Under 2003 kommer Simrishamns konstgalleri att arbeta med koncepet Limes, en remsa för möten mellan olika konstnärliga och kulturella uttryck (om konceptet Limes, se Heterogénesis nr. 20 och 40). Inom ramen för ämnet kommer varje utställning att utveckla ett område: Kulturterrorism, Transfusion, Pussel och Rasblandningar är några av dem. Det kommer att vara ett möte mellan svenska och utländska konstnärer, främst latinamerikaner och spanjorer.

Intrång är den första utställningen i serien och i den deltar Åsa Maria Bengtsson (Malmö), Vicente Pastor (Avilés, Asturias) och Cuco Suárez (Oviedo, Austurias). Simrishamn är givetvis inte en helt okänd plats för Åsa Maria Bengtsson, eftersom den är en del av den svenska kulturen. Cuco Suárez har deltagit i flera utställningar i Ekeby Qvarn, Uppsala, vilket inte gör Sverige till ett helt okänt landskap. En som aldrig hade satt sin fot i Sverige var Vicente Pastor; icke desto mindre, påminner Simrishamns geografiska läge honom om hans hemby, Luarca. Medan Åsa Maria Bengtssons och Vicente Pastors verk kompletterar varandra väldigt väl, och ger utställningen sammanhang och dynamik, verkar det verk som Suárez presenterar vara fragment från andra utställningar som inte har något att göra med det förslagna temat till utställningen i Simrishamn.

Ubåten som ett tecken för intrång

Ubåtens historia tar sin början 1879 med Jules Vernes Nautilus. Från början var ett skepp som seglade under vatten en agressiv varelse: den verkade dyka upp ur intet och attackera skepp med besättningar, och som en för sin tids civilisation okänd varelse var den känd som ett ”monster”, det vill säga, en varelse som inte kan jämföras med de varelser som existerar (man antog att det rörde sig om en levande varelse). Ubåtarna gör sin entré i historien i de två världskrigen och tar ett avgörande steg i sin ”utveckling” 1955, när USA introducerar en atomisk ubåt, som man döper efter sin föregångare: Nautilus. Den mest grundläggande roll som den haft sedan den började segla genom haven har varit att överraska och attackera ”fienden”. Tack vare dess ”osynlighet” kan den på avstånd observera vad andra gör och attackera när den andre minst anar det. Ubåtens fredliga ansikte under dess historia har varit Jeaques-Yves Cousteaus Capypsos, med vilken han genomförde undervattensutflykter i Nilen, Amazonas och andra marina områden. Syftet med dessa utflykter har varit att undersöka undervattenslivet och för att lära oss hur vi kan skydda våra marina rikedomar. Likaväl är ubåtens huvudsakliga forfarande att göra intrång i andra kulturers liv, i detta fall undervattenskulturer.

Burbuja Irse al techo 1 - Foto: Åsa María Bengtsson Irse al techo 2- Foto: Åsa María Bengtsson Armario- Foto: Åsa María Bengtsson

När vi kommer in i Simrishamns galleri ser vi en 9 meter lång och med en diameter på 1,50 meter, svart ubåt med fören framåt som upptar en stor del av utrymmet. Vi ser inte någon som kommer upp på bryggan, den är stilla, proppellern rör sig inte. Plötsligt börjar den enorma ubåten att röra sig: långsamt tappar den luft!! Bryggan faller långsamt åt sidan, men ingen dyker upp. Efter ett par minuter börjar ubåten att återuppta sin ursprungliga form. Processen med luften som blåser in och ut ackompanjeras av ett ljud som påminner om en sjuklings rossliga andetag. Vilka utgör besättningen i denna udda ubåt? Installerad i Simrishamns kulturhus liknar den ett stilla spöke som kommer från den andra sidan och som vill få oss att reflektera, kanske över vår reaktion inför den andres närvaro. När vi kommit ur överraskningen och övervunnit vår rädsla över att ha sett detta enorma okända objekt på en plats där ”den inte hör hemma”, närmar vi oss steg för steg och rör vid den: den är len, mjuk, ofarlig. Den slutar inte att andas, men ingen dyker upp. Ubåten verkar bara vara skalet för någon som bor i dess inre och från vilken vi endast uppfattar dennes andning. Bilderna runt om ubåten göder vår fantasi vad beträffar ubåtens besättning. På de närliggande väggarna ser vi bilder som med stor humor sätter vår uppfattningsförmåga på prov: en pojke bär en tung möbel på sin rygg, en man trycks upp mot taket av en ballong som är nästan lika stor som honom, en ung kvinna blåser bubblor under vattenytan, ett paraply som tycks vänta på signaler från världen utanför. På en annan plats visar en projektion av ett brinnande hus som flyter på vattnet mitt i natten och silhuetter som avlägsnar sig från husets lågor. Var det dessa silhuetter som utgjorde besättningen på ubåten som strandade på galleri Valfisken och som nu observerar oss inifrån och därigenom sätter vår tolerans för den andre på prov, den andre som i grunden är okänd? Åsa Maria bearbetar bilden i flera fysiska dimensioner och i flera tidsdimensioner: den bidimensionella bilden som fångar endast ett ögonblick av en händelse som utvecklas i ett bestämt utrymme och i en viss tid. Bilden i rörelse visar infångandet av en sekvens (hon visar oss en av de möjliga händelser som hon lyckats fånga med videokameran), av en händelse som redan har inträffat och den tredimensionella bilden som kräver uppfattningen av processens realtid, som gör den till vad den är. Som slutsats kan jag säga att ubåten långt ifrån verkar utgöra en fara, den verkar vara en öm varelse som väntar på att få bli delaktig i åskådarens visuella (och kulturella) repertoar. (Översättning: Lorena Acevedo)