Ledare

Globalisering från konstens perspektiv

Ximena Narea*

Tre faktorer har bidragit till föreställningen om en modell av en "gemensam" värld för alla jordens invånare: utvecklingen av transportmedel, särskilt under 1900-talets senare del, som har möjiggort förflyttningen av människorna mellan åtskilda platser på kort tid, den svindlande utvecklingen och spridningen av kommu-nikationsmedier, särskilt under seklets två senaste decennier med dess senaste uppfinning, Internet, och till sist, finanskapitalens rörlighet som överskrider de nationella gränserna. Jorge Capelán gör en omvärdering av globali-seringsbegreppet och diskuterar konceptet branding som en symbolisk dominationsstrategi och vars mest anmärk-ningsvärda exempel inom konsten utgörs av Guggenheims museer. Han presenterar dessutom några drag i den globala motståndsrörelsen mot den globaliserade kapitalismens strategier.

Tillökningen av distributionsmodellerna -beprövade i de hegemoniska centrumen- som tills nyligen inte befann sig inom "avantgardekonstens" karta, har stimulerat konstnärernas rörlighet: en dag utställer de i New York och dagen efter i Oviedo. Biennalens modell, som skapades i Venedig för ett drygt århundrade sedan upprepas fortfarande i platser som Syafrika, Istambul, Havanna, Sydkorea, Buenos Aires och senast i Tirana, bara för att nämna de mest kända; hundratals biennaler av diverse slag äger rum över hela världen. Den demokratiska principen hos biennalen i Venedig, som gav alla länder (med tillräckliga resurser för den sortens aktiviteter) möjligheten att visa sin konst, har gett vika för en selektiv deltagarmodell som vanligtvis har ett specifikt tema. Emellertid, brukar deltagandet av konstnärer med en "kariär" bakom sig inom de internationella biennalkretsarna vara viktigare är de inhemska konstnärernas. Martin Schibili reflekterar kring existensen av ett konceptuellt konstnärligt förslag i globaliseringen, ett förslag som inte har med möjligheten att förflytta konstverk och konstnärer från en plats till en annan att göra, utan framför allt, med existensen eller utvecklingen av ett begrepp som kan vara gilltigt varsomhelst i världen. Dock kräver ett globaliserat begrepp en värld som fungerar under samma materiella och socio-kulturella premisser, vilket är mycket långt från verkligheten. Schibli tänker på en värld baserad på demokratiska principer som gynnar de flesta av världens invånare. Men ett globaliserat koncept svarar inte nödvändigtvis mot en demokratisk deltagarprincip utan mot en ideologisk modell som är giltig i hela världen och finns utan hänsyn till majoriteterna. Historiskt sett har hegemonierna inte gynnat majoriteterna utan bara en viss grupp. Givetvis föreslår globaliseringen ett nytt sätt att konfronteras med det vardagliga, som Fernando Martínez påpekar, och när den gör det får den oss att tänka om vårt sätt att representera världen.

Utvecklingen av kommunikationsmedierna har möjliggjort att ögonblickligen överföra information mellan människor som bor var som helst i världen. Internet har möjliggjort för alla de som har tillgång till en dator att i sina datorskärmar se bilderna från CNN om attacken mot tvillingtornen i New York den 11:e september i fjor. Inte bara kunde "samma" information kunde ses varsomhelst på jordklotet, den kunde också ses hur många gånger mottagaren än önskade. "Strategier mot Arkitekturen," av Hans T. Sternudd, visar hur man ögonblibkligen kan utbyta åsikter kring ett skeende, som i detta fall utgår ifrån en "estetisk" iakttagelse: "The crashing planes at the WTC: a pure work of art". Vi kan betrakta ett "globaliserat" skeende tack vare existensen av ett komminikationsmedium. Men, invänder jag tillsammans med Schibli, det faktum att någonting kan ses i hela världen innebär inte att själva skeendet kan vara globaliserat, dvs att det konceptuellt angår varje invånare på jorden. Emellertid lät inte skeendets globalisering vänta på sig. President Bush förklarade krig mot terrorismen över hela världen och med åtminstone moraliskt stöd från Europa inledde USA kriget i Afgha-nistan, där man ansåg att centrumet för den internationella terrorismen -personifierad i Usama Bin Ladens figur- fanns. Attacken mot tornen (och Pentagon), som var ett specifikt skeende, blev utgångspunkten för ett "globaliserat" skeende: jakten på och bestraffningen av terrorister och stater som förmodas ge skydd till dessa (nästa land i sikte är Irak). Tornen i World Trade Center (och därmed huvudkontoren för USA:s försvars-departement ) blev något som "tillhörde" hela världen och därmed tolkades attacken som en kränkning av hela den "demokratiska" världen. Bush delade världen i "vi," de goda staterna, dvs de som följer deras ekonomiska, politiska och kulturella riktlinjer, och "dem", de skurkaktiga staterna, dvs de som tar på sig friheten att tänka annorlunda. Självklart var inte tornen "vanliga" byggnader, de var platser där ekonomiska utbyten på internationell nivå ägde rum, och det är därför deras förstörelse angår "oss alla", från de som äger de (globaliserade) multinationella företagen som hade sitt säte i dessa torn, till de små jordbrukare som utbyter sina grönsaker mot kläder i en marknad och som bara siktar till att överleva för dagen. Den symboliska vikten av tornen före och efter deras förstörelse är en fråga som Sternudd ställer med sin artikel.

I konstvärlden, som Schibli påpekar, har inte mångfaldigats bara cirkulationskanalerna, utan också de medel som står till konstnärens förfogande. I många länder finns stipendier och andra sorters bidrag för att stimulera det konstnärliga arbetet. Med ett generöst stipendium från FONDART (Stiftelsen för konstens utveckling) från Chile genomförde den chilenske konstnären Juan Castillo, numera bosatt i Sverige, ett projekt vars koncept försöker ställa det lokala, det individuella, i fokus för en globalisering som i konstvärlden inte verkar ha definierade konturer. Verket grundar sig på "vanliga" människors drömmar i en förort i Santiago, vilka han senare ställer ut i en videosekvens samt bi- och tridimensionella bilder. I hans utställning i Lund fortsätter han att använda sig av videosekvenser, men i serien av bidimiensionella bilder tillägger han människoansikten klippta ur lokala dagstidningar. Detta sätt att integrera bilder tagna ur ett lokalt kommunikationsmedium med bilder som tillhör flödet av globaliserad information har varit återkommande i Castillos verk de senaste åren.

Konstvärldens språk är engelskan, påpekar Schibli. Tidningar, konferenser och verkens texter måste vara på engelska om man hoppas på att få en publik bortom de lokala gränserna. Den video som Castillo visar i Lund är på spanska, vilket orsakar en viss irritation bland galleriets besökare, eftersom de inte förstår en viktig del av verket. Irritationen är förståelig, det inhemska språket är ju svenskan. Icke desto mindre, understryker avsaknaden av en översättning det lokala: språket som utgör verkets grund är spanskan, ett språk som talas av 400 miljoner människor. Lena Mattson har i sin tur betitlat sin utställning, som äger rum i den stad där hon lever, med en tvåspråkig titel (samt texter i katalogen) på engelska och svenska, och den korta texten som förekommer i en av hennes videor (den av mannen som petar naglarna med en kniv) är på engelska. Självklart handlar inte konstnärernas användning av engelskan om snobberi, utan den är en konsekvens av dess dominans i den sfär som globaliseringen grundar sig på: ekonomin, som sedan sprider sig till alla områden av den mänskliga aktiviteten. Gallerierna som konstens cirkulationskanal har letat efter olika väger för att göra sig gällande i globaliseringen. Som i fallet med biennalerna, här handlar det också om att nå den stora världen från perifera platser. Orlando Britto presenterar Espacio C, en erfarenhet av utbyte mellan lokala konstnärer, spanska och internationella, som äger rum i ett perifert samhälle i norra Spanien. Begreppet grundar sig på att de deltagande konstnärerna i varje projekt arbetar på platsen. Syftet är att undvika att några stjärnskott bara dyker upp en stund. En längre vistelse på platsen tillåter ett djupare utbyte av idéer och kunskaper mellan de internationella och de lokala konstnärerna.

Skapandet av nya cirkulationskanaler är inte lätt. Det här blir riktigt klart när kronofogdemyndigheten beslutade att lyfta den svenske konstnären Lars Viks verk Omfalos ur ett "naturreservat". Tanken att inkludera "alla människor" i ett konstverk eller konstnärligt projekt utgör en del av vad som har varit den konstnärliga reflektionen kring globaliseringen. Det ser vi uttryckt i Heterogénesis nuvarande nummer på två sätt: som insamlingen av ett objekt på olika platser och dess utställning på en enda plats, samt reproduktionen av samma föremål på olika platser i världen. Den svenske konstnären Tryggve Lundberg samlar vatten i de mest åtsillda platser och ställer ut det på ett ställe. Jonás Peirone, född i Argentina och bosatt i Sverige bygger ugnar av lera och brickor på antipodiska ställen, både i och utanför de traditionella kanalerna för cirkulationen av konsten. Båda projekten är "verk under utveckling."

Konsten inom globaliseringsmodellen har, som under andra historiska perioder en förgrenin med en estetik och cirkulationskanaler som svarar för den hegemoniska modellens ideologiska principer. Icke desto mindre utvecklas det så småningom en ny estetik som ifrågasätter dessa principer och skapar alternativa cirkulationskanaler .

*Ximena Narea är konsthistoriker och konstnkritiker