Av: Maud Färnström*

Det hemska, vederstyggliga, förfärliga i tillvaron, det som inte låter sig underordnas en bestämd ordnande kategori, inte passar i det klassificeringsmönster, har i alla tider utövat en stark lockelse på det mänskliga sinnet. En stark fascination inför det gåtfulla har gjort att konstnärer under alla tider givit uttryck åt detta fenomen i högst varierande former. Kanske blir detta särskilt synligt i tider av kris, social oro, då konstnären kan sägas uttrycka det som ligger i luften, som man normalt inte talar om, det som betraktas som tabu. Inte att undra på att dessa uttryck dragits fram i ljuset runt senaste millennieskiftet, lika litet som att surrealisterna, där dessa befann sig mitt emellan två katastrofala världskrig, använde sig av den retorik som ligger i de "onormala" uttrycken.
Den franske tänkaren och surrealistiske dissidenten, Georges Bataille har ägnat osedvanligt stor möda åt att uttrycka det outsägliga. Hans teorier är användbara vad gäller djupare tolkning av ett postmodernt ventilerande av tabustämplade uttryck. Detsamma gäller de mer frekvent tillämpade teorier som utvecklats av tänkare som Freud, Julia Kristeva, Hal Foster. Jag kommer i det följande att kortfattat presentera deras tänkande om en konst som kan kallas överskridande, eller med Batailles begrepp: heterogen.

 

 

Aesthetik des Hässlichen
Karl Rosenkrantz 1805-1879 är en av Hegels mer betydande efterföljare. Han utmärker sig för att ha skrivit Hegels biografi, men det som främst intresserar här är hans v1erk Aesthetik des Hässlichen, som utkom 1853. Hans intention är att göra en fullständig klassificering av estetiska kategorier, där han innefattar områden som läm-nats utanför den positivistiskt inriktade filosofin, nämligen det negativa, det fula och det hemska. Detta tillmäter han en stor betydelse och därvid rör han sig oundvikligen i ett heterogent undersöknings-område.

När Rosenkrantz går till estetikens botten rör han sig från en systematisk klassificering av sitt diversa material, vilket han delar in i tre grupper: I det sköna i sig, II det fula och III det komiska. Den kategori som kan kallas heterogen är naturligt nog nr II, det fula, en avdelning som rymmer: 1. det vulgära, 2. det avskyvärda och 3. kari-katyren. Här blir det nr 2 som står i fokus för intresset, med sin gruppering av a. det grovkorniga, b. det döda och c. det fruktansvärda.

Vid sin systematisering utreder författaren noggrant varje kategori, där stora delar mist sin aktualitet och kan avfärdas som typiskt för sin tid, medan annat faktiskt har relevans och förmår sprida ljus också över dagens situation.

Dödens synliggörande är ett område som föranleder starka reaktioner. Rosenkrantz betecknar döden som en motsats till "det potenta, det majestätiska och det sublima", vilket allt bärs av gudomliga och heroiska krafter.

Rosenkrantz' kategorisering måste betraktas som tämligen unik, trots att han ingalunda är ensam om att under tidernas lopp ha diskuterat heterogena områden. Anmärkningsvärt är i stället hans sätt att lyfta in de underkända kategorierna i en estetisk sfär och det allvar med vilket han genomför sin operation. Han skapar således ett homogent utrymme åt det heterogena, eller med andra ord: han ger en regel åt det regellösa, vilket är en bedrift i sig. Detta skapar något av en resonansbotten, giltig också för dagens postmoderna uttryck.

Das Unheimliche
Freuds anledning att närma sig estetiska kategorier är främst för att kasta ljus över klinisk psykologi. Freud menar, att konstvetenskapen framför allt uppehållit sig vid "det sköna, storartade, attraktiva, altså positiva känslolägen /../ än med motsägande, motbjudande, pinsammadet sköna, storartade, attraktiva, altså positiva känslolägen /../ än med motsägande, motbjudande, pinsamma /.../ Härvid gör han en bestämning av ordet "unheimlich", en negation av "heimlich", dvs det som är välbekant (hemmet), förtroget, där moderslivet utgör ändpunkt. "Das Unheimliche" framkallar rädsla och ångest, men bär med sig ett eko av något upplevt, något ursprungligt och traumatiskt, vilket ökar de negativa känslorna. I en omsorgsfull lexikal beskrivning nämner Freud också ordets motsvarighet på hebreiska, där det sammanfaller med det demoniska, vilket bekräftar kategorins hemvist i ett sakralt område. Freud exemplifierar sin framställning med vansinne och epileptikers anfall, då individen är "utom sig". Liksom Bataille betraktar han konst och litteratur som legitima fält för utveckling av det prekära tillståndet. En mästare i denna kategori är E.T.A. Hoffmann med verket Der Sandmann. Freud utpekar betydelse-bärare i detta verk, som dubbelgångare, ögon, blickar med förmåga att förhäxa. Det gäller också föraning eller förebud samt självmord och död. En av Freuds avsikter med analysen är att beskriva yttringar av ett kastrationskomplex, vilket kan lämnas därhän i detta sammanhang. Han diskuterar vidare frågan om reaktioner som föranleds av upplevelser inför verkligheten och jämför med dem som kan upplevas i konst, närmast diktning. Han skriver: "Resultatet låter paradoxalt, att mycket i diktningen är ohyggligt, det som vore ohyggligt, när det händer i livet, och att det i diktningen finns många möjlig-heter, att uppnå ohyggliga effekter, som faller bort i livet."

Le Abject
Den franska lingvistikern och psykoanalytikern Julia Kristeva beskriver i sitt välkända verk Fasans makt ett fenomen som har åtskilliga berörings-punkter med vad som sysselsatt Rosenkrantz och Freud. Kristevas benämning för detta fenomen är "det abjekta", ett ord som tycks sakna motsvarighet i svenskan.

Det abjekta är varken subjekt eller objekt, utan något Kristeva beskriver som "ett fallet objekt", vilket antyder dess "låga" position på en rationellt konstruerad hierarkisk skala. Innanför kategorin av det abjekta återfinns de för den vetenskapliga diskursen förkastade ingredienserna, ett oordnat konglomerat av kroppsvätskor och utsöndringar vilka alla vittnar om destruktion, om våld och död. Hon går således närmare in på vad som befinner sig innanför det primitivt heliga fält, omgärdat av förbud, som måste överskridas. I likhet med Freud och också Bataille, menar Kristeva att detta överskridande sker i konst och litteratur. Hon analyserar Célines skrivande och finner uttryck för det förbjudna, vad som betecknats som orent, skamligt, monstruöst, vilket allt befarats som något hotande mot en ordnad civilisationsprocess.

Även om Kristeva i första hand studerar det västerländska subjektet, är hon ingalunda blind för ett sociologiskt perspektiv, där subjektet smittsamt förmerar sina sjukdomssymptom för att till slut omfatta en homogen västerländsk civilisation, ett perspektiv som också Bataille tagit fasta på. På ett konkret sätt uttrycker hon hur konst och litteratur bär vittnesbörd om subjektets kris eller latenta heterogenitet, hur detta: "långt ifrån är något marginellt område av sekundärt intresse, vilket en allmän konsensus verkar anta, utan den slutliga kodningen av våra kriser, av våra mest intima och mest allvarliga apokalypser. Därav dess nattliga makt..."

The Uncanny
Också den amerikanske professorn i konsthistoria och litteratur, Hal Foster, hör till dem som intresserat sig för heterogena kulturella kategorier, vilka han har beskrivit i termer av "uncanny". Detta begrepp applicerar han framför allt på valda delar av den surrealistiska konstnärliga produktionen, där han uppehåller sig vid Max Ernst, Hans Bellmer, André Masson och fotografen Brassai, samtliga med nära anknytning till Bataille. Foster utgår, i likhet med majoriteten av surrealister, från ett individualpsykologiskt perspektiv, som dock vidgas till att omfatta kulturella producenter fram till den postmoderna situationen.

I likhet med Kristeva går Foster i Freuds fotspår när det gäller att lokalisera en upprepning eller återkomst av något som förträngts, en traumatisk handling som medverkat till att reducera (kastrera?) det västerländska subjektet. Framkallandet eller återupplivandet sker på psykoanalytikerns soffa, men också i litteratur och konst och kan då liknas vid en form av katharsis. Surrealisternas välkända ansträngningar att återfinna undanträngda potentialer i det egna psyket är vad som fascinerat Foster att bedriva sina studier. Härvidlag utgör Bataille också för honom en ofrånkomlig ingrediens, både för dennes delaktighet i mycket av surrealisternas tankegods, men också därför att "överskridande logik" tycks tillämpbar på den sentida kulturella situationen.

Återverkan på konsten
För att utreda drag, som motsvarar ovan-stående kategorier, blir en tillbakablick på arkaiska myter belysande. Därvid blir det oundvikligt att skilja mellan arkaiska samhällens förhållande till de heterogena kategorier från de kristna samhällenas. En skillnad måste också markeras till den moderna och mer sekulariserade värld, där vi befinner oss vid dagens högteknologiska kultur. Rörelsen över detta enorma historiska förlopp, hålls samman av den bro som det heterogena här utgör, i viss mån föränderligt till sin natur, men fundamentalt rymmande samma föreställningar.

I detta sammanhang aktualiseras frågan om konstens ursprung, där tänkare som Arnold Hauser formulerat en teori om en drift att representera verkligheten, grundad på inneboende rädsla och aggression. Han beskriver i verket The Philosophy of Art History (1962) en "destruktiv-restitutiv" teori, tanken att all konst är förbunden med aggressiva eller sadistiska impulser. Konsten blir därvid ett sätt att bemästra ett skrämmande kaos, en tanke som Hauser jämför med barnets sätt att teckna och få makt över de representerade figurerna. Detta resonemang kan ställas i relief till de heterogena drag som intresserar i detta sammanhang, vilket har sin hemmahörighet i den sakrala värld, som rymmer överskridandet, liksom förnuftets upphävande, där fest, upptåg, excess, offer för att inte tala om potlach genereras. Bataille menar, att religionens extas bottnar i viljan att övervinna skräck, vilket för tanken mot en beskrivning av konstnärligt skapande som ett övervinnande av existentiell skräck och fasa. Också den tjeckiske filosofen Karel Kosík har en del att säga om människans behov att överskrida gränserna för sin existens: "Människan är inte innesluten i djuriskhet och i rasens, fördomarnas och omständigheternas barbari, utan har en möjlighet att överskrida dem i riktning mot sanning och universalitet." Är inte detta särskilt pregnant i bildkonst, som företer heterogena drag?

Det överskridande ovanstående författare behandlar kan, menar jag, utgöras av de heterogena uttryck för något av en monstruös princip som idag påfallande frekvent förekommer i konsten. Därmed blir dessa uttryck till några i raden av dem människor gjort i syfte att ifrågasätta vedertagna mönster, att subvertera logik, konsensus och rationalitet i samhället, kort sagt att pröva gränserna för det tillåtna och också att "måla sig fria".

 

 

(Ovanstående är ett utdrag ur en längre,
opublicerad text om "Den heterogena konsten".)

*PhD Konsthistoria
Lunds Universitet, Sverige
Email: maud.farnstrom@arthist.lu.se
Avhandling: Himlens Fröjd eller Helvetets Fasa. (2001)

Bildmotiven i den här artikeln är hämtade från ett antal västsvenska kyrkor och härrör från 1700-talet. Samtliga är tagna av författarinnan och återgivna i hennes avhandling.