-
Det känns lite som en likvaka.
Så säger min vän, fanzineredaktören och noisemusikern
Pontus Lundkvist, när vi står och väntar i Fylkingens
foajé på att Genesis P-Orridge skall hålla sitt föredrag.
P-Orridge är okänd för det stora flertalet, men inom
undergroundscenen är han en legend. 1975 var han med och startade
det första industribandet, Throbbing Gristle (T. G.). Ambitionen
var bokstavligen att uppdatera musiken till den industriella revolutionen.
Deras musik var i huvudsak baserad på elektroniska missljud. Musiken
stod dock inte ensam, utan var en del av en undergroundkultur som till
stor del byggde på chockverkan. T. G. var den grupp i denna krets
som odlade myten på det mest lyckade och kanske förvirrade
sättet: ena stunden pratade de om och lät som Abba för
att i nästa stund tillkännage att de skulle på semester
till Auschwitz, iklädda uniformsliknande kläder.
I
T. G:s fotspår har en rad band följt och följer än
idag. Så gott som all form av hårdare elektronisk musik
står på något sätt i skuld till T.G:s enorma
förarbete, vare sig upphovsmännen känns vid det eller
vet om det. När T.G splittrades 1981 startade P-Orridge och en
annan av medlemmarna, Peter Christopherson, Psychic TV (P. TV). Tematiskt
fokuserade P. TV på bl.a. sexualmagi och nummerologiska symboler.
Föredraget blir en intressant upplevelse. En av arrangörerna
ber P-Orridge sätta sig på en barstol. Han undrar varför.
Han sitter nämligen bra i fåtöljen. Arrangören
svarar: Men då ser inte alla dig. I den meningen finns
grunden i upplevelsen av föredraget. Så gott som ingen är
där för att få någon ny livsvisdom serverad. De
är på plats för att se en legend. De är där
för att gå på en likvaka.
Hela föreläsningen är i princip en enda uppmaning om
att vi, åhörarna, med kreativiteten som vapen skall ta kontroll
över våra liv och utmana våra personliga gränser.
P-Orridge återkommer flera gånger till att vi har en okränkbar
rätt att skapa våra egna universum. Resonemanget intresserar
och attraherar mig, men flera gånger får jag känslan
av att befinna mig på en peppande kongress för chefsutveckling,
snarare än på ett föredrag av en undergroundlegend.
Speciellt tydligt blir detta när han pratar om att människor
kan välja vilket kön de tillhör eller hur något
smakar: Att våra smaklökar enbart är baserade på
något slags väldigt lösa konventioner. Det påminner
mycket om de hippieaktiga idéer som den nyliberala högern
la upp som en dimridå framför slaktandet av välfärdsstaten.1
Det är helt enkelt inte provokationerna jag saknar, utan en mer
fruktbar analys av världen: P-Orridge ser det som oundvikligt att
vi måste krossa de psykiska barriärerna som inskränker
vårt tänkande i fråga om upplevelser av smak, kön
etc, men lämnar helt frågan om fördelningen av samhällets
resurser därhän. Det stora flertalet människor behöver
(i första hand) inte förlösande konstupplevelser, utan
ekonomisk rättvisa. Först ärter med fläsk och en
lägenhet. Sedan, kanske behovet av katharsis och emotionell omskakning
finns där.
Dagen
innan föredraget träffar jag P-Orridge för en intervju.
Vi möts i en studio på söder. Där spelar han in
en skiva
tillsammans
med den svenska ambientgruppen Cotton Ferox (Carl Abrahamsson & Thomas
Tibert). Han läser upp sina texter till deras musik. I huvudsak handlar
de om människans sökande efter en själ. P-Orridge påstår
att vi existerar för att vi skall skapa en själ. Men i låttexterna
utvecklar han också resonemang om staden som han beskriver som en
biologisk enhet. Om hur vissa delar i staden alltid verkar dra till sig
en viss sorts människor. Ett kvarter för horor, ett annat för
bohemer och ett tredje för affärsmän. Nästan som om
det finns en viss sorts lukt där som drar till sig den sortens människor.
P-Orridges idéer om att mänskligheten existerar för att
söka efter och skapa en själ leder in oss i en diskussion om
hans konstsyn, som är mycket romantisk:
-
Konsten borde hela människor. Den borde ge en gudomlig fantastisk
upplevelse. Men det moderna samhället har förvandlat den till
en vara, säger han.
Efter stockholmvistelsen åkte han till Frankfurt för att
sätta upp en utställning med collage, skulpturer och målningar.
Utgångspunkten var en samling polaroidfoton. Genom att ställa
ut objekt som finns i bilden vill han skapa en rumslighet. Betraktaren
skall kunna vandra ut och in i bilden.
P-Orridge: - Jag använder gamla kläder och skor och gör
dem till skulpturer. Jag gillar att ta något man uppfattar som
negativt och göra det sexigt.
P-Orridges provokativa uttryck har givetvis genererat samhälleliga
motreaktioner som gett överträdelserna ett värde. Under
sjuttiotalet gjorde han en samling collage, där han kombinerade
foton på drottningen med bilder från porrtidningar, som
han skickade med posten. För detta blev han åtalad för
anstötlighet. Han fick böter, men slapp fängelse. Men
pressen dömde P-Orridge medialt och behandlade honom som en galning
snarare än en konstnär. Denna hetsjakt fortsatte och nådde
sin kulmen 1992 när Scotland Yard genomsökte hans hus när
han befann sig i Nepal. Hans advokater uppmanade honom att hålla
sig borta. Sedan dess har han i huvudsak levt i exil i USA.
Eftersom P-Orridge numera bor i New York är det givet att fråga
honom om den elfte september. Mest för att jag själv vill
kunna ersätta CNN med en personlig bild av händelseförloppet:
-
Det är svårt att förstå att det verkligen har
hänt. Jag trodde att det var en film först. Då inser
man hur bra gjorda Hollywood-filmer är och vilka frön de kan
så i människors hjärnor. Man kunde känna lukten
av brinnande kroppar. Lukten av döden. Det var som att bo i ugnen
i Auschwitz. Hela New York var i ett chocktillstånd. Det var meningen
att jag skulle ha befunnit mig i World Trade Center då. Jag skulle
ha bastat där, men bestämde mig för att strunta i det
och istället sova vidare. Det är intressant att vi varje sekund
gör val som kan få oerhört stora konsekvenser för
våra liv. En vän jobbade där. Han kom till jobbet fem
i nio och åkte först upp till sitt kontor, men bestämde
sig för att ta en sista cigarett innan han började. Så
vid nio stod han där nere och rökte och sen hörde han
en smäll och en kropp föll ner från byggnaden, bara
några meter från honom. Sen sprang han som fan. Fattar du
vilken sjuk upplevelse. En cigarett räddade honom.
Det var en djup filosofisk erfarenhet. Man insåg hur ömtåligt
livet är. Många av mina vänner stannade till sängs
de närmaste dagarna.
Det var sorgligt: hela New York blev snabbt täckt av fotostatkopierade
affischer på saknade människor. De valde alltid privata foton
från jul och födelsedagar. Gatorna fylldes av ljus och talismaner.
Människor försökte få sina anhöriga och vänner
att återuppstå genom att förneka döden.
P-Orride fortsätter med att berätta om sitt dubbla förhållande
till USA: - Tänk om man sitter i Jemen och ens syn på Amerika
är helt baserad på Internet och kabelteve. Det enda man ser
är Britney Spears, pornografi och Coca Cola. Då är det
klart man tycker att USA är Satan. Media förvränger bilden
fruktansvärt mycket. Amerika är så okultiverat. Jag
gillar det inte alls. Men jag har en möjlighet att få ut
min konst där. I England sågs jag som ett freak, en fara
för samhället. Jag var hela tiden attackerad. Jag kan gömma
mig i Amerika.
Sedan avslutas samtalet. Thomas Tibert kommer tillbaka från sin
promenad och jag vill inte störa längre i det hårda
studioarbetet.
***
Under tiden som jag har skrivit den här texten har jag lyssnat
till T. G:s gamla skiva, 20 Jazz Funk Greats (Industrial Records 1978).
Där möts syntpopdisko, manglande gitarrer och industriella
rytmer. Denna bredd understryks också av skivomslaget och baksidan.
På framsidan poserar de idylliskt som en samling vänner på
en äng och på baksidan ser allt först likadant ut, men
sen upptäcker man att en död människa ligger framför
dem. T. G. insåg att allt bär på sin motsats: när
Genesis P-Orridge mässar: We need some discipline in here
på livespåret Discipline uppfattar jag det som att han plockar
fram den fascistiska implikationen som finns inneboende i rockstjärnans
liveframträdande. Frågan är om han ser det fascistiska
stråket i den new age-aktiga tilltron till den totala psykiska
friheten som han pläderar idag.