För nio år sedan dök en brödugn upp mitt emot Lunds Konsthall. Ugnens form, som fortfarande används på många håll i världen, föreföll främmande i en universitetsstad vars befolkning till största delen utgörs av unga människor vana vid att använda mikrovågsugn. Denna ugn var den första konceptuella "antipoden" i ett projekt som syftar till att "märka" olika platser på jorden enligt ett antipodiskt system. Lund blev det första landmärket. Följande blev Gaiman (1995), i argentinska Patagonien, Komchén på Yukatan halvön i Mexiko (1995), Dzamin Uüd i Mongoliet (1999), och just nu i Inkachacka, mitt i de bolivianska Anderna (2002). Det handlar om platser som inte bara befinner sig långt ifrån varandra, utan också vars invånare talar olika språk och lever i olika kulturer. Som sagt, Lund blev det första landmärket.

Den vita lerugnen målad i kalkfärg byggdes några meter från ingången till Lunds Konsthall och förkroppsligade en modell i naturlig storlek i plumavitt som presenterades av konstnären Juan Carlos Peirone i ett fotogalleri i samma stad (se Heterogénesis 4-5 Sept., 1993). Ett par veckor efter det att ugnen byggdes, gjorde en grupp en ritual för att "ockupera" ugnen; den bakade bröd inför den förbipasserande publiken och delade sedan ut det nybakade brödet. Det är inte svårt att tänka sig en möjlig tradition enligt vilken stadens studenter träffas runt ugnen för att baka bröd och samtala om vardagliga ting, eller andra ämnen samtidigt som de njuter av nybakat bröd. Det blev inte så. Tyvärr, sammanfaller den konstnärliga gesten sällan med stadens byråkratiska praxis. Myndigheterna beslöt att ta bort ugnen. År 1996 byggde Peirone upp ugnen i en privat trädgård i Lund..

Ointresset från Lunds Kommuns sida att bevara skulpturen står i kontrast till den entusiasm med vilken projektet togs emot i skulpturparken El Desafío i Gaimán, en liten by i Patagonien. En tredje skulptur byggdes i Komchén, Mexiko, på en gård som tillhör ett ekologiskt projekt som kämpar för restaureringen av Yukatans ekologi, allvarligt skadad sedan början av 1900-talet genom sisaltrådsindustrin och en massiv odling av sisalhampa till nackdel för områdets andra växtarter. Ugnen i Mongoliet måste överbrygga språkets faktiska och kulturella hinder: "Vi lyckades - såväl jag som mina kolleger - åstadkomma en underbar kontakt med grannarna och med paret som ägde geren (bostaden), där vi byggde ugnen. Det var ett bostadsområde av "gerer" (monteringsbara bostäder, typiska för nomadiska mongoler) i en by vid gränsen (till Kina) vid namn Dzamin Uüd. Detta landmärke avslutade mitt första par antipoder (Gaiman - Dzamin Uüd) och mongolerna (verkligt fjärran folk) blev mycket imponerade över tanken att just "under deras fötter" fanns argentinska Patagonien." berättar Peirone.

Ugnen är i grunden avsedd att vara en skulptur öppen för åskådarnas tolkning. Konstverkets grundläggande egenskap hänvisar till projektets ursprungliga plats: ingången till ett konstgalleri. Men, dess särskilda form känns igen som ett föremål med definierad funktion och ger verket en extra dimension. "Ockupationen" av ugnen i Lund gjorde en direkt tolkning av formen kopplad till dess funktion som föremål: man bakade bröd - men som en ritual, det vill säga, man hedrade ett föremål som har varit viktigt för nästan alla kulturer i mänsklighetens historia, samtidigt som man på ett speciellt sätt reproducerade akten att knåda deg, baka och äta bröd. I Gaimán finns ugnen bland de utställda verken i skulpturparken; ett rep runt omkring varnar åskådaren om att det finns ett avstånd mellan denne och verket, som har ställts ut där för att betraktas. I Mongoliet utgör den praktiska användningen av ugnen en ledande roll: Fru Unro -ugnens ägare- bad konstnären om tillstånd att baka bröd och sälja det, eftersom hennes man var arbetslös och brödförsäljningen skulle kunna betyda en extra inkomst för familjens ekonomi. Jonás accepterade det gärna, och på så sätt skulle hans verk kunna bidra till att öka en fattig familjs inkomster, i total motsättning till den spekulation med konstverk som praktiseras inom konstvärlden, där de som profiterar mest är de som har mest pengar över.

Att bygga ugnar på platser som ligger långt ifrån varandra ställer frågan: Långt borta från vad?, som är namnet på Peirones projekt: "Mitt centrum är den plats och de människor där jag befinner mig. De är en del av mina personliga utforskningar och upptäckter, och framför allt äventyr, eftersom jag inte kan tänka mig konsten utan det. Det är också en global teckning: uppsatta landmärken är punkter och deras relationer utgör linjer i ett konvergerande nätverk som utgör verkets rumsliga uttryck" förklarar Peirone. Långt borta från vad? syftar på en diskussion om centrum och periferi, om Jaget och den Andre. "Centrum" har varit den hegemoniska jaget, platsen där den som dominerar över ett visst kulturellt område i en viss historisk period befinner sig. Den s.k. globaliseringen, som är det globaliserade jaget i den hegemoniska västerländska kulturen (med USA som epicentrum och en i fjärran andra plats, Europa) har sin kontrapunkt hos de lokala Jagen som vill bli centrum för sin egen historia. I sitt verk gör Peirone bortglömda platser på världskartorna till huvudpersoner i ett globaliseringsprojekt och människorna som gör dessa platser levande genom ett vardagligt föremål: ugnen.

Den nuvarande etappen genomförs i Inkachaca, La Cumbre på en bergsstig mellan La Paz och Los Yungas (från högplatån till tropikerna); den är det högsta "märket" (4.400 meter över havet). I den aktionen "får jag oerhört mycket hjälp av René Borda, Rebeca Borda och hennes man Vassily Anastasov, som fungerar som producenter och samtidigt som underbara vänner" poängterar konstnären. Höjden och den fysiska ansträngningen lämnar sitt eget "märke" i konstnärens kropp.

Snöstormar och regn fördröjer något arbetets utveckling, som trots allt kommer att nå slutet den 26 januari med invigningen i en traditionell Ch'alla (*) och i närvaro av myndigheter från La Paz som stödde projektet samt av de intresserade som vågar sig dit. Det är svårt att förutse den lilla ugnens framtid, som byggdes brevid en ensam bergstig mitt i Anderna. Ugnen hör enligt traditionen till hemmets viktigaste möblering; där, mitt uppe i bergen, bryter den landskapet. Av den anledningen blir den kanske en hållplats på vägen och föremål för ritual för den som lämnar hemmets säkerhet bakom sig för okända platser.

(Översättning: Jorge Capelán)

heterogenesis@telia.com

FOTO: Vassil Anastassi

René Borda