Intervju med

TOMAS EKSTRÖM

 

 

 

 

Paul Nilsson

Vinnaren i den svenska poesitävlingen, Tomas Ekström, svarar här på några frågor om sig själv och om sitt skrivande. Ekström är född 1969 i Stockholm, men han är bosatt i Skåne sedan 1995. Han har bland annat arbetat på en kyrkogård och påpekar att han faktiskt känner sig yngre för varje år som går. Han skriver så ofta han kommer åt, men har även andra intressen. Ekström är redaktör för tidskriften Serum och medlem i poet- och DJ- gruppen Baltimore 77.

Hur länge har du skrivit dikter?
På allvar började jag skriva 1995, när jag hade bestämt mig för att söka till Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Innan dess hade det mest varit en del spridda anteckningar, och en stor
längtan att skriva. Sedan tog det en tre-fyra år innan jag började hitta mitt eget språk. Det betydde mycket att hamna i en kreativ miljö, att lära känna andra författare.

Vad handlar ditt skrivande om?
Från att ha varit ganska introvert vänder jag mig mer och mer utåt i skrivandet, jag betraktar världen utifrån mitt perspektiv, och försöker skriva ner vad jag ser. Inte så att jag kanske skriver om några stora frågor, men i det lilla finns det mycket som är intressant också. Och som är allmängiltigt. Jag ser en massa orättvisor runt omkring mig och försöker föra in det i dikterna utan att det för den skull blir pekpinneaktigt. Sedan handlar det mycket om att ta sig igenom vardagen också. Kärlek som går snett, katter som vill ha mat, tandvärk och sex och bakfyllor. För övrigt vill jag säga att det skrivs alldeles för lite politisk poesi idag - och jag är själv skyldig till en massa navelskådande.

Skriver du endast dikter?
Nej, men jag ser mig nog mer som poet än något annat. Den uttrycksformen verkar passa mig bäst – när jag sätter mig ner för att skriva något blir det i nio fall av tio en dikt. Till och med när jag försökt mig på att skriva dagbok har det slutat med att jag suttit och karvat ut dikter istället! Till och från har jag publicerat dikter och korta, samhällskritiska prosatexter under pseudonymen Klas Thomas.

Varför just den uttrycksformen?
Som sagt, den verkar passa mig bäst. Men det är inget medvetet val jag har gjort, nu ska jag bli poet. Jag har påbörjat flera romaner, men det är något som inte riktigt fungerar; det tar stopp efter ett tag. Å andra sidan blir mina dikter ofta ganska långa...

Vilka poeter/författare är du inspirerad av?
Jag dras till mer ”råbarkade” poeter, författare som inte drar sig för att skriva ”fult”. Jag finner mycket av den poesi som ges ut i Sverige idag helt ointressant. Språkliga experiment som stoltserar med att vara så gott som obegripliga för den ”vanlige” läsaren. Om jag ska ta några exempel på poeter som betytt mycket för mig: den gigantiske finnen Pentti Saarikoski. Bruno K. Öijer, speciellt hans senare verk. Tranströmer, Sonja Åkesson, Ginsberg och hela beatsvängen. Prosaförfattare finns det många jag beundrar: Paul Auster, Henry Miller, Bukowski, holländaren Jan Wolkers, Torbjörn Säfve och den fantastiske och mycket saknade Sture Dahlström. Med flera!

Hur skulle du vilja beskriva det vinnande bidraget?
För egen del ett bokslut. Tre års skrivande komprimerat till 70 sidor. Innehållsmässigt är det väl ett försök att få grepp om ett liv, samla ihop de utspridda delarna och försöka förstå hur de ska sitta ihop. Det är skärvor av kärleksaffärer och barndomsupplevelser, detaljer som av någon anledning etsat sig fast i hjärnan; en övergiven bil på en strand, ett möte med en prostituerad, en alkis på en gata i Köpenhamn - och så vidare. Att försöka knyta ihop kappsäcken och gå vidare.

Hur mycket skriver du?
Periodvis ganska mycket. Jag har i nuläget ett hundratal dikter från de senaste två åren, det mesta är ju skräp, men det funkar ju så - en jävla massa skit och några få guldkorn. Har påbörjat en ny diktsamling, “Sen kväll med kött” som är lite mörkare och råare.

Vad gör du förutom att skriva dikter?
Sedan 1999 är jag redaktör för litteraturtidskriften Serum, som hittills kommit ut med 15 nummer. Vi arrangerar också en del fester och poesiuppläsningar. Dessutom frilansar jag som grafisk formgivare. Det är viktigt för mig att ha saker vid sidan om själva skrivandet.

Varför är det viktigt?
För mig har det aldrig fungerat att bara sitta hemma “på kammaren” och skriva. Det är i mötet med andra människor, avlyssnade krogkonversationer, på arbetsplatser etc. som jag hittar inspirationen. Det kan vara precis lika viktigt, och givande, att kratta löv i en park som att skriva en dikt.

Vad betyder det för dig att du vunnit Heterogenesis poesitävling?
Det betyder mycket; dels är det ju en bekräftelse att bli utgiven, ett kvitto på att man åstadkommit något av värde. I princip samma manus som jag vann med, refuserades av Bonniers i våras. “Dansbandspoesi” skrev lektören. Istället för att bli ledsen blev jag förbannad och ville få revansch. Och sedan är det också väldigt roligt med den latinamerikanska kopplingen, att bli översatt och få träffa poeter därifrån. Svenska är ju ett så otroligt smalt språk, och att som en oetablerad poet få dikter översatta till spanska utökar ju den potentiella läsarskaran något helt enormt!

Vad har du för planer inför framtiden?
Jag håller på att starta ett företag som heter Informationsbyrån tillsammans med två vänner, och hoppas ju förstås att det ska gå bra. Dessutom kommer vi förhoppningsvis att kunna fortsätta med Serum ett tag till, och så ska jag slutföra det nya diktmanuset. Hoppas kunna resa lite grann och kanske göra fler uppläsningar.