Silvia Cacciatori är en konstnär utbildad i Escuela
Nacional de Bellas Artes i Montevideos universitets-miljö, en omdiskuterad
institution men samtidigt pjonär för konstundervisningens experimentella
former i Rio de la Plata sedan slutet av 50-talet. Stängd under diktaturen
och återöppnad 1985 efter återinförandet av demokrati i Uruguay, återtar
skolan sin reformistiska läggning genom att ge de generationer, som
inte fick vara med under diktaturen, en ledande roll. Inom den gruppen
räknas Silvia Cacciatori, en kvinna som dessutom måste kämpa mot Uruguays
manschau-vinistiska
samhälle, som ständigt praktiserar ett intrång i det privata. Utan tvekan
en ofördelaktig miljö för att en tre gånger gift kvinna med barn i varje
äktenskap ska kunna passera obemärkt.
Silvia
skapar en serie konstnärliga produkter som tillspetsat ifrågasätter
de värderingar som vår kultur innefattar. Sarkasmen i hennes verk är
som en förlängning av hennes ställning som moder och hustru, uttryckt
i performance-aktiga former.
Genom
Uruguays eget kulturella ikonografimönster och mer specifikt huvudstadens,
praktiserar Silvia sitt råa referentiella arbete där hon kombinerar
sin kultur bildrepertoar och det att vara kvinna med tillägg av religiösa
judiska och kristna element blandade med kvinliga bilder tagna från
gamla London-Paris-kataloger, där våra mormödrar handlade.
Förutom
att söka i de heliga skrifterna och andra gamla texter, som på ett eller
annat sätt refererar till kvinnans ställning i samhället, projicerar
Cacciatori sitt livsviktiga engagemang och legitima uppror genom bildspråkets
olika uttrycksätt som insta-llationen, fotot och den animerade bilden
med hjälp av datorn. Collaget har många gånger varit hennes viktiga
resurs, med vilken hon genomför ikonografiska och animerade arbeten.
Hennes bestämdhet att avslöja hyckleriet och den ständiga undermineringen
av kvinnors ställning i samhället leder henne att överträda de förutfattade
meningar i bildspråkets kategorier som hon använder, och gör henne vanvördig
mot de möjligt socialt accepterade konstutrycken. Ironiskt nog sätter
hon betraktaren ansikte mot ansikte mot ett heligt barbari genom att
sammanställa den populära, religiösa estetiken -bäst uttryckt inom den
gregorianska sångmiljöns högtidliga helighet- med den råa bilden, som
frambringar ett rikligt blodigt snitt i vår kultur.
Med
den orena kvinnan refererar hon egentligen till vår orena eländiga inställning
till vår egen mäns-klighet. Å andra sidan uttrycker hon i sitt verk
mänskligheten som en gåva och genomskinligt visar hon hur avslägsen
hon själv befinner sig från den verklighet som egentligen inte är henne
främmande men som hon dock erkänner dess gudomliga natur över allt annat.
* Fernando
Martínez Agustoni är docent vid Konsthögskolan i Universidad de
la República, Uruguay.
(Översättning: Miguel Gabard)
| |
|
| Heterogénesis
Revista de artes visuales * Tidskrift för visuell konst
Box
760
220
07 Lund - Sweden
Tel/Fax:
0046 - 46 - 159307
e-mail:
heterogenesis@heterogenesis.com
|
