Ma. Elena Barroso Villar*

 

som alla vet måste den Universella Deklarationen av de Mänskliga Rättigheterna kompletteras med andra mer specifika texter som skall reglera den grundläggande jämlikheten mellan män och kvinnor. Därför bildade FN 1946 Kommittén för Kvinnans Juridiska och Sociala Ställning. Syftet var att författa olika dokument i vilka kvinnornas lagliga socialpolitiska garantier fastställdes. Idag, i de s.k. "utvecklade" samhällena tvivlar nästan ingen på dessa principer, eller på de andra av kvinnornas grund-läggande rättigheter. Vare sig av övertygelse eller eget intresse, försöker de demokratiska partierna framhäva dessa rättigheter i sina partiprogram. På det spekulativa planet har ett så pass brett erkännande lyckats underminera kvinnornas intresse för vissa varianter av feminismen (*Victoria Camp, 1998).

Men trots allt finns det som bekant i vardagslivet, inte bara små bubblor, utan verkligt stora fickor av djuprotade vanor som är resistenta mot ideologiska identifikationer och som hindrar en spontan och otraumatisk uppfyllelse av lagen. Det finns faktiskt öppna hinder och till och med våldsamma individuella övergrepp som blir offentliga varje dag, mer eller mindre öppna sociala hinder som förmörkar -med hänsyn till olikheterna- det jämlika förhållandet mellan de manliga och kvinnliga universa.

Med syftet att granska orsakerna till dessa problem -de antropologiska och kulturella i ordets vidaste bemärkelse- i syfte att nå en lösning eller av andra anledningar som kan innefatta ren opportunism, har under de senaste decennierna reflektionsgrupper bildats, arrangerats utställningar och getts ut publikationer som undersöker läget i vissa samhällsmodeller speciellt den västerländska. Detta har att göra inte bara med ett positivt krav på jämställdhet inför lagen och på de kulturella beteendena utan även med det oåterkalleliga faktum att kvinnornas deltagande i arbetssfären utvidgas mer och mer för varje dag. De tränger in på för dem helt nyligen förbjudna områden. Det stora flertalet kvinnor tar idag ställningar som omdefinierar deras plats i kulturen som helhet, såsom det brukar ske när nya situationer kristalliseras ut i ett socialt universum. Men, framför allt, söker dessa kvinnor någonting ännu viktigare: att omplacera sig själva i detta nya uppdykande universum. Detta innebär förstås en förflyttning som i sin tur medför en funktionell förändring, även om det förra inte nödvändigtvis medför det senare. På så sätt, som Amelia Valcárcel* (2000) tillsammans med så många andra forskare i ämnet påminner om, utestängde Upplysningen kvinnorna från rätten till medborgarskap, 1800-talets liberala Stat nekade dem rätten att rösta och utbilda sig. Trots att nya politiska eliter uppstod när den s.k. välfärdsstaten inrättades måste feminismen kämpa för att få del i dessa förändringar men utan att begränsa sig till just detta: De lyckades med att bli agenter för dessa förändringar.

Förhållandet mellan män och kvinnor har, bland andra referenser, något som är mycket viktigt och som har en grundläggande verkan, nämligen deras rumsliga natur. En förklaring i termer av narrativitet illustrerar detta väl.

Låt oss påminna att ett teoretiskt språk som betonade rummets kompositiva och semantiska betydelse som berättande tecken började bli vanligt på 60-talet. Detta förutspådde det som skulle stå i centrum för framtida poetiska konst. Så skrev Janusz Slawsinski*:

I grunden kan man förutse att frågan om det litterära rummet kommer i en inte alltför fjärran framtid att inta en privilegierad plats inom poesin, en plats som för inte så länge sedan hade berättaren, berättarsituationen och fabelns morfologi, eller -på senare tid- dialogens och dialogicitetens problematik /…/.

Rummet håller på att hämnas på de otaliga tillfällen då det har varit underordnat. Därför håller det på att inta en huvudroll i poetikens undersökande intressen: det är nämligen så att rummet inte bara är en av de beståndsdelar av den framställda verkligheten utan det utgör verkets semantiska centrum och grunden för andra element som verket innefattar. Fabeln, karaktärernas värld, tidens konstruktion, det kommunikativt litterära läget och verkets ideologi framträder allt oftare som derivat i förhållande till rummets grundläggande kategori. Det framstår som en aspekt, som fabelns specifisering eller förklädnad. (1978:267-268)

Man skulle kunna säga, för att tillämpa Juri M. Lotmans terminologi, att i den kulturella semiosfären förflyttar sig de västerländska kvinnorna -jag kommer inte här att behandla andra kvinnor- från ett perifert till andra, centrala rum. Genom att göra så förändras samtliga eller en del av de aktioner som den djupa strukturen, eller om man så vill fabeln, som den socialhistoriska berättelsen, brukade tilldela dem. Om vi för enkelhets skull kommer överens om att den sistnämnda formas av bara två halvor, män och kvinnor, så skulle vi kunna säga att det är kvinnor som upplever en förflyttning till en högre hierarkisk nivå, enligt den kulturella uppskattningsskalan i ordets vidaste bemärkelse. De övergår från adjektiva positioner till substantiva positioner. Från att ha varit ett tecken som verkar i en underordnad ställning rör de sig i riktning mot att utöva kärnfunktioner. När de gör det, orsakas en omplacering av systemets andra tecken, som nu delvis måste befria sitt utvidgade funktions-utrymme och tvingas fylla de utrymmen som kvinnorna själva också delvis har evakuerat, tömt, huvudsakligen de som berör hemmets och familjens angelägenheter. I detta avseende blir männens omflyttning till en lägre funktionell nivå, dvs från en substantiv till en adjektiv ställning, för att fortsätta med den lingvistiska grammatikens manliga liknelse. Det står nu klart att berättelsens interna logik väl åtar sig eller till och med kräver att kategorin motståndare-förrädare blir mycket lämplig och därmed ofta förekommande för denna situation -en kategori som ibland rättframt och för det mesta genom ett brett spektrum av intriger, kommer att försöka hindra att motpartens syften uppfylls.

Denna justering av funktionerna innebär nödvändigtvis en annan som berör formerna -det är väl känt att för en sådan analysmodell är former och funktioner solidariska- och överlappar varandra i både det ideologiska, det ekonomiska och det politiska…, dvs, i frågor av pragmatisk frågor.

Jag vet mycket väl att angående den formella aspekten behövs här inga detaljer, men jag vill åtminstone påminna om genomslagskrafterna i modeförändringarna, eftersom de väl illustrerar aspekter som skulle kunna förefalla ytliga. Eftersom vi måste komma ihåg att redan den franska semiotiken under ledning av Roland Barthes, erkände den kommunikativa rollen som varje tecken spelar, även om det inte tillhör ett konventionellt språk. Numera är påståendet att dräkten talar, en vanligen accepterad sanning om vi vill uttrycka det med Nicola Squicciarinos betydelsefulla titel. Bland betydelserna finner vi -kontextualiserad- den funktionella rangordningen av den som bär därlten och därmed det som Vázquez Medel* (2000) lyckas formulera som stämningen i det kulturella makrosystemet i förhållande till systemets övriga tecken. På så sätt skriver han också om hierarkier, om dominerande och dominerade. Genom att tvinga på dem vissa dräkter/tvångströjor kan de underkuvade kropparna tämjas; men, dessutom -och framför allt- är det sinnena som blir tämjda till den grad att de inte behöver känna det, utan bara acceptera det på ett naturligt sätt. Dräkten blir då en tvångströja av järn som upprätthåller lammens tystnad.

De i denna formella modeaspekt lämpliga institutionerna innebär på så sätt en omorganisering inom funktionella utrymmen och i och med detta, finjusterar paradigmen. Men detta åstadkommer inte variationerna -eftersom "mode" och "nyhet" inte är synonyma begrepp, hur relaterade de än är till varandra-, vars roll skulle kunna likna allofonerna i förhållande till fonemet.

När en sådan funktionell förflyttning av kvinnorna äge de rum i västerlandet, med dess respektive förändring av formerna, rubbades berättelsens syntax i dess djupaste struktur. Den gav helt enkelt plats åt en ny berättelse. I denna sista berättelses mellanrum måste varje element i den här situationen omdefinieras, just av den anledningen att de är omplacerade. Varje syntax -som tillhör den sintagmatiska ordningen- sammanvävs med en semantik, som tillhör det paradigmatiska. Dessutom är inte den syntaxen en form tom på allt innehåll, utan en verkligen semantisk konstruktion, som inte nödvändigtvis har ett motsvarande stöd i uttrycksformens plan. De tvådelade och modala organisationerna är verkligen signifikativa (*Courtés, 1997:289 och 290).

På så sätt vet vi kvinnor redan var vi är och vart vi vill; låt oss då ta reda på vem vi är, eftersom det ena är kopplat till det andra. Vi befinner oss syntaktiskt placerade och därmed kan och behöver vi ta reda på hur detta, vårt andra sätt att vara, symboliseras. Självklart angår vårt sätt att leva den grundläggande semantiska nyckel som sammanvävs med det och därmed, till vår identitet, till vårt väsen. Eftersom att leva, förutom att det innebär att bli placerad i tid och rum är, för att uttrycka det som Ortega y Gasset, en uppenbarelse, att inte vara nöjd med att vara, utan att förstå och se vad man är, att förstå sig själv. Det är den ständiga upptäckten som vi gör av oss själva och av världen omkring oss. Författaren själv påminner apropå detta den egyptiska myten när Osiris dör och Isis, hans älskare, vill att han ska återuppstå [och därför] låter han honom svälja sparvhöken Horus öga. Från och med då finns ögat i alla hieratiska bilder av [den här] civilisationen /…/ som teckning av livets första attribut: att se sig själv. Och detta öga, genom att segla över hela Medelhavet, genom att fylla Österlandet med dess inflytande, har blivit vad resten av religionerna har tecknat som Försynens första attribut: att se sig själv, livets första och väsentligaste attribut (1997:414-415).

En fråga av sådan dignitet, som har behandlats av filosofier och religioner, sammanvävs i alla allmänna frågor kring varat och existensen som vi självklart inte kan hänvisa till här. Om det vore lämpligt att tvinga fram en begränsning av dessa frågor om kvinnornas vara, skulle det inte vara enkelt att finna svar bland feminismens historiska uttryck, som så ofta förklarar sig själva som en politikens och rättvisans teori och inte en ontologi; som så många gånger relaterar det specifikt kvinnliga till socioekonomiska faktorer, från olika ideologiska utgångspunkter, för det mesta från den politiska vänsterkanten. På så sätt definierade fortfarande Luce Irigaray* (1977) på 60-talet den sexuella skillnaden enligt Karl Marx genom att relatera den till den ekonomiska utsugningen och genom att visa sättet på vilket de patriarkaliska samhällena fungerar utifrån strukturalistiska antaganden. Som bekant har andra varianter av feminismen förklarat genderskillnaderna utifrån psykoanalysens hypoteser. Som exempel har vi Patrizia Violis* (1990) ställningstagande när hon förklarar fasen av dekonstruktion av det manliga tänkandet som universella grunder för teorin och kulturen somn avslutad, och som dessutom understryker behovet att ersätta dessa perspektiv med andra, som formulerar det specifika hos den kvinnliga subjektiviteten; detta gör hon själv genom att koppla samman psykoanalytiska perspektiv med lingvistiska påståenden från subjektets teori. Hon anser att medan det individuellas kategori utgör grunden för kvinnornas tänkande, har detta varken plats eller uttrycksmöjlighet i den manliga teorin, som alltid förblir det universellas vetenskap.

Liknande påståenden konvergerar i diverse konstruktioner av kvinnornas universum, medan vissa har förklarats främmande för vetenskapen och den intellektuella aktiviteten, på grund av den förmodade intuitiva, icke- logiska arten av vår kunskap. I motsatt riktning, satsar andra diskurser på en kvinnovetenskap, som en viss "särartsfeminism" gör. Men denna brukar grunda sig på att logiken och rationaliteten är manliga förtryckarverktyg. Även om den vetenskapliga verksamheten oundvikligen har anslutna ideologier är det emellertid en annan sak är att identifiera praktik och ideologi med varandra. Som Steven Pinker* förklarar, det är helt enkelt en förolämpning att påstå att:

Kvinnorna inte ägnar sig åt det linjära abstrakta tänkandet, att de inte förhåller sig skeptiska gentemot idéer eller att de inte utvärderar dessa genom en rigorös debatt, att de inte argumenterar utifrån allmänna moraliska principer (citerad av Dawkins*, 2000:208).

Som vi redan vet, brukar man försöka lösa frågan om hur man ska förstå det kvinnliga genom att studera distinkta drag av vissa av kvinnors uttryck, av deras sätt att göra och, framför allt mer i konsten än på den experimentella vetenskapers område. Det är numera ett banalt uttryck att t ex tala om "kvinnligt" i måleri, litteratur eller film. Beträffande kvinnornas skrivna diskurs har man inte kunnat beskriva ett enda drag som, vare sig som frånvaro eller närvaro, markerar en skillnad gentemot männens litteratur. Det verkar hända samma sak i de andra sk kvinnliga konstarterna. Därför har man ibland letat efter det specifika i ett semantiskt universum. När man försökte utforska den intimistiska tendensen måste man genast avvisa den med anledning av det uppenbara överflödet av stora manliga författare. På liknande vis försökte man utforska den berättande litteraturen av realistisk referensmodell i vidaste bemärkelse, det vill säga, i vad som inbegriper den välkända mångfalden av realismer, såväl gamla som samtida. Utifrån detta perspektiv brukar man understryka att en av de dominerande karak-teristikerna av kvinnornas litteratur är att den framställer många kvinnliga karaktärer i spänt förhållande till ett socialt rum, särskilt ett familjerum, inför vilket de ofta måste till slut duka under. Samtidigt är det problematiska förhållandet till fadern, modern eller maken en av de oftast förekommande situationerna. Man skulle då kunna säga att "det kvinnliga" är en roman, eller en novell, med huvudrollsinnehavare som ofta misslyckas under trycket av en social miljö som inte tillåter dem att bli sig själva. Ibland, men inte ofta, lyckas de övervinna den inledande problematiska situationen, bryta sig loss från Bojorna -en enormt betydelsefull titel som grupperar flera noveller av Carmen Martín Gaite- och se hur horisonter av storhet öppnar sig för dem tack vore befrielsen. De flesta gångerna blir dock resultatet av deras ansträngningar remi eller en ännu värre situation: de blir döende kämpar i berättar-sekvenser om misslyckade. Under berättelsernas ut-veckling, försöker dessa litterära kvinnor att finna sig själva, sedda som författarinnans "alter-ego", de frågar efter sitt förflutna, letar efter den försvunna barndomen för att få en förklaring och en lösning för nutidens gåta. De berättande diskurserna uppvisar ett överflöd av symboler för den förtäckta sanningen (dimmor, slöjor…), för spegligen (spegeln, vattnet och andra varianter…), för isoleringen (slutna rum, ensamma ställen) och för inkommunikation.

Sådana semantiska spår skulle inte betraktas som kännetecknande för den kvinnliga litteraturen, inte ens om vi bara stannade vid en tolkning av första graden, en anekdotisk och därmed icke konstnärlig, eftersom den inte skulle kunna uppnå den sekundära tolkningsnivån. Detta av två klara anledningar: för det första: också männen gestaltade liknande karaktärer, somliga oförglömliga, vars historia utvecklar sig i en liknande situationell väv. 1800-talets realism ger klara bevis på det, och för det andra att den "manliga" litteraturen föreslår detta sökande efter sig själv sedan länge. Utan vidare kan vi nämna några av 1900-talets viktigaste verk, som inte enbart omfattar romaner, som Ulysses, Förvandlingen, Slottet, Mannen utan egenskaper och många andra som fördjupar sig i dessa frågor genom att använda sig av samma och andra symboliska medel. När allt kommer omkring har detta grundläggande problem, detta av nödvändigheten paradoxala krav av att förstå sig själv för att avslöja existensens mening intar i våra dagar ett särskilt sätt att upplevas som rör oss alla, även om författarinnorna, likt författarna kristalliserar det i argument och diskurser relaterade till det kontextuella universum av vilket de har präglats starkast eftersom de har upplevt det på närmsta håll.

Å andra sidan är det också omöjligt att förneka mångfalden i det kvinnliga narrativa universum, som inte känner till exkluderande reduktionismer, som redan på ett tidigt stadium överskred jagets gränser för ett intresse för det kollektiva, som någonting mer väsentligt. Ett universum som inte tvekade att avslöja orättvisor och kränkningar mot män och kvinnor, i familjens och arbetets värld, och som idag talar om dagens mycket varierande problem. Dessa och andra analysperspektiv visar alltid den komplexa, mångfacetterade svårigheten och kanske även det obetydliga värdet i frågan: vad innebär att vara kvinna. Detta bortom den uppenbara genren egenskap som ledde till ersättningsförsök att beskriva det specifika hos de inneboende formerna för kvinnornas agerande och sätt att göra i det rum som utgörs av de nyförvärvade och gamla/omformulerade kompetenserna. Emellertid är det inte vanligt att projicera liknande resonemang på männens område, hur mycket detta än måste omformuleras som konsekvens av deras motsvarande förflyttning. I en avspeglande, reflexiv rörelse ser vi oss kvinnor på oss själva. De, å sin sida, ser ut att komma mycket väl överens: somliga i en ovärderlig samarbetsattityd, som omvandlar dem till självkännare. Många, utan vidare övertygade om att allt det som förefaller dem substantivt består, eller är beredda att förstärka det om det verkar ostadigt, föredrar att… fortsätta titta på oss, men med Frank Sinatra: their way. På samma sätt som de alltid har gjort.

I detta att-fråga-sig-själv, måste kvinnan genomgå en sorts "reningsväg", en odysseisk resa kantad av sirensånger som försöker avleda henne från sitt mål eller, ännu värre, att få henne att tro att målet finns någon annanstans. Dessa är många gånger "motståndarens" strategier -medvetna eller ej- som syftar till att övertala henne att hon måste fortsätta agera som den sedan urminnes tider vedertagna seden föreskriver. Det vill säga, hon stannar inom de ramar hon tidigare rörde sig i, eller som mest förflyttar hon sig (man ska följa med tiderna), men inte för långt; inte mer än hon kan företa sig nästan utan synligt trauma. Låt oss tänka på den stereotypa kvinnliga ikonografi som överflödar de sk massmedierna, som höjer den till förebild -mycket annorlunda än männens; de sistnämnda, nästan herrar över kunskapens, maktens och ekonomins sfärer… och som naturligtvis kan räkna med förhärligande avbildningar och utrymmen (*Valcárcel, 2000).

Reklamen -främst men inte enbart TV:s-, å sin sida livnär sig av stereotyper samtidigt som den utnyttjar dessa. Med allvarliga konsekvenser, eftersom kvinnans förtryck historiskt sätt har räknat med ett verktyg av oskattbar effektivitet: sättet på vilket hon ikonografiskt har avbildats.

I våra dagar kan Internet vara en välsignelse för oss och en förbannelse; det kan öppna de vida horisonter nätet är kapabelt till. Det kan dock även bli en ofattbart mäktig arm till för intresset att forma oss enligt den kvinnliga konventionella gjutform som begränsar oss till klädmode, heminredning och moderskapets värld… Detta vittnar så många webbportaler med sektionsrubriker "kvinna" om.

Dessutom, som Wittgenstein påpekar är inte ett språk -vare sig verbalt, eller bildmässigt- inte en väv av betydelser oberoende av användarnas liv, utan integrerad i strukturen och ett system av kugghjul. Om vissa kugghjul passar ihop med varandra och med verkligheten är språket grundat; men även om hjulen passar till varandra, utan att passa till verkligheten, saknar språket grund. Ju mer ikonografiska modellens inflytande i det sociala rummet är, desto mer förekommande blir det därför det blir starkare återanvändning. Samtidigt kan konfliktläget i verkligheten öka oavsiktligt, som händer med föreskriften. De som befinner sig utanför modellen och är kritiska motsätter sig den, ställer sig emot den, men nu inte längre för att öppna och utöka den utan för att förinta den genom konfrontation.

Av alla dessa anledningar, vill vi kvinnor och behöver vi -jag upprepar det än en gång- finna oss själva. Vi behöver bli subjekt i vår egen bildvärld, utan den manliga blicken som mellanhand. Och i grunden sammanvävs vår blick inåt med en medvetandehöjning av det samtida jagets problem, vilket är aktuellt i våra dagar. Men det finns, tycker jag, en grundläggande svårighet för förklaringen genom berättelsen, för att veta vilka vi är utifrån vad och hur vi gör. Detta är ett hinder av programmatisk karaktär, eftersom det har att göra med att vi förefaller vara upphovsmän, berättare, tecken, mottagare och tolkare av en diskurs. Men är vi det? Skulle vi åtminstone kunna vara det? Varnar inte filosofin och kunskapsteorierna just för det? Låt os påminna: Zarattustra beslutade att för alltid läma livet på slätten men, även om han nådde höjderna, utan en flyktväg, var han fortfarande tvungen att fortsätta fokusera världen utifrån slätten. Om vi kvinnor är huvudrollsinnehavare och tolkare av våra berättelser, om vår diskurs skall vara homodiegetisk, vem är då den som skriver den, och vilket förhållande har vi med denna instans? Kommer den i så fall att bli fiktiv? Vi återkommer till existensens gemensamma drama, där alla levande engageras och som med besläktade tankar översvämmas av "manlig" filosofi och litteratur, med så pass framträdande milstolpar bland oss som Miguel de Unamunos verk.

Kvinnans kollektiva ansträngning att agera i kulturella rum som över hela världen av dignitet och rättvisa tillhör henne, varken söker eller stödjer individuell "klättring" som inte grundas på verklig merit. Men detta skulle också avslöja männens väg till "succes". Hon vill inte heller få konjunkturella fördelar av ren opportunism. För att nå sina syften behöver hon även i fortsättningen undvika och hoppa över hindren. Hon vet att, även om hon kan räkna med medarbetare, måste hon själv fortsätta att vara subjektet för sin egen förflyttning, utan att lämna sig själv till någon befriare. Annars skulle hon befinna sig i en liknande situation som Psyche. Hon följde oraklets råd att liksvepas vid randen av en klippa av föräldrar och vänner. Där skulle hon vänta på att en gud kidnappade henne. Kanske är inte faran för en tillbakagång över, men det förflutna, som är nuets sporre, påminner oss att vi lever genom att gå fram, in i vår framtid, vi stödjer oss på nuet, medan det förflutna, alltid troget, alltid går vid vår sida, lite smådystert, lite försvagat, likt månen som steg för steg följer oss på en nattlig promenad och lutar sin bleka vänskap mot vår skuldra. (Ortega, cit: 435*)

* María Elena Barroso Villar är docent i literaturvetenskap vid Sevillas Universitet (Översättning: Jorge Capelán)

 

Referencias/Referenses

Camp, Victoria (1998): El siglo de las mujeres, Madrid, Cátedra.

Courtés, Joseph (1997) [1991]: Análisis semiótico del discurso, Madrid, Gredos.

Dawkins, Richard (2000): Destejiendo el arco iris. Ciencia, ilusión y el deseo de asombro, Barcelona, Tusquets.

Irigaray, Luce (1982) [1977]: Ese sexo que no es uno, Madrid, Saltés.

Ortega y Gasset, José, (1997): "¿Qué es la filosofía? ", en Obras completas,7, Madrid, Alianza Editorial-Revista de Occidente: 273-438.

Pinker, Steven (1998): How the Mind Works,, cit. En Richard Dawkins, 2000, Destejiendo el arco iris. Ciencia, ilusión y el deseo de asombro, Barcelona, Tusquets.

Slawinski, Janusz (1989) [1978], "El espacio en la literatura: distinciones elementales y evidencias introductorias", en Desiderio Navarro (selec. y traduc.), Textos y contextos. Una ojeada a la teoría literaria mundial, Ciudad de La Habana, Editorial Arte y Literatura: 265-286.

Valcárcel, Amelia (2000): Rebeldes. Hacia la paridad, Barcelona, Plaza & Janés.

Vásquez Medel, Manuel Ángel (2000): "Del escenario espacial al emplazamiento", en Sphera publica, Murcia, Diego Martín: 119-135.

Violi, Patrizia (1990): "Sujeto lingüístico y sujeto femenino", en Giulia Colaizzi, Feminismo y teoría del discurso, Madrid, Cátedra: 127-140.

Heterogénesis Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst Box 760 220 07 Lund - Sweden Tel/Fax: 0046 - 46 - 159307 e-mail: heterogenesis@heterogenesis.com