I våras inledde Lars O Ericsson i Dagens Nyheter (24 april och 2 maj) en konstdebatt rörande snedfördelningen i konstvärlden mellan män och kvinnor. Han påpekade att samtliga konstinstitutioner i Stockholm som visar konst har män som chefer. Detta kunde på sikt leda till ett förtroendeproblem för samtidskonsten. Utställningarna på dessa institutioner var generellt också av manliga konstnärer. Ericssons artikel sammanföll med en kritik mot att man i Helsingborg köpt in verk till sin konstsamling med påfallande majoritet av manliga konstnärer. Alla dessa exempel är kvantitativa, dvs med strikt könsfördelning. Därför finns det anledning att ge kvalitativa förklaringar till varför denna situation har uppstått. Jag vill bidra med en sådan reflektion. Därför vill jag även understryka att denna artikel ska ses som en kommentar och inte som kritik mot enskilda personer. Jag skulle vilja ifrågasätta att en del av snedfördelningen beror på en medveten handling att utesluta kvinnliga konstnärer i allmänhet och ställa frågan om snedfördelningen delvis är en konsekvens av att en gammal och konformistisk konstsyn alltjämt har en stark position i konstlivet. Den traditionella konstsynen definierar jag som en konstsyn som i huvudsak är indelad efter mediet, där måleriet jämte skulptur fortfarande av många anses som de främsta medierna. Video, foto och mer dokumenterande och konceptbaserade verk möter fortfarande ofta ett motstånd hos en stor del av publiken. Och i synnerhet konst som kräver ett mer aktivt deltagande.

Den första reflektionen man kan göra är att många kvinnor medvetet sökt sig till andra medier än måleri. På 60- och 70-talen var det många kvinnor som var de framträdande inom performancekonsten, t o m utgjorde de en majoritet inom denna grupp. Under 80-talet var några av de mest omtalade kvinnliga konstnärerna Sherman, Simmons, Kruger, Levine och Holzer. Några av dessa hade medvetet valt bort måleriet, till fördel för andra medier, exempelvis fotografiet. De hade ofta en uttalad politisk och / eller postmodernistisk utgångspunkt i sina konstnärskap. Ett annat skäl var att de inte ville bedömas inom ett medium som i stort hade en manlig tradition.Måleriet som hade en framskjuten position under 80-talet hade däremot mest manliga företrädare: tyskarna Baselitz, Kiefer, Polke, Richter; italienarna Cucchi, Chia, Clemente och i USA, Schnabel och Salle. I USA kan Susan Rothenberg ses som ett undantag. En slutsats är alltså, om man ser på 60-, 70-, och 80-talens konsthistoria med utgångspunkt från måleriet som företrädande medium då kommer många av de viktigaste kvinnliga konstnärerna under den perioden att bli uteslutna.

Men måleriet som medium kan inte heller idag ses som representativt för konsten i allmänhet. Det är den sociala konsten (eller "relationell estetik" om man så vill). I Skåne har det senaste halvåret två nya konstinstitutioner öppnat. Bägge två inledde med etablerade svenska målare som premiärutställare, vars konstnärskap inleddes på 50-talet. Ett problem med att inleda med dessa utställningar är att det fastställer att måleriet fortfarande är det primära mediet i konstutövandet. Ur just den aspekten hade det kanske varit bättre att inviga dessa institutioner med andra utställningar som framhåller ett mer utvidgat konstbegrepp. Speciellt då bägge dessa skånska institutioner har ett uttalat syfte att markera samtidskonsten. Ett bekymmer är att den samtida konsten till viss del ligger långt ifrån den allmänna opinionens uppfattning om vad som är konst. Den stora publiken vill gärna se måleri. Detta innebär att en konformistisk konstsyn har lättare att få gehör hos politiker och andra som ofta handhar de finansiella medlen till institutioner. De flesta kommuner har också besökssiffror som ett av de viktigaste kriterierna för sin bedömning när de utvärderar kultursatsningar. För ett tag sedan synlig-gjordes denna konflikt i Sollentuna då kommunen använde ekonomiska påtryckningar (genom sin finansiering) för att bli av med Edsviks galleriansvarige och man förespråkade mer traditionella utställningar med fler lokala konstnärer för att höja besökssiffrorna. Att Edsvik i konstkretsar hade ett bra rykte spelade en underordnad roll.

Den samtida konsten har ofta svårt att komma in på de etablerade konstinstitutionerna, eller som en kvinnlig konstnär nyligen sa till mig: "Institutionernas svar [på den kritik att de inte ställer ut samtida konst] har många gånger varit att släppa in annan konst i vad man kallar för projektrum, inte sällan utanför den egentliga institutionen". Min tanke är att med ett utvidgat konstbegrepp -vilket egentligen är det rådande på många håll t ex i Berlin-, skulle fler kvinnor troligtvis ställas ut. Inte primärt för att de är kvinnor, utan just för att de arbetar med samtida konst som inte bara utgörs av den konforma konstsynen. Och om institutionerna blev så samtida som många gör anspråk på att vara, skulle det förhoppningsvis även minska den kvantitativa snedför-delningen mellan män och kvinnor. Dessutom skulle konstscenen bli mer pluralistisk överlag.

 

 

Martin Schilbi är konsthistoriker och konstkritiker *