av personliga skäl. Det är en lugn och behaglig stad och trots att den kulturellt sett inte går att jämföras med andra mer kända städer i Spanien kan man leva här med en viss ro. Egentligen, om man räknar med den nödvändiga infrastrukturen för att etablera kontakter via fax, telefon och nätet, kan man rota sig var som helst och utföra arbetet som kurator. Alltså det som vi alla idag identifierar som det mest revolutionära och "allmännyttiga" instrumentet i globaliseringen. Men vi får inte lura oss själva genom att åka rätt in i det hegemoniska globaliserings-systemet. Framför verkligheten i en mer kommunicerad och avståndskrymt värld, fortsätter vi att se en värld som har en stor skara marginaliserade människor med ett växande antal oprivilegierade där de ekonomiska klyftorna bara blir större och större, där mänskliga rättigheter, hälsa och teknologisk utveckling i det närmaste är obefintliga. Detta trots att vi kan hitta netcaféer i Bamako, Dakar, Lagos, Managua eller Puerto Príncipe. I det globaliserade utrymmet under det tredje millenniet växer motsättningarna oavbrutet. Frihetens försvarsland ser sig nödsakat att ta till frihetsberövandet för att bekämpa sin motståndare. De fattigaste agerar radikalt då de inte har något att förlora och ser ut att ha gett upp. Vi hör dagligen medierna nämna kärnvapenhotet i Asien. Det rika och kulturspäckade Sydamerika upplever en utomordentligt orättvis situation som en följd av politiska ledarfasoner och ekonomiska plundringar. Den afrikanska befolkningen söker sig till sista hoppets hörna i det fria och motsägelsefulla Europa, nu med gemensam valuta och mitt i recessionens desperation.

Det är logiskt att vi, från den platsen konsten har idag, fortsätter att tro på nödvändigheten av att fritt säga och skapa många saker och ting, uttrycka och manifestera oss utan att censureras.

Nära Santander finner vi byn Camargo som mer och mer utvecklar tendenser att bli en stad tack vare expansion och en kommun med 25.000 invånare. Med medelstora och små företag ser sig Camargo inte skonat från ett och annat multinationellt kommunikationsföretag. Det karakteristiska för kommunen är att i området ha utvecklat en för regionen ganska ovanlig kultur- och sportpolitik med en särskild utveckling av sociala frågor under de senaste tjugo åren. Kulturella centra och konstverkstäder samt musikskolor, finns i de olika förorterna. De politiskt och kulturellt ansvariga för det här tog kontakt med mig för att genomföra ett möte. Jag måste säga att jag av ren nyfikenhet accepterade.

Det jag trodde skulle bli en femton minuters sammankomst förvandlades till ett två timmars långt möte där jag fick lägga fram mina idéer om den nutida konstens möjligheter och dess tillämpning i Camargo kommun. Med stort intresse såg de fram emot att främja den konstnärliga kreativiteten, riktad framför allt till yngre. Jag måste understryka att det just är denna politik som har resulterat i ett större antal elever vid olika universitet i norra Spanien, såsom också i en kvalitets- och kvantitetsmässigt ökad grupp av unga konstnärer.

Jag lämnade detta möte med ett mycket positivt intryck, framför allt av den sanna entusiasm som dessa politiska representanter visat och som överraskade mig då detta inte är så vanligt förekommande bland landets ledare. Denna entusiasm delas av en stor del av befolkningen i kommunen tack vare den kulturella utvecklingen under de senaste två decennierna. Stora delar av regionens befolkning och även huvudstaden Santander erkänner öppet det arbete som genomförts i kommunen de senaste åren. Med allt detta vill jag dela med mig av den kontext som mötte mig när jag kom i kontakt med Camargos folk. Alla dessa faktorer tillsammans med mina anpassningsegenskaper när det gäller nya äventyr, gjorde att jag lovade borgmästaren att lämna över ett speciellt projekt, enligt mig av intresse för både Camargo och regionen. Med allas arbete skulle vi bygga upp ett litet utrymme, fullt av förslag och innehåll som kunde bli en referens i utlandet.

Projektet jag presenterade kallades Espacio C. Jag valde termen espacio (utrymme) eftersom jag ville att det just ska gälla ett anspråkslöst utrymme. Jag tyckte det hade varit löjligt och opassande att prata om museum eller konstcentrum när vi egentligen skulle börja ett äventyr vars resultat skulle avgöra dess egen utveckling i förhållande till andra arbetsområden. Espacio C måste vara en mötespunkt, ett utrymme för reflexion kring den nutida konsten och framför allt en absolut oberoende plats där både de lokala, nationella och internationella konstnärerna skulle ge projektet sin form. C:et refererar till det nutida och dessutom är det samma bokstav som initialen för kommunens (Camargo) och för regionens (Cantabria) namn. I och med kommunens industriella karaktär skulle vi försöka få fotfäste med projektet på ett industriområde liknande det vi ockuperar nu; ett neutralt läge som passar väl till många av de aktuella förslagen.

Espacio C är framför allt ett multidisciplinärt utrymme för nutidskonst med mycket öppna förslag och med karaktären att befrämja mötet mellan konstnärer inför varje projekt. De tematiska utställningarna föreslår den inbjudna konstnären en ram att gå efter eller ett generiskt tema. Det innebär att konstnärer med olika bakgrund inbjuds att arbeta och utveckla sina verk inom projektet. En del av dessa verk stannar så småningom på platsen och utgör en del av den samling som redan nu börjar byggas upp och som vi hoppas ska kunna bli ett historiskt vittnesbörd. Under dessa utställningar deltar vanligtvis en konstnär från regionen tillsammans med andra nationella och internationella konstnärer. Verken utvecklas inom ramen för en stor kollektiv verkstad och befrämjar mötet och utbytet mellan konstnärerna vilket är ett av huvudmålen med projektet. Detta speglar den dominerande tanken i våra internationella sommarverkstäder, till vilka vi bjuder internationella skapare att arbeta under två veckor med regionala konstnärer. Resultatet blir att konstnären får sin egen utställning och att eleverna också får sina förslag utställda. Tillsammans med dessa målsättningar är det viktigt för oss att också kunna visa våra förslag för kommunens och regionens invånare. Med tanke på detta utarbetar vi från allra första början didaktiskt material som kan tänkas hjälpa till att öka intresset bland dessa invånare som så småningom ska kunna utveckla ett förhållande till de nutida konstnärliga förslagen. Det är ingen utopi utan det gäller att på ett klarsynt sätt försöka ta hänsyn till medborgarens nyfikenhet. Vi har utvecklat kurser för att introducera 1900-talets konst och vi arbetar vidare med regionens skolor för att öka besöksfrekvensen, och lärarna spelar en avgörande roll i att väcka elevernas uppmärksamhet. Mycket finns än kvar att göra men vi känner oss tillfredsställda med resultaten nio månader efter invigningen.

Espacio C är ett projekt som omfattar konstnärliga förslag av högt estetiskt innehåll som blir till intensiva debatter av social, politisk och antropologisk karaktär. Konstverken är levande vittnesbörd. Vi befinner oss i detta varia-tionsrika och motsägelsefulla land, Spanien. Denna periferi på landets nordremsa är en sorts öliknande och konstig fragmentering som på grund av historiska, georafiska, kulturella, politiska och lingvistiska skäl knappt har skapat kontakt; en omedveten ögrupp. Periferikaraktären behöver inte vara ett hinder för utvecklingen av ett korrekt, kritiskt och berikande arbete inom det konstnärligt kreativa område som upptar oss. Vi som både läser och medarbetar i detta viktiga medium Heterogénesis, vet med säkerhet vad det innebär att leva i periferin. Men vi kan också fråga oss "periferin i förhållande till vad", i och med att begreppet centrum-periferi i många avseenden inte längre gäller om man ska definiera situationen för nya projekt som har ett värde i sig själva och som inte är beroende av just centrummet. Espacio C öppnar sina dörrar för konstnärer från diverse latityder som Latin-amerika, Karibien, Afrika och Europa tillsammans med lokala och nationella skapare och har därför bevittnat många och varierande förslag. Bland andra Andries Bota (Sydafrika), Azat Sargsyan (Armenien), Jack Beng-Thi (La Reunión), Marcos Lora Read (Dominikanska Republiken), Tania Bruguera (Kuba), Jean Pierre Gauthier (Kanada), Guillermo Gómez-Peña (Mexi-ko), Juan Ybarra (Mexiko), Tracey Rose (Sydafrika), Bar-thélémy Toguo (Camerun), tillsammans med nationella konstnärer som Luis Sosa, Adrián Alemán, Javier Arce och Luis López Lejardi som har lämnat sina vittnesbörd i dessa projekt under det just avslutade 2001 och som kommer att göra mer därtill under 2002. Vi har samarbetat med den colom-bianska kuratorn Carolina Ponce de León, föreståndaren för det alternativa historiska galleriet La Raza, San Francisco, USA, och har lagt grunden till framtida samarbete med andra konst-institutioner som delar våra frågeställningar och mål. Vi har även startat en omfattande performanceprogram och pro-ducerar videokonst med de konstnärerna som jobbar med oss.

Vi vet inte just nu vad framtiden för med sig men en sak kan vi vara säkra på: vi som reser med i detta äventyr vill lägga fram öppna, fria och kritiska förslag, förankrade i nuet och baserade på en verklig och delad entusiasm. Detta är vittnesbörden från erfarenheten av ett nytt projekt utifrån periferin, eller rättare sagt ifrån ett nytt utrymme med möten och överenskommelser.

(Översättning: Miguel Gabard)

* Orlando Britto Jinorio är curator och föreståndare för Espacio C

espacioc@telefonica.net