En relevant frågeställning är om det ökade kvantitativa konstutbudet, kanske delvis som en följd av att fler regioner införlivats i konstvärlden, lett till en motsvarande diversifiering av konstvärlden och / eller en kvalitativ förändring. Sett ur konstnärens perspektiv har dagens generation konstnärer nog fler möjligheter att välja mellan olika form, material, platser, utgångspunkter etc för sina verk än tidigare med bibehållen acceptans. Men skulle man inte likväl kunna hävda att det är ett resultat av frånvaron av tillskrivna etablerade värdesystem. Men kanske är det just frånvaron av ett sådant värdesystem som möjliggjort att konstvärlden öppnat sig för konstnärer med andra referens- och utgångspunkter.

De allt fler konstbiennalerna brukar också anföras som exempel på att konstvärlden blivit mer global. Ett skäl är att deltagande konstnärer skulle komma från hela världen. Men det är inget nytt i sig. Venedigbiennalen (likt världs-utställningarna) var redan från början internationella utställningar bestående av de nationella paviljongerna vilka kan sägas ha enats om modernismens idé om framsteg och utveckling. Biennalen var en konstutställning där konstnären representerade sitt hemland. Med andra ord biennalen var internationell. Det är först senare man började även med utställningar som inte var nationsanknutna, som t ex Harald Szeemanns Plateau of Humankind. Venedigbiennalens betydelse kan inte sägas ha minskat med tiden, däremot kanske den fått en ny funktion, dels som en temporär nod, dels genom att fungera som gatekeeper, något som strukturerar och skapar mening i en kvantitativt större konstvärld. Men, är de nyare biennalerna, t ex i Tirana, Istanbul, Sydney och Kwanju, exempel på att konstvärlden är globaliserad? Kanske. Sant är att rent geografiskt har konstvärlden spritt sig till nya regioner med dessa biennaler men det är fortfarande temporära tillställningar. Några av dessa initiativ har i och för sig lyckats med att föra fram några inhemska konstnärer inför en bredare konstpublik. Man kanske här bör göra en distinktion mellan global och globaliserad: Biennalerna visar nog på att konstvärlden blivit mer global eftersom de äger rum på fler geografiska platser. Men det är kanske inte lika säkert att det med automatik innebär att de är globaliserade. Om så vore fallet, så skulle väl de deltagande konstnärerna inte presenteras utifrån sin tillskrivna nationalitet som ofta är fallet?

Ett annat skäl till att konstvärlden skulle vara global är att de nationella konstscenerna skulle fått minskad betydelse eller t o m slutat att existera. En "svensk konstscen" skulle ju förutsätta en idé om det svenska i allmänhet, en kategorisering som inte är lika självklar längre. Emellertid kan man konstatera att det finns flera konstnärer i Sverige som uppnått en central position men som inte uppskattas på samma sätt utanför landets gränser. Ett skäl kan helt enkelt vara att kontexten man arbetar inom (historiskt, politiskt och kulturellt) ibland är så pass lokalt betingad att det därmed inte alltid är lika intressant i en annan kontext. Exempelvis är konstnärer som arbetar med frågeställningar kring dödsstraff mer brännbara i t ex USA än i Sverige av det enkla skäl att vi inte har dödsstraff. Någonting som fortfarande verkar för det nationella är att de flesta länder utvecklat sina nationella strukturer för att dela ut stipendier och bidrag till konstnärer, t ex IASPIS, som främjar utbyte mellan Sverige och andra länder. Exempelvis England har varit framgångsrikt i att promota några av sina inhemska konstnärer utomlands vilka har betecknats som YBA. En reflektion man kan göra över konstlivet i Sverige är något som verkar vara ett skifte, i det att Stockholms konstliv oftare blickar åt London medan man i Skåne ofta blickar mer mot Berlin.

En annan iakttagelse är att de nya konstregioner som införlivats i konstvärlden eller gör anspråk på medlemskap, i stort sett motsvarar den ekonomiska globaliseringen i övrigt. Afrika, mer eller mindre uteslutet, är det också i mångt och mycket i konstvärlden. Kanske kan Okwui Enwezor ändra på det med Documenta 11. Symptomatiskt är däremot att inträdet av kinesisk samtidskonst har varit påfallande de senaste åren. Men är dessa kinesiska konstnärer representativa för kinesisk konst i allmänhet? Det är ju inte kinesisk kalligrafi som förs fram. Sambandet mellan konst och ekonomisk makt kan man följa historiskt, konst tenderar hamna där pengarna / makten existerar; från korstågen, via krigsbyten och kolonialisering, till framväxten av den transatlantiska konsthandeln redan under 1800-talet. Idag utgörs den ekonomiska strukturen i konstvärlden främst av dealers och samlare. Mellan dessa finns ett utbrett kontaktnät vilket kan sägas materialiseras på återkommande konstmässor som Basel Art som funnits sedan 1970. Nu har Basel Art öppnat en systermässa i Miami, möjligtvis inriktad på den sydamerikanska konstmarknaden.

Konstinstitutionerna har också blivit fler de senare åren och behöver i många fall en stor publik för att gå runt. Några av de drivande krafterna i denna utveckling kan vara att allt fler städer och regioner satsar på byggen av stora museer som ett instrument för turism och regional utveckling samt regional identitet. Man kan reflektera över om detta i motsvarande grad inneburit att fler konstnärer blivit involverade i konstvärlden eller kan försörja sig. Däremot syns det på den ökade prisnivån för de konstnärer som redan blivit upptagna av konstvärlden. Åtskilliga gånger har dessa institutioner fått en så hög break even nivå att de måste satsa på att ställa ut säkra kort för att vara säkra på att nå en stor publik. Guggenheim har målmedvetet strävat efter att bli en global institution. De senaste åren har man öppnat filialer i Bilbao, Berlin och Las Vegas. Det planeras utökning i Venedig och nya filialer i Brasilien och samarbetsavtal har skapats med Eremitaget i S:t Petersburg.

För att det ska finnas en globaliserad konstvärld, som inte bara är global, så förutsätter det nog ett gemensamt konstbegrepp. Existerar ett sådant? För några år sedan var jag på en utställning med kinesiskt nutida måleri från en provins i sydvästra Kina. Några av de kinesiska konstnärerna ville ha kommentarer på sina verk. En svår fråga då jag kände att jag saknade sammanhanget och bakgrunden. Konstnärerna reagerade negativt och menade att de verkade inom en traditionell, västerländsk konsthistoria och inte ville bli bedömda med hänsyn till sin kinesiska bakgrund. Det hör till saken att för de flesta var detta deras första besök i väst Men om jag endast skulle ta hänsyn till de visuellt formala aspekterna så uppfattade jag deras verk uppriktigt sagt som mediokra kopior av det mest manieriska man kan se på Montparnasse vilket troligtvis inte är en rättvis bedömning.

En förutsättning för ett gemensamt konstbegrepp handlar om språket. Konstvärldens språk är utan tvekan engelskan. Många tidskrifter är antingen på engelska eller tvåspråkiga som Parkett. Att det är engelska som gäller har ibland också fått till följd att vissa teoribildningar inte förts in i konstvärldens teoretiska diskussion innan de översatts till engelska. Teoretikernas maktbalans har förskjutits från konstkritikern till curatorn (vilket ofta är samma person). Curatorns roll har blivit gatekeeperns. En roll som antagligen behövs pga det ökade kvantitativa utbudet i kombination med frånvaron av tillskrivna värdesystem. Dessutom krävs det alltmer tid och finansiella resurser för att följa med i konstvärldens utbud vilket få kan göra. Det behövs helt enkelt en grupp personer som gör detta för att sedan strukturera utbudet och sätta det i ett sammanhang på nya utställningar.

Globaliseringen innebär också lokalisering. Flertalet som tar till sig konst gör det i sin regionala närhet. I Sverige finns numera åtskilliga "konstrundor" varav den på Österlen är den mest etablerade. I denna lokalisering, innefattande konsthantverk, betonas det regionala kulturutbudet vilket ofta används som ett medel för turism och ekonomisk utveckling när industrierna försvinner till andra orter i mekanismerna av globalisering. Man vill inte bara sälja konst utan även hotellnätter, middagar osv. Kanske t o m acceptansen att fler människor börjar måla på egen hand är den slutliga lokaliseringen.

Vad har detta betytt för den enskilde konstnären? Det har sannolikt inneburit fler möjligheter för många, både materiellt och konstnärligt. Vinnaren har fått mer resurser till sitt förfogande. Stipendier och gästateljéer gör det möjligt för konstnärer att ofta byta mellan olika noder och därigenom kan de bygga upp sina globala kontaktnät. En invändning är att konstnärer alltid har rest, till Rom, Florens eller Paris, kanske ligger skillnaden i hastigheten med vilken man kan byta mellan noderna. Samtidigt har e-posten gjort att konstnären alltid har en fast punkt för att kommunicera med sitt nätverk. För några få konstnärer har utvecklingen också inneburit att de inte längre är i behov av att sälja, de kan leva på stipendier och utställningar. Men utanförskapet för den som inte kommer in i systemet blir tydligare, vilket skapar en konflikt. Konstvärlden tenderar att polariseras mellan "en" globaliserad konstvärld med stora resurser och åtskilliga lokala konstregioner. För att deltaga i den förra behöver man vara initierad vilket innebär att man behöver spendera mycket tid och resa mycket. Vill man dessutom verka i den världen behöver man ett bra social och strukturerat nätverk.

*Martin Schibli är konstvetare och konstkritiker

1 Med "en" globaliserad konstvärld syftar jag inte på hela konstvärlden utan snarare på om en del av denna kan betecknas som globaliserad.

2 Se Manuel Castells The Network Society.