Konst

och

globalisering

Fernando Martínez Agustoni*

Globaliseringens genomslagskraft som process, kognitionen av världen betraktad utifrån detta nya globala rums perspektiv, samt ett nytt övervägande av konst i detta sammanhang, leder oss till att omdimensionera nutidens koordinater i en tendens att omskapa oss själva och vår placering i världen.

Globaliseringen framträder till en början som en process som onekligen långsamt svävar över samtiden, men trots detta vill jag uppmana den som läser dessa rader att inta en lämplig distansering, att gå bortom det fullbordade faktumets konnotation, med syftet att i begreppet upptäcka ännu en modell som vill avbilda en del av skeendena i våra dagliga liv. Den tillhör en av de många röster som har som målsättning att förklara en förändring som enligt en uppfattning som vi skulle kunna kalla för negativ, stundtals är kloningen av ett segment av de förhållanden av samlevnad, som uppträder som lämplig grogrund för hegemoniska1 tendenser och som når fram till genomsnittsmänniskan, helt enkelt, som en livserfarenhet av relativ transcendens.

På så sätt är det viktigt att först av allt skilja mellan globalisering och kulturell imperialism. Globaliseringsprocessen blir enligt O'Sullivan2 "...ett mera sammansatt och totaliserande, mindre organiserat och förutsebart begrepp i vad avser dess resultat."

Globaliseringen som sådan förutsäger en transformation där vi kan vara säkra på en sak, nämligen att, när det gäller att spekulera om dess genomslagskraft, den innebär både en positiv aspekt och en oren och mörk sådan, vilket blir uppenbart i en redan bekant kontrast mellan olika diskurser.

Med utgångspunkt för den här förmedlingen av motsägelsefulla diskurser, och i grunden på detta vis har konstruktionen av kunskapen verkat, för att föra människan närmare en förståelse av världen, och för att skänka henne en mening som i viss mån är tolkningsbar. Inledningsvis som en tudelning och senare genom samlevnad mellan dialektiska format och andra som kännetecknas av mångfald och fragmentation, för att slutligen åtaga sig en avbildningskris.

Trots detta regerar en sorts avbildningströghet som motsätter sig vakuumet, som om det hade varit en simulator som efter att ha fått ett eget liv bygger en värld fri från avbildningsproblem. Det här blir möjligt, eftersom det verkar med en kritisk massa av variabler och operationer som enbart uppfyller ett inneboende subjekt.

Oskiljbarheten i ett givet tillstånd, som information i grunden härstammar från ett oikos som virtuellt sänder en sorts subjektivitet, vilken framstår som ett nästan självklart attribut till ett eventuellt konstruerat subjekt i en process av själv-eko-organisering3. Ett subjekt som alla andra konstruktioner, är också bärare av det oundvikliga attributet eller tillstånd av att besitta ett respektive utanför, såsom dessa intervaller eller mellanrum som tillhör den, oumbärliga virtuella mellanrum som är till för att bli bebodda av den hypotetiska substansen, den som artikulerar de inter-elementära relationerna som är karakteristiska för den konstruktiva eller strukturella logiken. Alla dessa beståndsdelar av ett substantiellt kontinuerligt rum, där det avbildbara och det icke-avbildbara utgör en och samma enhet. Detta utanför, dessa mellanrum, fria från egenskapen av det som gör ett givet tillstånd inneboende, utgör vad vi kallar för en meta-subjektiv dimension. Detta är en unik sådan, där det nyas skeende kan äga rum, samtidigt och på samma sätt som hänsyn tas till jagets upplevelse, av självet.

Att närma oss den världsåskådning av samtiden genom betraktelsen av alla de diskurser som kretsar kring en globaliseringens logik, i dess egenskap av avbildningsmodell av världens dominerande händelse, eller också från annat håll, att närma oss den genom de olika versioner som globaliseringen som process visar hos de aspekter som kanaliserar manifestationen av hegemoniska tendenser, blir på sätt och viss ett reduktionistiskt förfaringssätt. Detta helt enkelt för att ännu en gång, närma sig verkligheten genom en vis frame vilken som sådan skärmar av ett definierat fragment av världen, medan andra aspekter oundvikligen lämnas utanför.

Å andra sidan, när det gäller syftet att understryka lämpligheten av övervägandena kring konsten, överensstämmer den ovan nämnda frame med den konceptuella versionen av den måleriska praktikens gamla avgränsning av världen i gryningen av det moderna konstbegreppet, under den avbildande attitydens välde, som en modell av kunskapsförnimmelse, av vilken Vetenskapen är största aktieinnehavare och följaktligen administratör.

Vi överväger då dessa inledande aspekter, och med hänsyn till det landskap som konstens system konfigurerar, verkar frågan kretsa kring naturen av den kunskap som konsten producerar och dess kanaliserande potential gentemot globaliseringen.

Till att börja med är en reflektion på sin plats om hur vi placerar konsten i förhållande till kunskapsfältet, i den meningen att den åtminstone kräver eller måste tillskrivas vissa drag av textualitet, nästan av bokstavlighet, för att betraktas som egentlig kunskap. Den här idén blir gripbar om vi blir medvetna om att på något sätt en viss konceptuell konst började cirkulera under 1900-talet med uttryckliga pretentioner att ersätta språket, många gånger, med avsikten att kringgå diktaturernas förtryck.

För att återkomma till frame-begreppet kan vi säga att en kulturs egenskaper måste innehålla det som tidigare har översatts till en inre textualitet. Det är då inte svårt att förnimma att en sådan ordning stöds av konstengrunder. Först är dock viktigt att ha tillgång till de element som möjliggör att vi kan finna konsten där den har blivit borttagen, eller att hitta den riktiga konsten bakom bedrägeriet. Denna omöjlighet grundas, i princip, i att en konstnärlig händelse kan kopplas till eller artikuleras med någon annan diskurs, men på intet sätt underkastas den sistnämnda.

Tvärtom, det verkar endast kunna förklaras som en pulsering som åter-hänvisar oss till icke-texten. Det är enbart med utgångspunkt från dess manifestationer, dess produkter och händelser, dess formella kvarlevor som många gånger -kanske de flesta- som den filosofiska reflektionen uppstår och börjar betrakta sig själv som den modellisering av världen som Samhällsvetenskapen har företagit sig.

I produktionen av subjektiviteten kan man spåra konvergensen av sådana processer. Man skulle också kunna säga, i konstruktionen av ett inneboende subjekt. I filmiska termer, enligt Fellini: "...framings makt ligger inte i vad den innesluter, utan snarare i vad den lämnar utanför dess gränser..."

Det till är detta utanför, som Fellini på ett mästerligt sätt beskriver, som villken annan framing som helst, som konstnärens skapande pulsering riktar sig till. Eftersom det är i detta utanför där Konstens besvärjelse verkar för att ge plats till ett Vara vars singularitet utgör dess erfenhetsmässiga natur -en natur som inte är avspegling, utan upplevelse, ett Vara i vilket det redan sedda samlever med det aldrig sedda.

Vi skulle kunna ställa mot varandra projiceringen av självförståelsens a priori, av den som tar till sig verket, av det sistnämnda (likt vad Paul Ricoeur föreskriver för texten), och vad denne anser tolkning ("...processen genom vilken uppenbarelsen av nya sätt att vara ger subjektet en ny förmåga att känna sig själv...").4 Vi vet redan att denna tes innebär: en idé av tillgodogörande som kan avvara upphovsmannens intentioner, en förståelse av den ursprungliga mottagaren som närmar sig begreppet Horizontverschmelzung5 av Gadamer.

I konstens fall är det främmande som mottaglig att bli det egna, för att uttrycka det i hermeneustiska termer, det som svarar till en erfar ordning, en händelse som inte är annat än en erfarenhet av självet som en ny värld. I vad avser epistemologiska hänsyn kring konst är det lämpligt att understryka att när dessa anses utgöra en autonom disciplin, kan man ställa den idén emot, som tillskriver dem konditionen av allestädesnärvaro6, och slutligen leder deras allestädesnärvarande karaktär obönhörligen till perceptionen av att det som de genomtränger i vad avser formen inte tydliggör varje disciplins grunder, processer och produkter.

Konsten förser oss, ibland som gränslandets disciplinära aktivitet, ibland helt enkelt som offer för andra discipliners kidnappning (det är till exempel fallet med den visuella antropologin), med för-vetenskapliga approximationer som kommer till hjälp för att överbrygga problematiken kring världens avbildbarhet. Men i detta fall, inte genom ett rent avbildande, utan genom att öppna dörrarna för erfarenheten.

Som avbildning svarar den mot frågor av ordning och i sista instans av struktur, och till synes motsätter sig världen att bli utbytt7 mot någon annan struktur, det är erfarenheten av världen som ger löftet att närma människan till en förståelse av sig själv och inte utan erfarenheten av sig själv. En erfarenhet som i slutändan är meta-subjektiv. I vad avser kunskapen har konsten alltid varit och kommer att ligga före det första ordet och efter det sista. Konsten, denna skapande makt, som kunskapen, tillhör inte människan (snarare har människan försökt avbilda den), och det är i närvarons meta-subjektiva erfarenhet av självet där den förenar sig med båda.

Konsten som avbildning uppenbarar slutligen världens icke-objektivitet, dess illusoriska kondition och bara lämnar till oss av sig själv, det som utgör dess närvaro. Eftersom globaliseringen blir möjlig på bekostnad av avbildningen och konsten blir en presentation, i närvaro (det vill säga lögnen har blivit sann) och eftersom närvaron är början och slutet på allting, snarare än en bärare av globaliseringen är konsten dess lösningsmedel, dess fulländade motstånd.

(Traducción: Jorge Capelán)

*Fernando Martínez är professor vid Konsthögskolan vid Universidad de La República, Montevideo, Uruguay

Notas:

1 Gramsci, A. Prison Ntebooks, lawrence & Wishart, Londres, 1971
2 Tim O'Sullivan, J. Hartley, D. Saunders, M. Montogomery & Fiske, Key: Concepts in Communication and Cultural Studies. Routledge, Londres 1995.
3 Morin, Edagar. La noción del sujeto. Artículo publicado en Nuevos Paradigmas, Cultura y Subjetividad, por Dora Fried Schintman. Paidós, Buenos aires, 1998.
4 Ricoeur, Paul: Teoría de la interpretación, discurso y excedente de sentido. Siglo Veintiuno de España Editores, Madrid 1995.
5 Horinsontsammansmältning (Gadamer enligt Ricoeur) "...läsarens världshorisont smälter samman med författarens.r"
6 Menke, Christoph: Die Souveränität der Kunst: Ästhetische Erfahrung nach Adorno und Derrida, Suhrkamp Verlag Frnakfunrt am Main, 1991.
7 Baudrillard, Jean: L'Echange impossible. Éditions Galilée, París, 1999.