Conny B. intervjuar C. Blom

Det kom till min kännedom att C. Blom arbetade med ett projekt som handlade om upphovsrätt och spridning av musik. Följande intervju är ett försök att utröna vilka konstnärens tankar på området var.

 

Conny B: Har jag förstått dig rätt om jag hävdar att du uppmanar folk till piratkopiering och olaga nerladdning av musik och liknande, som ju faktiskt är skyddat av upphovsrätten?
C. Blom: Nej naturligtvis uppmanar jag inte folk att begå brott, det vore ju i sig att kliva över gränsen till det olagliga. Detta är ett beslut som var och en måste fatta själv. Mina personliga önskemål är en annan sak…

Conny B: Fast är det inte en uppenbar rättighet att alla konstnärer har ett rättsligt spridningsskydd på sina alster?
C. Blom: Jo, det kan ju låta naturligt, men när detta skydd på andra områden börjat fungera som ett vapen i en ekonomisk aggression mot tredje världens länder har symbolvärdena i dessa frågor blivit gränslöst tunga. När de indiska bönderna inte längre får odla sitt basmatiris eftersom ett amerikanskt företag tagit patent på en genmodifierad variant av riset som snabbt infiltrerat och slagit ut det gamla(1), eller när man ej längre får använda urgamla naturmediciner av samma anledning, kan man börja fråga sig vilket som borde gå först – upphovsrätt eller livsrätt? Exemplet med de sydafrikanska aidsmedicinerna som man i det längsta försökte förbjuda eftersom de plagierade patenterade recept känner väl alla till?

Conny B: Ja, man hade inte råd att köpa de dyra medicinerna så man kopierade helt enkelt dem för att rädda liv, vilket upprörde företagen med patenträttigheterna. Men vari ligger relevansen i detta när vi pratar om olaga spridning av musik?
C. Blom: Som sagt; symbolvärdena är inte att förakta. Någonstans måste man börja och upphovsrätten för oss konstnärer är i sammanhanget en lyxfråga. Jag är övertygad om att merparten av oss skulle klara oss ändå.

Conny B: Du menar alltså att man skulle kunna se piratkopiering som ett politiskt ställningstagande, en folklig revolution?
C. Blom: Ja i princip. I nuläget kan man givetvis fråga sig om det inte i första hand handlar om lättja och snålhet, men i ett längre perspektiv ser jag en folklig resning mot copyright och patent som den kanske viktigaste protestformen mot det kapitalistiska samhället.

Conny B: Men ska inte musiker och konstnärer kunna tjäna på sina alster?
C. Blom: För konstnärer har kopiering aldrig varit något större problem. Originalet anses ha ett speciellt värde, varför kopior sällan är intressanta. Förfalskande är något som främst drabbar sedan länge döda konstnärer och således är det ju snarare ett problem för de som försöker göra konsten till en spekulationsvara än för konstnärerna själva. Och du får ursäkta mig om mina sympatier inte i första hand omfattar personer som har råd att bli pålurade falska mästerverk av må det vara Rembrandt eller Dalí. Musik och text är ju förstås en annan fråga. Där har man inte på samma vis ett heligt original, innehållet förmedlas fullgott med en kopia. Fast de flesta entusiaster vill gärna ha en original-CD med texthäfte och allt. Samma sak med lyrik och litteratur. Känslan i fotostatkopierade lösblad, eller för den delen en dataskärm, är inte densamma som att sitta med en tryckt och bunden textsamling i famnen. Däremot kan kopior vara ett bra sätt att upptäcka något intressant som man sedan kan fördjupa sig i. Undersökningar har ju faktiskt visat att Napster-användare(2) köpte mer skivor än de som inte använde tjänsten. Sedan tilltalas jag av den förvisso gamla och slitna tanken att musik och konst inte bara borde vara tillgängligt för den kapitalstarka så kallade eliten och då må det vara hänt att detta sker genom nerladdning eller spridning av billiga piratkopior. Även Adobe som ligger bakom dyra program som Photoshop har insett att man i slutändan tjänar på att programmen sprids. Nu är man fullständigt världsledande på området.

Conny B: Men är inte mycket piratkopiering rena maffiaverksamheten?
C. Blom: Om inte annat är det den bild som man från storföretagen det propagandasyfte gärna målarupp. Och i viss mån har det också varit så, precis som att det var maffian som tillfredsställde det folkliga behovet av alkohol under förbudstiden i USA. Men spridningen över nätet kan knappast kallas maffiaverksamhet. Det finns överlag ingen ekonomisk vinning i denna spridning. Sparade utgifter skulle troligen de stora bolagen inflika, och beklaga sig över utebliven förtjänst. Men det är ju knappast givet att man hade betalat fullpris annars för en produkt som man nu provar kanske bara för att man kan göra det utan kostnad. Även de stora spridarna, som Svenska Antipiratbyrån(3) nu försöker komma åt, är vanliga i övrigt obelastade killar och tjejer. Det finns ingen organisation bakom. Sedan tror jag, om jag får ta upp en annan aspekt, att en situation med en utvecklad acceptans av spridning och kopiering skulle kunna innebära en revolution i musikvärlden. Om de multinationella skivbolagen ej längre skulle tjäna miljarder på att aktivt lansera tillrättalagda, designade produkter, så skulle vi kanske slippa se dem lobba in sina utvalda artister, och det här brukar röra sig om två-tre per år som man i förväg bestämt ska slå igenom, i varenda TV-program och radiokanal, varför dessa mediers producenter själva skulle tvingas ägna tid åt att söka upp kvalitativ musik. Och detta tror jag definitivt skulle leda till ett bredare och mer intressant utbud. Plötsligt skulle vi kunna ha en betydligt ljusare situation för alla som kompromisslöst står och harvar i garage och liknade, medan det kanske vore svårare för förvuxna kolosser att prångla ut ännu flera alster efter mall 1A, deras väl inkörda succékoncept. Det är bara sedan senare delen av 1900-talet och framåt som skivförsäljning har varit en viktig del av musikers karriärer. Innan dess var det framförandet som var det viktigaste. Det var genom konserter och turnéer som man tjänade sina pengar, och så är det fortfarande för många. Grammofonskivorna fungerade främst som reklam. Nu har dessa reklamprodukter på något konstigt vis hamnat i centrum. Om det inte längre skulle gå att tjäna stora pengar på att spela in musik, borde det främst vara eldsjälarna, de som verkligen brinner för sin musik och gärna vill att folk ska ha möjligheten att höra den, som skulle bry sig om att spela in skivor. Något som för mig förefaller sympatiskt. Konst kan aldrig främst handla om att tjäna pengar om den inte ska kompromissa med kvalitet.

Conny B: Det är inte utan att man anar ett visst patos när man hör dig prata om musikindustrin. Det är väl händelsevis inte så att det finns andra faktorer än de symbolvärden i copyrightfrågor som du nämnde tidigare som har fått dig att intressera dig för just kopiering och spridning av musik?
C. Blom: Det ska sägas att just de stora, multinationella skivbolagen tillhör de som har drivit kampen för upprätthållandet, och även utvidgandet av upphovs-rättslagarna till den grad att det vida inskränker yttrandefriheten, hårdast. Man agerar här som förtrupper och processar stundom vilt för att få prejudikat som sedan kan tillämpas även på andra områden. Vi får inte glömma att företag som exempelvis Sony och Warner förgrenar sig in i otaliga branscher. Ett exempel är krigföringen mot artister som använder sampling som uttrycksmedel. Numer är det bara den som har råd att betala för sina samplingar som kan använda sig av tekniken. Många av de senaste årtiondets bästa skivor skulle förmodligen aldrig spelats in om den situation som vi har nu skulle ha varit gällande redan då. Jag tänker exempelvis på Portisheads underbara skivor. Definitivt självständiga alster som på inget vis kan anklagas för att vara plagiat bara för att de lånar en del ur musikhistorien. Vad är vi på väg mot när det inte längre är möjligt att låna, parafrasera, ironisera eller kommentera vårt kulturarv utan att riskera att bli stämda på miljonbelopp? Utveckling inom alla konstformer kräver att man både blickar framåt och bakåt. Vad vore exempelvis jazzmusiken utan lån? Både Picasso och Shakespeare lånade friskt. Jag väntar bara på att någon ska lyckas få fullständig copyright på Bibeln. Då är det många som kommer ligga risigt till. Och det är kanske inte så långt borta. Jag hörde att ett företag hade fått patent på Mona Lisa i digital form. Så tänk till igen om du överväger att lägga ut en bild av denna donna på nätet.

Conny B: Fast nu tror jag att du undvek att svara på min fråga…
C. Blom: Jo det var så sant. Jag blev lite ivrig när jag kom att tänka på samplingsproblematiken. Jämte konsten har musiken alltid varit min stora passion och jag har gärna fördjupat mig i obskyra subgenrer, lusläst listor, sprungit i skivaffärer och antikvariat. Detta har haft som konsekvens att jag samlat på mig en på alla vis onödigt stor kollektion LP och CD-skivor. Detta beteende rimmar dåligt med mitt förakt för ägandefixering och ohämmad kapitalism. Samlandet som företeelse har klara undertoner av habegär och själviskhet. Lyckligtvis har mitt konstnärskap och den krassa ekonomi som har gått hand i hand med detsamma, tvingat detta gift ur mina ådror, men det är fortfarande en värld som ligger mig nära.

Conny B: Det börjar likna en uppgörelse med ditt förflutna.
C. Blom: Oj, det där är ju en sådan där sak man hör konstnärer säga som motiv till sitt skapande, och det brukar nästan alltid låta lika illa. På sätt och vis skulle man väl kunna säga det, men jag tycker frågan är ganska ointressant. Det ska ju sägas att det går att samla på piratkopior och nerladdade ljudfiler också, och då vore det kanske mer konsekvent om jag engagerade mig i piratradio, men jag tror att man måste agera stegvis. Först underminerar man objektets unika kvalitéer och värden innan man ger sig på att försöka utplåna det. Vi har kommit till ett läge i den sedan länge utspårade historien om det kapitalistiska systemet, där vi har låtit ekonomiska intressen måla in oss i ett hörn. Det är dags att bryta mot de etablerade principerna innan det sista unset av humanitet går förlorat, och då må det vara hänt att vi drar in lite färg på den fina mattan.

Conny B: Nu lät det allt som om du kom med en uppmaning.
C. Blom: Jaså det tycker du? Nej, som jag sa, varje individ måste fatta egna beslut, men min personliga åsikt torde hursomhelst stå klar.

 

1. RiceTec International har förvisso tvingas ta tillbaka vissa av sina anspråk för närvarande, men med WTO’s hjälp kommer man snart kunna gå på offensiven igen.
2.Napster var det fildelningsprogram som snabbt etablerade sig som ledande för nerladdning av musik från internet. Napster blev så småningom hårt angripet av de stora internationella skivbolagen och satt ur funktion.
3. Ett företag som på uppdrag av storbolagen arbetar med att spåra individer som sprider uppdragsgivarnas material utan tillåtelse. På inget vis myndighetsanknutet.