Hans T Sternudd

Det köttsliga är beläget hinsides ordet. Genom köttet, den gemensamma upplevelsen av att ha en kropp kan människor finna en gemensam grund för förståelse. En empatisk kommunikation; köttet som känner igen sig i den andres kropp. I det faktum att vi har en ömsesidig erfarenhet av vad det innebär att ha blod som pumpas runt i artärer och vener, av att äta och skita, älska, födas och i kunskapen om att allt detta är förgängligt och detta kött förr eller senare kommer att ruttna bort, finner vi en glimt av ett hopp om att vi skall kunna förstå varandra. I det köttsliga finner man människans essens (som också sträcker sig utanför vår art) en möjlighet till samtal, bortom gender-, sociala, religiösa- och kulturella skillnader. Den empatiska förståelsen utgår från det faktum att vi vet hur det känns, en tyst kunskap som befinner sig bortom ordet, bortom de kategorier som språket använder för att kunna hantera kaoset; det yttre såväl som det inre.

Därför är det självklart att gudarna måste ta sig mänsklig/kroppslig gestalt för att kunna förstå och försonas med sin skapelse. Den kristna frälsningen är endast möjlig då guden själv ikläder sig samma kött som sin avbild, då ordet självt blir kött. Först då kan han förvärva den tysta kunskapen, som inte kan formuleras utan måste erfaras. Insikter som måste läras ut i form av erfarenheten av att leva med en förgänglig kropp. Dionysos och Kristus båda måste offras; sargas och förtäras för att återuppståndelsen, frälsningen och pånyttfödelsen skall bli möjlig.

I en romantisk tradition uppfattas konstnären som en utforskare av varje skrymsle, varje mörk plats av tillvaron. Som en helig gestalt värjer han inte för den onämnbara utan exploaterar mänsklighetens alla fördömda platser. Konstnären som följer evangeliet, vars yttersta konsekvens är kristallklar; det kräver "en handling av yttersta solidaritet med varje form av smärta och utanförskap. Nära en blödande värld, där finns Jesus." (Modéus) Bataille har därför fel när han förknippar det onda med oordning och ordningen med Gud. Det kristna budskapet talar om en solidaritet med det yttersta utanförskapet, som är "obekvämt, som utmanar etablerade strukturer" (ibidem.).

Långt efter romantiken och modernismens förfall finner man fortfarande, än i dag, konstnärer och andra artister som utför de mest förbjudna handlingarna, som inte håller flyr undan en blödande värld. Problematiska i sin konsekvens, i sina brott mot moraliska och sociala regler. Påtvingande oss sina ställföreträdande offer blir deras verk en tagg, som sårar den kulturella kroppen.

Kanske är det i vår digitala tidsålder lättare än tidigare att bli främmande för sin egen existens, vilket leder till en önskan att återerövra det fysiska. I dessa undersökningar är blicken inte till hjälp. Ögat kan bara avläsa ytan. För kunskaper om kroppens mysterier måste vi använda oss av våra "lägre" sinnen: smaken, lukten och känseln.

I Sterbacks Vanitas, förgängelsemotivet i modern tappning, är kroppen skenbart hudflådd och det bara köttet blottat. Detta är vad vi äter, detta är vad vi består av. Under ytan, en kaotisk obegriplig gröt av tarmar, kött och blod. Eller befinner sig organen i väl åtskilda, med tydliga avgränsningar, som i renässansen anatomiska bildverk eller i dess moderna tappning; Gunther von Hagens Körperwelten. Ordning och reda - var sak på sin plats, en konstruktion som förfrämligar oss från vår kropp. Vi vet ju att människan är en påse full av skit, med ett tunt membran mot yttervärlden. De kliniska positivistiska likframställningarna förmår inte lugna oss, vi bär vårt kaos med oss.

Som betraktare värjer vi oss för framställningar av det mest outhärdliga - som det döda barnet; bilden av vår värsta mardröm, estetiserad och därmed förförisk (möjlig att se). Savelas döda barn och foster möter betraktaren i all sin gräslighet, detta är verkligheten. Hur fjärran är de inte från de avbildade lik av foster som Lennart Nilsson, en av Sveriges mest hyllade fotografer, avbildat i böcker som Ett barn blir till.

Larssons hyllningar till kroppen, sticker ut, de förför oss och är de mest hoppfulla hyllningar till det fysiskt mänskliga som setts på senare tid. En celebrering av det kroppsliga och evigt återkommande - KÖTTET.

 

 

Källa:
Fredrik Modéus, predikan i Helgeandskyrkan, Lund
den 13 januari 2002.

 

 

Heterogénesis Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst Box 760 220 07 Lund - Sweden Tel/Fax: 0046 - 46 - 159307 e-mail: heterogenesis@heterogenesis.com